En skola, ett klassrum. Föräldrar kallade till krismöte, situationen i klass 6A är ohållbar. Mobbing och utbrott på lektionerna, en elev har tagit strypgrepp på en annan.
I rummet sitter också tre flickor. En trio som sägs vara klassens ledare som styr övriga elever med järnhand. Anklagelserna haglar, flickorna sjunker längre ner i stolarna.
Men bilden kompliceras snart. Vem har egentligen utsatts för vad och varför? Är det möjligt att klassens alla problem kan skyllas på dessa tre elever? 25 offer, tre förövare. Och varför ser inte läraren vad killarna gör? undrar en av de utpekade flickorna. Hur de slåss och tafsar på tjejerna i klassen. En förvirrad klassföreståndare räcker med gråten i halsen upp handen för att be om ordet.
Jag funderar på det begränsade utrymme skolmiljön ger barnen att vara komplexa personer som inte tillåter sig reduceras till en redan förutbestämd roll.
6A får mig att fundera över barn och integritet. Över inre rum som av vuxenvärlden varken värdesätts eller respekteras. Kanske har någon av tjejerna en diagnos? Kan det vara förklaringen till allt kaos i klassrummet? Över barnens huvud diskuteras eventuella bokstavskombinationer och tillkortakommanden. Filmen är ett talande exempel på vuxenvärldens taffliga försök att förenkla och förstå, sortera barn och deras erfarenheter i tydliga fack. Den mobbade och mobbaren. Flickor, pojkar. Tuff eller töntig.
Jag funderar på det begränsade utrymme skolmiljön ger barnen att vara komplexa personer som inte tillåter sig reduceras till en redan förutbestämd roll. För de flesta barn, och vuxna också för den delen, rör sig förstås fritt mellan dessa roller. Mellan att handla rätt, fel och allt där emellan.
Kameran sveper över klassrummet. Någon säger något men vem som pratar är svårt att se. Röster i och utanför bild skapar en osäkerhet kring vem som sa vad. Alla talar i mun på varandra.
En av flickorna är ensam där, utan föräldrar som försvarar mot anklagelser och påhopp. Med luva uppdragen över huvudet och ytterkläderna på tittar hon ner i marken. (Jag minns själv den någonstans ständigt pågående kampen om att få att behålla jackan på. Alltid var det någon i klassrummet som frös. Varför? Alla medel för att hitta ett skydd. För att på något vis distansera sig från den omgivning man själv inte valt? Eller kanske bara en längtan efter självbestämmande, om inte större frågor så åtminstone i detaljer som dessa.) Trötta och uppgivna blickar. Flickan utan föräldrar blir ett lätt byte, en syndabock gruppen snabbt kan enas om.
Jag minns själv den någonstans ständigt pågående kampen om att få att behålla jackan på. Alltid var det någon i klassrummet som frös. Varför? Alla medel för att hitta ett skydd.
Flickorna är i händerna på föräldrar och lärare, deras blickar, deras beskrivning. Men de har också en kraft som de vuxna saknar. En väl utvecklad förmåga att genomskåda tomma argument och brist på civilkurage. Du bryr dig ju bara om ditt eget barn, säger en av flickorna.
Fnissande utbyter de blickar med varandra. Någon berättar en pinsam historia och får läraren att skämmas. Flickorna deltar i samtalet på andra villkor. Jag tänker på poängen med att förstå sin makt i olika sammanhang. På nödvändigheten med att hitta en taktik som ger dig en talan. Jag tänker på ”den kaxiga” unga tjejen och att hon bara varit smart nog att göra just detta.
När jag ser den här filmen minns jag så väl längtan efter att få vara och bedömas som en individ. Inte en av de tuffa, inte en av de töntiga. Inte en i 6A.