Som mjukglass i magen

Alla borde vara feminister, skriven av Chimanda Ngozi Adichie, kommer att läggas i händerna på alla Sveriges tonåringar som går andra året på gymnasiet. Av den anledningen var jag, redan innan första bladet vänts, rörd över bokens existens. Rörd över hur smart och rosaskimrande Sverige kan vara när det ansträngs för nästa generations välmående. Samtidigt, att vara rörd över något som borde vara självklart känns bitterljuvt.

Bokens sextioen sidor har skapats för att göra feminismen begriplig och självklar för unga. Mina fingertoppar kliade av nyfikenhet. Det slog mig att inte en enda lärarröst, lektion eller uppgift var dedikerad ämnet under mina år i de gula klassrummen med persiennerna på sned, där jag genomgick mina gymnasieår. Förresten, den meningen skrevs utan närmare eftertanke. Kan den verkligen stämma? Om det inte bara är mitt minne som brister är det inte bara väldigt sorgligt utan även högst olämpligt.

Jag hoppades av hela mitt hjärta att boken skulle uppfylla sin intention och vara just lättillgänglig. Jag hoppades att den inte skulle vara svårare att läsa än vad det är att äta en mjukglass. Inte för att tonåringar är ointelligenta, utan för att feminism, som ni vet (och hjärtskärande nog), fortfarande är ett känsligt ämne för många. Det går naturligtvis inte att förvänta sig något annat när det finns makthavare i vår riksdag som tycker att mänskliga rättigheter är radikalt och att den feministiska kampen är tramsig.

Innan jag öppnade den tunna boken bestämde jag mig för att göra ett tankeexperiment i det lilla, för att försöka förstå om boken uppfyller sin godhjärtade mening. Jag ville inte läsa introduktionen till feminism utifrån mig själv och min övertygelse, eftersom min övertygelse om dess betydelse redan pumpar i mitt blodomlopp. Jag ville läsa boken med den sinnesstämning och de argument som virvlar runt i hen som tycker att ordet feminism är läskigt och radikalt. Kan boken verkligen göra skillnad där i skolkorridorerna, bland finnar, okyssta läppar och skälvande förväntningar inför världen utanför klassrummen? Kan den till och med vara samhällsförändrande, där som den, säkerligen ofta motvilligt, kommer att läggas i ett par sextonåriga tonårshänder och kanske även i ett par starka föräldrahänder?

Jag fantiserade ihop karaktären Svenne. Svenne är sexton år och får boken av sin lärare. Han hade aldrig befunnit sig ens i samma rum som boken om det inte vore just för att läraren placerat den på bänken framför honom. Mellan var och varannan av bokens stycken hör Svenne sin pappas röst i bakhuvudet; diskussionen från middagen i förra veckan och orden från telefonsamtalet kvällen innan bubblar upp i honom. Han läser baksidestexten och misstänker att bokens innehåll inte berör honom, det handlar inte om honom och inte om hans värld.

Det är naturligtvis en omöjlig uppgift, jag kommer aldrig att kunna släppa mig själv till fullo. Men till den grad jag lyckades vara Svenne och Svennes pappa, måste boken anses vara en succé; varje gång jag kände att här tappar Svenne intresset och här kommer han att upprepa sin pappas motargument, då kom det ett klarsynt svar på tal. Inget förlöjligande, utan ett lugnt och sakligt resonemang.

Chimanda Ngozi Adichie är personlig. Hon berättar om feminism utifrån egna upplevda händelser och hon gör det på ett inspirerande sätt. Jag försökte framkalla alla de motargument, hårda ord och frustrernade känslor jag har sett och hört om feminism, jag ansträngde mig för att lyckas avfärda boken.

Men Ngozi Adichie gjorde det svårt för mig och Svenne. Vi kunde inte hävda att innehållet inte handlar om honom. Alla borde vara feminister måste anses vara lättläst och tillgänglig, den känns lika viktig som självklar och orden landar i hjärtat lika behagligt som just en mjukglass i magen.

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar