Vi går Under Ytan med Annina Rabes självtvivel

Vår jakt på känslorna inuti de skapande människorna går vidare i vår intervjuserie Under Ytan; en människa om en känsla.

När jag intervjuade Cilla Ramnek om beslutsamhet tipsade hon mig om kulturjournalisten Annina Rabe, som hon beskrev som “fantastisk på alla sätt och vis”. Eftersom jag gärna beskriver Cilla just så blev jag mycket nyfiken på kvinnan bakom orden. Att som nykläckt självutnämnd kulturjournalist intervjua ett riktigt ess var… vilket ord ska jag välja… intressant. Men nyfikenheten var större än prestationsångesten och tacksamheten över det fina samtal min hybris möjliggjorde är stor.

Annina valde känslan självtvivel. En känsla som, när den är återkommande, genererar ett tillstånd av det hon själv kallar dåligt självförtroende.

Orimligt kan tyckas då Annina förutom att vara en väl ansedd kulturjournalist och kritiker, bland annat suttit i Augustprisets skönlitterära jury, varit ledamot i den statliga Litteraturutredningen ”Läsandets kultur” och medförfattare till Tusen svenska klassiker – om litteratur, film, teve och musik som förändrade Sverige.

Vi kan inte begära av oss själva att våra känslor ska vara rimliga, men mitt hopp är att de blir lättare att bära när vi förstår att vi inte är ensamma med dem. När vi ser att andra bär sina med stolthet och rak rygg.

Skam åt skammen och känsloförnekarna!

Ett samtal mellan Annina Rabe och Linda Waxin på Miss Clara på Sveavägen i Stockholm, den 18 mars:


När kände du självtvivel senast?

Det var senast idag. Det är en ganska fysisk känsla, ett sorts obehag, ett illamående.

Det sker nästan alltid när jag ska skriva något som är lite mer krävande, där jag föreställer mig att jag ska bli bedömd av någon. Då kommer en låsning krypande. Inte genast, jag kan vara hur kaxig som helst när jag ska förbereda eller researcha ett jobb. Men när jag väl sätter mig och ska skriva, då kommer låsningen.

Jag brukar beskriva känslan som att försöka skriva på ett tangentbord med lovikkavantar, att det känns så påtagligt som om det vore ett fysiskt handikapp. Som en tunga som är jättesvullen när man ska prata.

Det kan gå så långt att jag får panik på riktigt. Tillslut får jag ur mig det jag måste, jag levererar alltid. Men vägen dit är obehaglig för mig, jag ser framför mig hur folk kommer att prata om hur dåligt det är.

Vari ligger självtvivlet?

Både i tankearbetet och i formuleringar, i allt som har med den där jävla texten att göra. Men jag vet ju att språket ligger för mig, så jag känner en större risk att tankegodset inte håller. Ibland får man höra det också, efteråt. Då kan en triumferande känsla infinna sig inför mig själv: nu har jag äntligen fått det bekräftat, jag visste det, jag är värdelös!

Du använder humor nu när vi pratar om det, jag skrattar, du skrattar. Är det ett självförsvar?

Ja det är ett självförsvar, en jargong jag och min mor odlade fram tillsammans.

Om jag säger att jag blir arg när jag hör en kvinna jag ser upp till använda humor på sin egen bekostnad, vad säger du då?

Jag tänker att du inte riktigt fattat! Nej, men på ett sätt kan jag förstå, jag kan själv bli arg när jag hör andra slå på sig själva, framförallt människor jag tycker är bra. Men jag tror att det är ett sätt att bjuda in, att det är skönt att dela självtvivelkänslan med andra, att det kan skapa en tillhörighet som blir en väg ut ur självtvivlets klor. När de stunderna uppstår kommer man till en plats där man tillslut kan garva åt alltihop. Liksom så jävla usla kan vi inte va!

Du nämnde en vän du har som du känner den känslan tillsammans med. Vad är det hon lyckas gör som hjälper dig?

Det är nog inte så mycket det hon säger som att vi tillsammans ser tillståndet i någon slags skrattspegel. Det ger en klarsyn. Pepp talk däremot orkar jag inte lyssna på, jag kan inte tro på människor som alldeles för lätt utbrister “men du som är så bra!”. Däremot beröm från människor som normalt inte brukar utdela beröm, det biter. På kort sikt.

Men allra bäst är folk som får en på fötter igen genom att just klargöra för en hur absurt det är. För det är absurt, jag har ju levt på det här länge och fått ur mig massa text. Just den absurditeten har jag vissa vänner som kan få mig att se på ett väldigt bra sätt. Det är ofta människor som lever med liknande problematik, som kan prata om det nyanserat.

Jag pratade mycket med Bodil Malmsten om det här, hon var väldigt ihärdig när det gäller mig och mitt skrivande, hon var både jättegenerös och jättejobbig. Hon hade också ett starkt motstånd. Hennes redaktör till boken Så gör jag; konsten att skriva fick påminna henne om att inte BARA skriva om motståndet. När hon berättade det frågade jag: “Men vad gör man om motståndet aldrig går över?” Hon sa: ”Det gör det tillslut”

Men för mig går det aldrig riktigt över.

Så du skriver alltid i det här?

Ja!

Med lovikkavantarna?

Ja!

Och ändå blir det så bra?

Ju sämre jag tycker att det är desto bättre verkar andra tycka att det är.

Kommer du ur det tillslut?

Ja, men det måste vara någon annan som säger att texten är bra, sedan kan jag själv se texten som bra. I bästa fall kan man leva på det tills man ska sätta sig där nästa gång. Jag kan bli lite rädd inför det destruktiva i det här beteendet. Jag skulle ju vilja slippa obehaget, men på något sätt har jag också accepterat att det här är min metod, min process.

Hur orkar du det?

Jag har inte fött barn och det är såklart en bisarr jämförelse men ändå; de som har det säger ju att det inte skulle gå om man kom ihåg hur fruktansvärt det var, det skulle inte bli fler barn. Men det blir det ju och för mig blir det fler texter. För så fort det är klart och det första berömmet från någon man respekterar kommer, suger man i sig berömmet, då är allt borta, allt obehag försvinner.

För mig låter det som att det ligger väldigt nära ångest? Anser du dig vara en ångestperson?

Ja absolut, jag har gått i terapi och äter antidepressiva. Självtvivlet är en nära besläktad känsla eller en form av just ångest, känslan av att marken rycks undan, att det inte finns någon botten. Bara det vita pappret. Jag tror att alla som skriver med något slags ambition har den vita-pappret-ångesten, mer eller mindre.

Men för mig har inte självtvivlet bara haft med prestationsångest att göra, utan hur man uppfattar sitt värde i stort. Numera är det dock den yrkesmässiga jag lider av. Det har sina fördelar att bli äldre helt klart, jag vet mitt värde mer idag än för tjugo år sedan. Jag tycker lite bättre om mig själv också faktiskt. Periodvis när jag var yngre spenderade jag oerhört mycket tid med att tycka illa om mig själv. Jag har släppt det nu.

Du sitter din egen glädje högre?

Ja, jag känner mig lugnare i vad jag prioriterar inombords, förut kunde jag vara väldigt dömande mot mig själv för att jag inte skriver böcker till exempel. Det är ingen katastrof om jag inte skriver nån bok. Det finns så mycket böcker. Och litteraturen ger mig så mycket ändå.

Tar antidepressiva udden av det värsta självtvivlet tycker du?

Ja det tror jag att faktiskt att de gjort, jag släpper ifrån mig text lite lättare idag.

Blir dina texter sämre för att du nu vågar släppa ifrån dig lite lättare?

Nej jag tror att jag har blivit bättre. Skrivande handlar mycket om att släppa på sina inre skamkänslor, det handlar om att ta risker hela tiden, att våga riskera att framstå som löjlig. Det gäller ännu mer för skönlitteratur än text skriven på uppdrag.

Jag kan irritera mig på andra människor som verka göra just det med en lätthet, men jag inser att jag inte ser dem när de är ensamma med sig själva. Jag ser inte bakom deras kulisser, jag ser inte deras självtvivel.

Precis som att många har svårt att tro att jag har dåligt självförtroende. Jag ger inte det intrycket.

Vilken är motsatskänslan till självtvivel?

Jag tänker på de toppar och dalar jag förknippar med bipoläritet när du ställer den frågan. Något slags artificiella svängningar, självkänslosvängningar.

Det mörker jag känner när jag sitter där och ska försöka få ur mig saker men inte lyckas, är hopplöshet, hjälplöshet – allting. Självkänslodalen. Den är inte riktigt verklig. Jag menar, den är väldigt verklig för mig men har ingenting med verkligheten att göra. Den är inte rimlig.

Så motsatsen är nog någon sorts positiv hybris. Självkänslotoppen. Jag tror att man åstadkomma väldigt mycket med lite hybris. Det är en sorts hybris att tro att man kan skriva. Många böcker hade inte sett dagens ljus utan lite hybris.

Har kvinnor mindre rätt till hybris i dagens samhälle tycker du?

Ja, det tycker jag. Det har med uråldriga könsstrukturer att göra. Du kan göra så mycket mer utan att straffa ut dig om du är man, du blir mer tagen på allvar om du är man, det gäller både kulturvärlden och medievärlden. Den ikonstatus som män kan få kan inte kvinnor få. Hela hyllningskulturen tillhör männen, har tillhört männen. Kvinnlig hybris blir mer straffad. Det finns naturligtvis undantag, men det är fortfarande befäst att det är lite bättre att vara kille. Det kan driva en till vanvett att det fortfarande är lite viktigare när en kille öppnar munnen.


Foto: Anna Tärnhuvud

Under ytan är ett intervjuformat där en skapande person pratar om en känsla.
Tidigare intervjuer:
Tomas Andersson Wij om skam
Moa Gammel om rastlöshet
Andreas Dahl om likgiltighet
Ester Eriksson om rädsla
Filippa Barkman om ambivalens
Cilla Ramnek om beslutsamhet
Min Stora Sorg om kåthet
Elis Burrau om prestationsångest
Suzanne Osten om hat inifrån
Suzanne Osten om hat utifrån
Linus Tunström om rädsla

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar