En onsdag i september 21:06-22:16 på Skype-chatten
Linda Waxin: Hej poeten. Jag sitter här med ett glas rosé, inte värdigt en konversation om poesins roll i livet. Har dock brasa i bakgrunden, värdigt.
Victor Nylund: Ovan med chatt så här, nervöst på något vis, vi får se vart det leder. Men ovärdigt är det inte, inte rosé inte något annat heller, tänker att poesin inte är som en kyrka, eller att man får svära i poesin så att säga… Kanske.
LW: Så den är inte helig för dig, poesin? Bara på blodigt allvar?
VN: Helig, helig, hm, kanske helig… Den kan tränga in i livet med något, även där förutsättningarna inte verkar finnas… Är detta Något heligt? Vad tänker du, är poesin helig? Och analogt, finns det bättre och sämre poesidrycker?
LW: Poesin är nog helig för mig, för att den är så ren för mig. Inte på sättet att det inte är ok att skoja om den eller i den, men att jag träder in i ett annat rum, ett rum som är heligt för mig. Makes sense?
VN: Jag tror att jag förstår.
LW: Dryck ja! Tänkte nog på fördomar om poeter och människor som uppskattar poesi, att det inte är “fanta&rosé-människor”. Snävt på det sättet. Bara rödvin.
VN: Haha, men fanta är ju en fanta-stisk poesidryck. Det är poeternas yrkeshemlighet. Det är därför fanta finns kvar öht, jag menar vem dricker fanta? Ingen. Bara poeter. I hemlighet.
LW: Ja se, sån tur att vi pratar om det här, som grävande journalistik nästan!
VN: Men detta med det heliga rummet.
LW: Ja.
VN: Vad är det heliga rummet för dig, renheten… Går det att säga? Man kanske ska vara försiktig, vet inte.
LW: Det är att det bara är jag där, att jag ser det jag behöver se, hör det jag behöver höra, i orden. Det är inte analys, inte intellekt, det är kontakt och den kontakten är helig.
VN: En helig kontakt, en hemlig förbindelse.
LW: Inåt… Med hjälp av egna eller andras ord.
VN: Jag kom att tänka på romantikerna som talar om natten och poesin i samma andetag. För dem fanns i natten hemligheterna och sanningen, evigheten… Men den nattliga klarsynen skingras i dagens ljus och ”kontakten” går förlorad. Tänker att det finns något vackert i den bilden, att natten med stjärnorna och månen är skyddade (helgade) från dagens ”intressen” och det förtärande ljuset, pratet…
LW: Som en symbol för skillnaden mellan kontakt och icke-kontakt då, tänker jag.
VN: Det finns en gräns mellan det poetiska och det o-poetiska, en barriär som måste överträdas.
LW: Så är det! Så känns det för mig. Hur känns det för dig?
VN: Jag tror att det känns på olika sätt. Ja den heliga platsen finns, templet, men det finns också många andra poetiska platser, också platser i förintande dagsljus, platser för lek, platser för ilska, platser för nonsens, platser för tänkande, platser för pladder, platser för humor, platser för arbete, men också natten – ja.
Jag tänker på Eva-Stina Byggmästars poesi, hennes dikter är ibland liksom bara små glada dikter, de är varken mer eller mindre, och det finns en poetisk frihet i det också. I att inte behöva säga något speciellt.
Så jag tänker: ALLT ryms i poesin.
LW: Jag förstår. Och det kan också vara en skillnad mellan oss, våra relationer till poesin, att du ser poesin i sin helhet. Jag ser poesin för vad den är för mig.
VN: Nej nej, jag menar bara vad den är för mig, för mig är den, kan vara, alla de platserna! Det måste inte vara så för alla, men för mig är det så – poesin är en flytande form, men den är Något, den är inte Ingenting. Men vad den är? Det vet jag inte, men den lever på något vis…
LW: För mig är den nog mest av allt en trappa ner.
VN: När hittade du trappan första gången?
LW: Jag växte upp med en morfar som reciterade, alltid; Fröding, Tranströmer osv. Poesin fanns där som ett lugnande sorl. Men trappan var nog väldigt klassisk tonårs-skriva-själv-upplevelse. Att formulera inför mig själv det jag upplevde att ingen kunde förstå, inte heller jag.
VN: Poesin hänger, om jag förstår, tätt ihop med skrivandet för dig – ett uttryck eller hur man säger.
LW: Lite osäker. Kanske att jag upplever att jag “skriver” mina tankar även i andras poesi.
VN: Varför inte, gränsen är flytande.
LW: Hur fördes du in i poesin? Och när blev det på blodigt allvar för dig? Vet du varför?
VN: Som med min första födelse kan jag inte minnas, hur jag än försöker, men det var någonstans i tonåren. Men glömskan kan ha att göra med den där heligheten, hm…
När jag upptäckte att jag gillade poesi var när jag satt i timmar och skrev om och skrev om, men jag kan inte minnas när eller hur det hände.
LW: Och även det var i tonåren? Skriva om-andet?
VN: Jag tror jag var ute efter och drogs till en viss koncentration – en samtidig mjukhet och hårdhet, en exakthet men ett mysterium. Det var cool, det kanske jag tänkte, minns inte hur jag tänkte då, vem jag var.
Men den där exaktheten… Det tillyxade, hastigheten.
Som musik.
LW: Ja, det är kanske det som är magin, att det öppet och exakt på samma gång.
VN: Rytm, och bilder, som drömmar.
LW: Går att ta på men är ändå allt som inte går att ta på.
VN: Ja tonåren: din fråga.
LW: Och nu? Vad är poesin för dig nu? Som vuxen?
VN: Nej, det går inte att säga, förlåt! Men jag har en känsla av att det skulle bli lögn och jag känner inte för att ljuga just nu, eller inte så mycket i alla fall. Varför är det så?
Det är som att poesin är frånvaro i det närvarande, men närvaro i det frånvarande, och nu är vi inte där, inte jag, därför känns det svårt att tala om. Det finns alltid något som inte går att uttrycka…
LW: Ok, det är ok, men som poet då? När valet är gjort att ge sig till poesin på det sättet, vad blir poesin då? Vad förändras?
VN: Jag känner det inte så, jag känner att poesin kom till mig och obstruerade, avbröt livet, och det är kanske det poesin är då: en obstruktion, ett avbrott, en helig svårighet, en svår helighet men alltid något annat. Den är aldrig bara ”det där”. Begripligt?
LW: Det gör mig glad, att höra, att poesin fortsätter vara poesi, även för den som tar poesin på den typen av blodigt allvar som innebär att uttala att jag gör det här, jag gör poesi. Det låter mer som att du säger ”jag är poesi”?
VN: För mig är det en del av det blodiga allvaret, jag tänker på det lite som en långvarig relation, man måste släppa in mycket luft för att det ska hålla, längta, låta den andra komma till en, inte alltid sträcka sig efter, ha förtröstan, njuta av den tysta vänskapliga närvaron och obegripligheten. Haha! Alla är poesi!
LW: Aa, det är just slutsatsen jag hoppades av vi skulle dra – alla är poesi! Om de vågar kontakten.
VN: Vilken poet har du på bordet just nu? Och vad säger hen?
LW: Jag har några som liksom får vara där, nära hela tiden, en av dem är Det här är hjärtat – för att den symboliserar min sorg, för att den var min stora tröstare, när pappa dog, jag öppnar den inte lika ofta, men jag vet att den förstår, så den ligger bredvid sängen, det är tryggt. Den säger: Hej det är jag // det var jag.
Du?
VN: Bodil! Den är så fin, har den faktiskt här på bordet i en hög.
LW: Den är allt, som sorg är för mig.
VN: Jag vet inte, man har ju sina gamla vänner, men just nu läser jag en antologi över finsk 1900-talslyrik, det är bra, men svårt… Läste nyss min kompis Tone Schunnessons bok Tripprapporter och den var vacker poesi, förklädd till roman.
LW: Älskar de romanerna, förtäckt poesi.
VN: Och fantastisk poesi. Den hade som en fråga drivande framför sig hela tiden – något språket irrande försöker få fatt i… En svårighet som poeten vill dräpa med hjälp av skönhet, kanske, exaktheten, styrkan… En värdighet…
LW: Ja… Åh! Det här samtalet är oändligt, som poesins mellan raderna, men jag måste gå, till en vacker man här, värdigt ett samtal om poesi. Att avbryta för den sakens skull.
VN: Det var fint å chatta, trevlig form på nåt vis. Tack internet!
LW: Tack du!