Plats: Moderna Museet.
Vad? Fokus på Öjvvind Fahlström och hans konstnärskap.
Det här är mitt första möte med Öyvind Fahlström och hans konstnärsskap, och dagens presentation tar mig precis som en rutschbana rakt ner i det. Texterna är abstrakta och samtidigt kraftfulla. Formuleringarna är visuellt påtagliga, och de påminner mig om mardrömmar. Så som orden blir till bilder i mitt huvud grimaserar jag. För orden sprättar upp kroppen, tar vad som finns inuti och slänger ut det på golvet framför våra fötter. På den geggiga kötthögen pekar Fahlström med sina texter, och säger vad det är.
Mellan uppläsningarna följer redogörelser av hans process. De berättar om olika Fahlström-hypoteser, de förklarar varför han återvänder till kroppen, och de ger anledningar till varför hans konstnärsskap såg ut som det gjorde. Paralleller dras i tiden, segment kopplas samman, begrepp som Surrealism tas upp. De nämner Kado-pennan, och säger saker som “Att äta på en andlig nivå” och “Gud”. De försöker skapa ordning och förklara honom. De översätter hans texter till att handla om annat än inälvor.
För mig är det en människa, som söker och försöker. Det är någon som letar efter sina vägar, som utforskar sig själv och den värld han befinner sig i.
Texterna ackompanjeras av en kvinna som går runt i salen med ett plastkärl mellan händerna. Däri ligger en stor, gul geléklump. Den dallrar med hennes långsamma steg. En stund senare har kärlet byts ut mot en skottkärra fylld med något som jag på mitt avstånd inte kan se, och kanske är det tur. Därtill går en man runt med ett plakat hängandes om axlarna. Emellanåt sätter han sig ner på golvet för att också han lyssna. Om jag ska ta dem på allvar, skratta åt eller med dem och deras seriositet vet jag inte. Det är inte tydligt hur vi som åskådare ska reagera. Kanske är det syftet, att göra oss obekväma i det som de flesta här verkar känna som sitt. För de som står runt om i salen tycks ha en personlig relation till konstnären och texterna. De ler igenkännande och skrattar smått för sig själva. När ett barn stiger fram till mikrofonen och läser upp en dikt blir skratten efteråt desto fler. För en stund lättas allvaret upp, för att sedan åter ta vid då en man stiger fram och gör sin uppläsning i megafon.
Uppläsarna präglar dikterna. De gör dem till sina. Hur de läser: i vilken ton och takt, vilken dialekt de har och hur de betonar orden, gör att dikterna förändras med dem. Vissa uppläsare verkar själva vilja ta plats i diktens ställe, medan andra verkar vilja framföra dikten så väl de möjligen kan, och det för diktens och vår skull.
Först låter det som om han, Fahlström, blottar allt. När han beskriver inälvor och kroppsfunktioner mer än vad som är vanligt, framstår han som obunden och texterna ger intryck av att han är sin egen. Oavsett tolkningsförslag kan ingen komma nära Fahlströms sanning.
Motsägelserna provocerar mig, och att jag blir så upprörd förvånar mig. Han bjuder in mig i sin värld, men tillåter mig inte att bli mer än en betraktare. Han välkomnar mig in, samtidigt som han håller mig på avstånd. I hans värld av koder är det hans premisser som råder. Han bestämmer, och sökandet görs på hans villkor. Att ta del av hans texter gör en både fången och fri. Han förser oss med ord, en karta, men orden kan betyda vad som helst. Vi har fått en utgångspunkt utan att för den sakens skull veta var vi går. Ingenting är självklart. Därför är hans ord endast en struktur, ett verktyg han förser oss med för att upptäcka oss själva och vår egen värld. Kanske är det därför som så många här har lett igenkännande under uppläsningarna. För genom att leta efter Fahlström hittade de en del av sig själva.
Det är svårt att kritisera någon som med sådan seriositet höjs upp på en piedestal över alla andras huvuden. Det är svårt att närma sig någon som glorifieras så som Fahlström görs här idag. Ingen här inne är på hans nivå, ingen här inne kan möta hans blick i jämnhöjd. Hans experimenterande texter, hans metaforer och symboler, hans historia och hans värld. För mig är det en människa, som söker och försöker. Det är någon som letar efter sina vägar, som utforskar sig själv och den värld han befinner sig i. Hans direkta indirekta språk får honom i mina öron att både vara modig och rädd på samma gång. Han verkar ha kastat sig ut, inte väjt ett enda infall, vågat pröva varje metafor, och samtidigt är det också ett skydd mellan honom och betraktarens blick. Det är som om han desperat vill bli funnen, men ändå inte hittad.