Vår jakt på känslorna inuti de skapande människorna går vidare i vår intervjuserie Under Ytan; en människa om en känsla.
Jag kommer inte ihåg när jag såg konstnären Jim Thorells verk för första gången. Kanske var det i samband med att jag skrev min bok och botaniserade bland Loyal Gallerys konstnärer, kanske var det innan dess. Oavsett när det var, var det en känslomässig smäll att se dem: virvlande, psykedeliska drömmar man inte vill vakna ur.
Under konstveckan som tar fart på tisdag är Jim Thorell med i utställningen Swedish Art:Now på Sven Harrys Konstmuseum, och i september har han en soloutställning på Gillmeier Rech i Berlin.
När jag frågade Thorell vilken känsla han skulle vilja prata om för Under ytan valde han, utan tvekan, empati.
Ett samtal i Jim Thorells studio på söder, den 11 mars 2016.
Av Karolina Modig
Du berättade att du länge guidats av känslan empati. Berätta.
Många barn i trakten där jag växte upp umgicks på gårdar, många kom från familjer som hade flytt eller emigrerat till Sverige och flyttat många gånger inom landet. Kanske hade man ett syskon att hålla i handen, men man mötte hela tiden nya kompisar. Jag var ett socialt barn och hade redan då ett slags radar, ett inkännande i möten med andra. Jag var bra på att inkludera och känna om någon behövde gå iväg från gruppen och hitta på något annat.
Empati för mig är att ha ett slags satellit som tar emot signaler från massa olika håll. Och skapa platser där de som kanske inte är så bra på att utrycka sig kan blomma ut.
I tonåren när jag var graffare sågs vi i tunnelbanan, åkte fram och tillbaka. Där registrerade jag de ibland oss som bara åkte den där tunnelbanan en hel dag, vissa kom från väletablerade familjer och ordnade liv i Bromma eller innerstan, andra hade rymt hemifrån och bodde i soprum. Jag såg uppdelningen vid middagstid: vilka som var på väg hem för att äta och vilka som stannade ute hela kvällen.
När jag gick på konstskola i Göteborg hittade jag ett litet gäng som funkade på samma sätt som jag. Det är begåvade, känsliga, otroligt intelligenta människor som ibland har haft svårt att hävda sig på skolorna, på det sätt de tänkt och fungerat. Många har tagit sig till Stockholm nu för att försöka jobba som konstnärer här. Jag har haft stort stöd av den här gruppen och har ibland även kunnat hjälpa dem tillbaka. Vi pratar ganska sällan om hur vi ska utveckla vår konst, slipa, sälja… Samtalen handlar mycket mer om hur vi mår, hur vi kan må bättre, vad vi skulle behöva för hjälp och vad vi får för hjälp av varandra.
Var kommer din empati ifrån?
Mina föräldrar är socialarbetare, de har alltid engagerat sig i samhällets mest utsatta människor. Det har såklart påverkat mig. Det är svårt att beskriva hur man blir empatisk, men jag tror att det har mycket med ens föräldrar att göra. Vilka verktyg de ger en.
Vad skulle du säga är skillnaden mellan empati och snällhet?
Att vara snäll är jättehärligt men det ligger också ofta något slags dunkelt beteende bakom snällhet.
Självutplåning?
Det kan vara olika saker. Du kan vara snäll för att du är empatisk. Du kan också vara snäll för att du är rädd och hämmad. Det är en svår definition. Men snäll är någon typ av självreglering: är man stor och stark måste man vara väldigt snäll. Tänker jag.
Empati då? Kan man säga att empati dels är kopplad till någon typ av känslighet…
Ja absolut.
… men också någon typ av styrka? Att orka vara empatisk och hålla fast vid det; det är lättare att slinka in på en icke-empatisk väg än att hålla fast?
Jag tror att man som vuxen blir mer empatisk men också mer pragmatisk. Man börjar förstå samhället, institutionen, de svåra besluten. Man förstår att man inte kan hjälpa alla, förstår allt som är tungt och svårt att behöva ta in, men som också är en realitet man måste ställas inför. Som empatisk människa kan det ibland vara svårt att förhålla sig till.
Empatin verkar väldigt lätt hamna i skymundan. Som att den försvinner så fort den kommer in i marknadsapparaten?
Jag tror att det är ganska bra med en marknadsdriven apparat där tjänstemän kan operera. Det bör då vara empatiska personer som ser när människorna som passerar igenom det här systemet hamnar i kläm. Empati är en känsla som är intelligent i en fyrkantig, fungerande struktur. Om man tänker att all produktion är anpassad för mänskligt behov och idéer om behov, då handlar det om att förstå människan och se var och när människan exempelvis blir sjuk. Det är en del av hjärnan vi måste koppla på.
Men empati kan vara ganska opraktiskt också. Det kan vara snårigt och rörigt att ha för många olika människors perspektiv i huvudet när man ska fokusera.
Hur hanterar man det?
Genom att odla en stark självkänsla. Och det är få förunnat.
Vad är motsatsen till empati?
Logik kanske. Jag tycker det är jättehemskt att behöva få logiska argument på empatiska bekymmer.
Känns inte det egentligen som ett extremt samhällsproblem? Att empati och logik ställs emot varandra?
Jo. Men det är då jag menar är att man skulle kunna ha den där fyrkantiga apparaten. De logiska kan få vara ingenjörer och de empatiska kan få vara tjänstemän och tjänstekvinnor som sorterar och bestämmer vad som funkar och inte.
Det är precis som att du som konstnär arbetar inom en rektangulär, rätvinklig ram. Innanför ramen gör du saker som är kaotiska, du tillämpar gyllene snittet, följer en typ av logik, du har färger som balanserar, som skapar en bild. Alla de saker som måste fungera i måleri.
Använder du dig av empati konkret i ditt arbete?
Ja. Absolut. Jag har en stark känsla som utgångspunkt i varje bild jag gör.
Målningen bakom mig här är något slags fragmenterat drömtillstånd. Jag tänker aldrig på vilka färger eller former jag ska använda just idag, har ingen bildteknisk tanke bakom. Det är känslan det handlar om. Och ofta något mänskligt tillstånd snarare än de stora frågorna.
Hur bemöter andra din empatiska…
Läggning?
Ja…
Det är mest positivt, men jag kan bli väl flummig och min omgivning får ibland ha lite tålamod med mig tror jag.
Vad krävs för att vi ska få ett mer empatiskt samhälle?
Medborgarlön typ. Men med det sagt så finns det saker som jag som konstnär kan uppskatta med ett ojämlikt samhälle. Att verka som konstnär är extremt orättvist: arbetsvillkor, fackliga rättigheter etc. finns inte, det är bara att skita i. Det kommer aldrig att finnas en fungerande struktur för konstnärer, det blir kaos – det är vår miljö. Men om du lär dig att jobba i det flowet kväver det dig inte, då känner du dig fri.
Men jag tror inte att den stora massan vill ha det så. Jag tror att den fyrkantiga apparaten med de empatiska tjänstemännen kan funka. Samhället är så uppluckrat idag att det är viktigt att man går in och stramar upp, skapar en bättre struktur. Det handlar också om bostadspolitik. Att få någonstans att bo och ha en tryggad inkomst. Vi har en hel generation som är väldigt otrygg. Ger man trygghet till folk blir de också softare på tunnelbanan, håller upp dörren, ser sig för, tittar andra i ögonen… Mer empatiska.
Under ytan är ett intervjuformat där en skapande person pratar om en känsla.
Tidigare intervjuer:
Tomas Andersson Wij om skam
Moa Gammel om rastlöshet
Andreas Dahl om likgiltighet
Ester Eriksson om rädsla
Filippa Barkman om ambivalens
Cilla Ramnek om beslutsamhet
Min Stora Sorg om kåthet
Elis Burrau om prestationsångest
Suzanne Osten om hat inifrån
Suzanne Osten om hat utifrån
Linus Tunström om rädsla
Annina Rabe om självtvivel