’Fråga mig inte vad jag ska bli, fråga mig vad jag blev’, sa min pappa på sin tid och jag börjar verkligen förstå vad han menade. Jag försöker så långt det är möjligt undvika att slå fast vad något ska bli, vill gärna hålla det öppet för allt som kan hända under vägens gång. […] Jag tar mig friheter, gör lite som jag vill.
Cilla Ramnek har skrivit en bok om att göra, och som hon gör. Hennes skapande är som en urkraft, det är svårt att dra en linje mellan var hon slutar och var hennes görande börjar. Och varför ens försöka. För det hon gör är genuint hon, inte pleasande, inte speglande av någon annan än henne själv.
Vi sitter en tidig morgon på Riche när hon visar mig sin bok, färsk från tryckeriet. Från ateljén. En bok om att göra. Det var inte alls så här jag tänkte mig den. (Natur & Kultur). Den ger en direkt inblick i hennes görande, hennes process och de fantastiska verk som växer fram i hennes görande. Hon förklarar att det är en av de mest personliga saker hon gjort, det här är så bjussigt säger hon. Också det är en spegling av henne tänker jag, det är få människor jag träffat som orkar vara så bjussiga med hela sitt register som hon.
Jag träffade Cilla första gången när jag var Vd på en byrå som hade ett fruktansvärt fult kontor. Vi blev sammanförda av min granne, galleristen. Vi bestämde oss för att göra ett konstprojekt av det fula kontoret. Och det gjorde vi, Daytime Nesting Project kallade vi det. Det är en av de saker jag vågat som jag är mest stolt över hittills. Och tacksam för. Att få gå bredvid Cilla när hon gör förändrar din blick. Allt kan vara konst med en blick som söker skönhet i det vardagliga, i det fula, i det vadsomhelst.
Avnjut boken, låt din blick dras med. Kanske blir din värld aldrig mer sig lik.
