PLATS: Teshima Art Museum, Teshima, Japan
ARKITEKT: Ryue Nishizawa
KONSTNÄR: Rei Naito
Böljande kullar omgivna av klarblått hav. Bland de gröna ligger arkitekteten Ryue Nishizawas vita kupoler insprängda som en del av landskapet. Jag har väntat på denna stund, har ont i magen av oro för att mina förväntningar är för höga. Skyhöga. Samtidigt har jag ingen aning om vad jag har framför mig.
Den svaga brisen från Seitonaikai är så mjuk. En betongstig genom en liten skog. Sedan står jag utanför öppningen, men ändå mitt i naturen. I tunna nylonstrumpor kliver jag in på det kalla golvet, in i den perfekt utformade domen. Så när som på vinden i trädkronorna är det helt tyst. Jag möts av hur vackert de andra besökarnas siluetter kontrasterar mot det kalkvita valvet. Det slår mig att vi alla är en del av konstverket. Såklart. Ljuset faller i två käglor och följer långsamt, långsamt solens rörelse. Ändå är det som att tiden inte finns på denna plats. Det knyter sig i bröstet, men jag har ingen aning varför. Jag tar flera djupa andetag. Det här är perfektion.
Överlycklig och förkrossad på samma gång. Som att jag blivit hejdlöst förälskad men inte har någon aning om när jag kommer att möta personen igen. Kanske aldrig.
Vem är egentligen Rei Naito? Rummet som hon och Nishizawa skapat stör inte naturen utan fångar och ramar in den, till fulländning. Hur vatten rinner, hur ljuset faller, hur vinden rör sig, hur grönska låter. Allt är upphöjt till sitt yttersta, och omsorgsfullt placerat på en piedestal. Ändå kan jag inte förklara eller återberätta upplevelsen på något sätt som gör den rättvisa. Det är som att jag för första gången — här och nu — förstår hur vacker naturen är. Som om denna plats griper tag i hela min varelse, som om meningen med mitt varande är att sitta på det kalla betonggolvet och betrakta vattnet som långsamt rör sig i droppformationer. Att titta på den tunna tråden som svävar ljudlöst, att se ljuset som långsamt skiftar plats.
Mitt hjärta slår hårt, är rädd att det ska överrösta naturens ljud och de andra besökarnas tankar. Ändå är jag helt lugn. Med varje droppe vatten som stiger upp ur osynliga hål i golvet vill jag låta mina egna tårar falla. Överlycklig och förkrossad på samma gång. Som att jag blivit hejdlöst förälskad men inte har någon aning om när jag kommer att möta personen igen. Kanske aldrig. Som att något snuddade vid mitt hjärta och jag febrilt vill hålla fast vid det. För allt i världen inte släppa taget.
Det kan ha gått tre minuter eller tre timmar, jag vet inte. Tiden spelar ingen roll. Men tillslut, när jag är så kall om fötterna att det gör ont, lämnar jag motvilligt denna drömvärld. Packar in känslan i en ask jag kan ta fram när jag behöver stanna tiden och bli påmind om hur vacker världen är.