De ansiktslösas tid

Det är de ansiktslösas tid fast man mer vill tänka att det är de ryggradslösas tid.

Jag orkar inte ställa massa frågor om detta som ska semi-svaras. Som ska Carrie Bradshaw-aktigt leda till en annan fråga som blir en annan fråga.

Jag orkar bara ha en enkel hypotes.

Det är 90-talet all over again. Ni vet. Nassar på krogen, nynassar i skolan, svajigt, sammet, fönat hår och kargt ljus-filter. Det är den klassiska estetikens död och de hippas fulsnygga era. Vem klär i mom-jeans? Inte ens din mamma. Vanliga köper afrikanskt print på bomberjacka till sin 4 åring. Några stadsdelar i Stockholm ser ut som down town Accra, fast på Portugals tid. Detta sker samtidigt som en sån kvinna som jag själv är blir utskälld på tuben av ett gäng yngre kvinnor. De anklagar henne och hennes örhängen för kulturell appropriering. Hon svarar inte. Hennes mun formar ett o-ljud. Som slutet på en mening från Nigeria.

En helt annan ung kvinna går på och spelar musik på högsta volym i gapet mellan två tunnelbanevagnar. Hon dansar fritt och galet och speglar sig i dörrarnas fönsterglas. Barn håller för öronen. Några går av men inte någon pratar med henne eller ber henne skruva ner sin musik. Inte jag heller. Jag applåderar efter varje dans. Jag tycker hon är asstörig. Jag hade planerat att ringa min mamma. Jag kan inte ens höra min egen andning nu på grund av skränet i den brustna högtalaren men jag applåderar ändå. Vi ler konspiratoriskt mot varandra.

Vad viktigt men dränerande det är – det här konfliktsamhället. Vi är Marx otillfredställda, suktande, konkubiner. Vi är fastbundna, piskas och ber ändå om mer. Profetian och repetitionen.

Alla snackar innovation men ingen orkade komma på något nytt. Skuld möter kamp och rädsla möter samtid. Det blev nytt 90-tal. Som retroversionen av en högblank kaffekanna.

Sorry.

Nu kommer hypotesen.

Håll i er nu. (lärt mig prata så av PR- män med självhat.)

Konsten målar spöken, målar utan ID. Leker med no face – no case. Åsiktsfrihet och en kritik mot ytlighet uppblandat med kanske en trötthet över ansikten. Vi kan kalla dem Selfieprotester.

Jag är också trött på mitt eget face. Att bry mig om det, smörja det, skydda det, lyfta det, bära det och röra det. Suck på musklerna runt munnen som ständigt dansar för att säga sånt jag inte vågar med meningar. Och jag är trött på era face. Era ängsliga, kåta, småfulla, besvikna ansikten i restaurangvagnen på SJ. Det kan inte vara en slump. It never is.

Det enda ansikte jag orkar titta på är min älskades. När han sover.

Slut på hypotes.

För mer konst men lite mindre reflektion – Följ oss på Instagram: https://www.instagram.com/belowbeneath/

Inlagt september 26, 2017

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar