Det olidligt angelägna i Baselitz sårade män

UTSTÄLLNING: Georg Baselitz, Hjältarna
PLATS: Moderna Museet
PÅGÅR: 11 nov 2016 – 19 februari 2017

Känslan. Känslan, känslan. Jag ser Georg Baselitz Hjältarna på torsdagen, en dag efter att USA fått en ny president. Jag är känslomässigt fylld, känslomässigt tömd.

Hjältarna är en utställning som är aktuell på två sätt:
1) Själva utställningen i sig. Motiven: trasiga, sårbara, misslyckade soldater – en uppenbar koppling (som också uttalas under pressvisningen) till oroligheterna världen över. Till soldaterna som stupar, såras, splittras; igen, nu som då.

2) Själva känslan av utställningen. Jag ser målningar gjorda av en 27-årig Georg Baselitz, en av efterkrigstidens största europeiska konstnärer. Målningarna är gjorda 1965–66. Jag ser män målade med skarpa konturer, det är fult måleri, hårt. Men målningarna är inte fula, det finns en harmoni, Baselitz vet vad han gör.

1938 blev Baselitz relegerad från Konsthögskolan i Östberlin med motiveringen att han var ”sociopolitiskt omogen”. I en artikel från 2013 i tyska Spiegel säger Baselitz att kvinnor inte kan måla*. Han har sagt mycket provokativt, men just det där ringer såklart i huvudet just idag, dagen efter att USA inte fick sin första kvinnliga president.

Jag ser målningar av män. Trasiga soldater, misslyckade. De flesta har könsorganen hängande utanför kläderna, någon har hängt upp sitt på en trädgren. Ansiktena är rosa, röda, förvillande lika – ja. Ni förstår. Det är så mycket män. Det är så mycket könsorgan. Det är smått olidligt.

Just idag, den här torsdagen, är det smått olidligt. Det kommer att vara det i morgon också. Allt jag ser är maskulint måleri av män och deras könsorgan. Hade Hillary vunnit hade jag sett trasigheten, jag hade sett misslyckandet. Jag ser det här på fel dag. Eller kanske på rätt.

Innan jag ropar jag pallar inte att se den här skiten! måste jag uppmärksamma mig på mitt eget ingångsläge till det jag ser. Igår och idag är mina referenser uppenbara, väldigt mycket tydligare än de brukar vara. Hur påverkar det min blick?

På onsdagskvällen såg jag en utställning med illustratören Liselotte Watkins. Hon ställde ut målade keramikobjekt: italienska krukor och fat. Varje objekt var en kvinna, en färgstark, stark, vacker, stolt kvinna. De var många och de stod uppställda på bord och kuber av spegelglas, vilket gjorde dem fler. De utgjorde en kvinnorarmé som på onsdagskvällen kvävde den värsta känslan av hopplöshet.

Baselitz hjältar gör det motsatta. De är som ett abrupt slag i ansiktet, ett DET ÄR SÅ HÄR LÄGET ÄR NU, FATTA DET! No mercy. This is it, de misslyckade hjältarna fortsätter att vifta sina röda fanor, det är de som styr, världen har valt dem igen.

Och det är här vi har kärnan. Det är just här vi måste stanna upp. Innan jag ropar jag pallar inte att se den här skiten! måste jag uppmärksamma mig på mitt eget ingångsläge till det jag ser. Igår och idag är mina referenser uppenbara, väldigt mycket tydligare än de brukar vara. Hur påverkar det min blick? Är Watkins eller Baselitz bättre eller sämre än den andra? Är det bra eller dåligt? Det handlar inte om det. De översköljer mig med känslor, behagliga och raka motsatsen. Precis som konst ska göra.

På konstmässan Art Basel i våras var Baselitz en av de mest representerade konstnärerna. 80 år gammal är han fortfarande lika aktuell. Har han ett ansvar att säga vettiga saker om huruvida kvinnor kan måla eller inte? Vi har alla ett ansvar att öppna tanken, inhämta information och försöka skapa vettiga, underbyggda resonemang om de människor och saker vi uttalar oss om. Har Baselitz ett ansvar att måla mer kvinnor? Absolut inte. Har jag ett ansvar att reflektera över känslorna som respektive utställning skapar i mig och vända det till något konstruktivt, något viktigt, en handling?

Ja. Särskilt igår.

Särskilt idag, särskilt i morgon.

*På fredag öppnar utställningen ”Women don’t paint very well” på Hangmen Projects.     

Inlagt november 11, 2016 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar