Utställning: Olafur Eliasson Verklighetsmaskiner / Reality Machines
Visas på Moderna Museet / ArkDes 3 oktober – 17 januari 2016
Utställningen organiseras av Moderna Museet i samarbete med ArkDes. Isländska Olafur Eliassons installationer har perception i fokus, hur vi uppfattar saker. Han använder själv orden “seeing yourself seeing”. Utställningen består av verk från hela hans karriär, från tidigt 1990-tal till idag.
L: Hej! Here we go again! Spontan reaktion på Olafur Eliasson på Moderna.
K: Yes!
L: Första ordet du tänker på?
K: Estetisk käftsmäll. Det blev två ord. Du?
L: Fotogenique!
K: Haha. Ja, selfie-heaven.
L: Eller hur?!
K: Nu fick vi höra Eliasson prata under tiden vi gick runt, så på samma sätt som förra gången fick vi lite story med oss. Men dels pratade han på danska…
L: Ja och jag kopplade bort lite. Konsten tog uppmärksamheten från konstnären.
K: Jag var också för upptagen av verken. Det var längesedan jag blev lika förvånad under en utställning. Varje rum var ett OJ.
L: Faktiskt! Ett par skratt. Ett par WOW. Och ett åååhh.
K: Vilka var dina skratt/WOW/åååhh?
L: Regnbågen i vattenångefallet (Beauty) var åååhh.
K: Det var vackert, visuell meditation. Jag kände oj redan i första rummet med mossan (Moss Wall) som täckte en hel vägg. Men sedan kom det kraftigare oj i flera av rummen som följde. Less Ego Wall var också himla vackert, estetiskt monumentalt eller hur jag nu ska beskriva det.
L: Ja! Och den dansande fläkten gav ett fnitter innan mossan kom in i synfältet. Håller med om Less Ego Wall, kände att den där vill jag ha hemma! Bombastisk på ett bra sätt.
K: Jag kände den känslan ännu starkare tre rum bort.
L: Vilken?
K: Your Condensation, klustret av glasbollar.
L: Precis som flera andra verk så vacker och samtidigt lekfull. Jag tänkte på glaskulor som barn har, eller hade.
K: Skulle kunna rensa ur soffa, fåtölj, matbord, vad som helst, för att få plats med den. Säng!
L: Hahaha! Nu ljuger du. Men jag köper känslan.
K: Ok, inte säng. Men matbord!
L: Jag älskade skuggrummet. Verket I only see things when I move.
K: Det var något slags sofistikerad version av sådana där rum i lustiga hus på tivoli.
L: Det verket, men också hela utställningen, förstärkte känslan i rummet, skapad av människorna i det. Speglarna, skuggorna – allt var reflektioner av besökarna på något sätt.
K: Verkligen.
L: Och så fick man lite paus vid mossan och vattenångan, men annars var det ett väldigt stort känslospektra?
K: Ja, det var väldigt… Träffande. Svårt att hitta rätt ord. Hade känslan av att vilja stå länge framför varje verk och verkligen känna in vad det väckte för känslor, tankar, funderingar. Det estetiskt vackra tog upp mycket direkta känslor, men jag har massa associationer till många av verken som liksom pockar på där bakom. Vill gå flera vändor till, i lugnare takt.
L: Nu var vi där samtidigt som ett gäng kulturmänniskor. Jag funderade på hur det skulle vara att vara i utställningen med till exempel barn, eller väninnor. Tror att gruppen skulle ändra känslan helt. Tillbaka lekfullheten, tror du inte? För det var ju inte alls provokativt.
K: Tänkte faktiskt på att ta med min 1,5-åring hit. Han skulle älska det tror jag.
L: Det tror jag med!
K: Det är otroligt lekfullt, som sagt det där huset på tivoli; kulorna, spegelväggarna…
L: En sammanfattande känsla är att det är en utställning för alla, fint för de som vill se vackert, djupt för de som vill go deep, roligt för de som vill bli underhållna.
K: Agree. Full av tolkningsmöjligheter.
L: Och en spännande bas i perception, vad är verklighet. Utställningen heter just Verklighetsmaskiner.
K: Bra namn. Utställningen känns öppen för alla möjliga tolkningar, fri för besökaren att ramla in i utifrån var och ens egna erfarenheter.
L: Yes. Han sa också att verken var till för att spegla sig i, både bokstavligen och själsligt.
K: Hade ingen superkoll på Olafur Eliasson tidigare, roligt att upptäcka honom mer ordentligt på det här sättet.
L: Om du skulle sammanfatta med en känsla du har nu, vad blir det då?
K: Glad! Skrev uppfylld först, men ändrade. Blev glad på alla möjliga nivåer.
L: Fint! det är ju faktiskt en ganska ovanlig känsla efter en konstutställning!
K: Onekligen. Du?
L: Jag känner mig lite som efter en bergochdalbanefärd. Lite snurrig och lite upptrissad, på ett bra sätt.
K: Härligt. Vi kan helt enkelt skicka med en varm rekommendation till folk att gå hit.
L: Yes! Ta med kameran, it’s insta-heaven.
