Vi går Under Ytan med Ester Erikssons rädsla

Vi mailar med Hanna Lundqvist på Bonnierförlagen och förklarar att vi med Below Beneath vill vara en plats för tröst, att vi med känslojournalistik vill avstigmatisera kännande, mående som idag katalogiseras som Inte Normalt. Hanna berättar för oss om serietecknaren Ester Erikssons kommande debut ”Det finns ingenstans att fly”, den beskrivs som en stark och viktig serieroman om psykisk ohälsa, sorg, längtan och skam. Vi får läsa den i pdf-format. Den är viktig, den är stark, den är modig och den är träffsäker. Ester beskriver den upplevda ensamheten i de trånga ångesttunnlarna på ett befriande sätt.

Ett samtal om rädsla mellan Ester Eriksson och Linda Waxin, den 15e februari hos Bonnierförlagen på Sveavägen i Stockholm:

När kände du rädsla senast?

Det var senast tidigare idag, sista halvtimmen på tåget upp från Malmö. Jag tycker inte om att resa, att bryta mina rutiner, när händelser och känslor blir oförutsägbara, då blir jag rädd. Jag funderade på hur rummet skulle se ut, hur jag skulle bli bemött, såna saker.

Jag var också rädd för hur det skulle kännas att bli intervjuad, att jag skulle säga konstiga saker eller göra “fel”, det här är de första intervjuerna jag gör, jag har smitit från situationer som denna hela livet.

Vad är det som triggar rädsla inför situationer som den här tror du?

Jag är rädd för hur andra människor ska se på mig, vad andra människor säger och tycker om mig, jag är extra rädd för att verka obildad. Det kommer från en känsla jag upplevt många gånger förut; tänk om alla andra fattar men inte jag. Så känner jag ofta när det finns regler, jag blir så hämmad, rädd för att “misslyckas”.

Men boken handlar om mig, så jag kan ju omöjligt svara fel, trots allt.

Känner du dig modig nu då?

Nej jag gör ju inte det! Försöker jobba med det där, men det är så svårt. Jag tycker det är pinsamt att klappa mig själv på axeln eller ta emot komplimanger.

En av sakerna jag berördes starkt av i din bok är ditt träffsäkra sätt att beskriva hur du blir bemött i din rädsla och din förtvivlan av din dåvarande pojkvän, hur blir du oftast bemött tycker du?

Det är väldigt olika, svårast är det i kärleksrelationer, jag är en väldigt känslosam person och de män jag träffar är ofta rädda för känslor. Men med mina kompisar upplever jag inte alls det, jag tror också att jag har blivit bra på att beskriva när jag är rädd, eller åtminstone efteråt, att jag har fått verktygen och en medvetenhet kring vad som utlöser känslan och hur jag kan förhålla mig till det.

När upplever du att du blir bra bemött i din rädsla?

Bra bemötande när jag är rädd är för mig när människor inte reagerar så starkt, endera avleder mig genom att prata om något annat, liksom skapar ett känslorum som är tryggt, eller ser mig på ett lugnande sätt, inte ifrågasätter mig, gör rädslan mindre utan att förminska mig.

Rädslan är en så stor känsla, den finns med mig hela tiden, jag är rädd för så många andra känslor, jag är rädd för att känna sorg, rädd för att känna ilska, jag är rädd för dem för att jag inte vet hur jag ska hantera dem när de kommer.

Hur är sorg för dig?

Jag vet inte, jag klarar inte av att vara i sorg som det är nu, jag tror snarare att jag försöker förekomma ytterligare sorg genom att tänka det värsta hela tiden, att folk ska dö, lämna mig. Igen.

Var din mamma rädd för att dö?

Nej, hon var inte det, inte som jag upplevde det.

Men jag var det. Det är så svårt det här med död, det är så ogripbart att någon kommer försvinna helt, det går inte att förstå. Jag hade också en så stark och tung ambivalens när hon var sjuk, å ena sidan önskade jag henne att få dö, låt henne slippa ur gränslandet, samtidigt vill jag inte låta henne slippa, för att jag ville ha henne kvar, det kunde jag känna skuld över.

Din bok “Det finns ingenstans att fly”cirklar också på sätt och vis kring att närma sig döden och är något som brukar kallas “självutlämnande”, hur känns det?

Jag tänker faktiskt inte så mycket kring det, jag är sån, jag är personlig, jag är privat.

När jag jobbade med boken så läste jag själv Kristina Sigunsdotter Rovfåglar osv, som handlar om borderline, då tänkte jag att det är ju precis som jag känner, jag var tvungen att ta kontakt med henne direkt, det var så fint. Hon har skrivit förordet i min bok nu. Jag hoppas att andra kommer kunna känna så kring det jag berättar nu, jag vill att de som läser ska känna att ingen kommer döma dig, det är inte fult, det är inte dåligt, det du känner.

Krisen som boken handlar om kom efter en period då hade jag försökt att fly från mig själv och mina känslor så länge att det åt upp mig inifrån. Min kropp kollapsade en dag, jag cyklade från jobbet och kunde inte cykla längre. Det gick inte. Då blev jag rädd för att dö, kom till en läkare med den rädslan och trodde att de skulle hitta alltifrån cancer till MS. Men jag har förstått nu att det som drabbade mig där på cykeln, var panikångest.

Det var just rädsla för döden och rädslan för att allt kändes så ohanterbart som sedan drev mig mot dödens närhet. Jag ville ha kontroll och det enda sättet att få kontroll över döden, var att själv bestämma när och hur jag skulle dö. Genom intoxerna skulle jag kunna andas igen, eller få en känsla av lugn åtminstone.

Sen hamnade jag i en tävling med mig själv, i en prestation, jag ville prestera högre, intoxerna blev värre och värre, jag försökte bräcka mig själv, och i den tävlingen kunde tillslut bara döden vara slutdestination.

Men jag ville inte dö. Det ville jag inte.

Ville du visa utanpå känslan du kände inuti?

Kanske delvis, men jag blev också väldigt triggad av psykiatrin, av när jag inte kände mig sedd. Ett exempel var ett tillfälle då jag skrevs ut och sa; jag kan inte bli utskriven nu. De kontrade med: vi chansar. Även om de backade från det sen så höll känslan av ”nu ska ni få se” i sig för mig. Då blev det som hände sen ett straff, både för mig själv men också mot psykiatrin.

När du skulle visa upp boken för andra, hur var rädsloläget då?

Bokprocessen har faktiskt inte varit rädslofylld. Skapande är som en frizon för mig, när jag går in i ateljén och ritar lindras rädsla eller ångest, då kan jag till och med känna att jag är bäst. Jag kan titta på en teckning och tänka, det är det finaste jag gjort.

I skapandet har jag själv satt upp alla regler, som är inga regler, jag bestämmer vad som är rätt och fel, då kan jag slappna av.

Så det finns någonstans att fly undan rädslan?

Ja, det finns någonstans att fly.

Leken, skapanden, någonstans där man själv skapar förutsättningarna, där man själv bestämmer.

Det är till och med så, eftersom jag jobbar självbiografiskt, att skapandet kan ändra min egen bild av mig själv, något som känns pinsamt i verkligheten, kan när jag låter det hända i teckningen vara charmigt, genom tecknandet kan jag titta på mig och tycka om henne där på pappret.

Vilken är motsatskänslan till rädsla?

Oj, det borde vara trygghet eller lugn. När du ställde frågan nu fick jag i och för sig upp bilden av rädsla som rörelse, flykt, på språng, och att motsatsen skulle vara stillhet.

Skapandet är stilla, då kan jag gå in i min värld och stanna hur länge som helst.

det_finns_ingenstans_att_fly-eriksson_ester-35434273-frntl

Bild på Ester: Emil Malmborg

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar