Ett välbekant rum med stora känslor

Jag står som förtrollad. Jag kan inte ta ett steg. Vill inte ta ett steg. När jag spinner runt för att bättre kunna se de konstbeklädda väggarna är det inte min virvelrörelse som gör mig yr. Det är tavlornas lågmälda, melankoliska men ack så välkända charm som får det att snurra i huvudet. Jag är tillbaka. Jag är hemma. Inte riktigt, men det känns nästan så. Jag befinner mig för femte och absolut inte sista gången i Caspar David Friedrich-rummet på Alte Nationalgalerie i Berlin.

Allt är så välbekant, men på något vis också så nytt, så fräscht och så tidlöst. Det här rummet är något av en personlig fristad för mig varje gång jag besöker den tyska huvudstaden. Sedan jag mer eller mindre av en slump hamnade i det här rummet för några år sedan har det varit en plats dit jag går för att för vara med konsten, för att vara med mig själv och för att kontemplera och samla mina tankar. Det känns så naturligt här bland Friedrichs konst.

I den tyska romantik-mästarens vackra, men ofta karga och nästintill dystra landskap, får naturen stå i centrum medan vi människor får finna oss i att spela en biroll. Det är uppfriskande och tänkvärt. Det får mig att känna mig liten och ynklig i jämförelse med naturens omfattning och enorma krafter. I rummet hänger ett femtontal tavlor där effekten är densamma. Storslagna berglandskap, vyer och skogar blandas med människans relativa litenhet. Vi framstår nästan som lilleputtar i skogens insnärjande mörker eller på en klippa i bergskedjans förgrund. Det är det här jag är svag för. Litenheten. Ynkligheten.

Jag fäster blicken på Monk by the Sea, en av de mest kända tavlorna i rummet, och kliver in i Friedrichs värld. För en minut är jag munken. Iklär mig hans mörka kappa. Antar hans kontemplerande ställning. Det är tidig morgon och jag står ensam vid ett nästan becksvart hav. På horisonten tornar stormens moln upp sig. De är hotfulla, ja nästan kusliga. Tillsammans bildar molnen en bergskedja där havets vågor möter himlaranden. En stormens och havets bergskedja. Bortom dessa moln finns himlen. Himlen, som med sina ljusare toner vittnar som att det finns hopp. Hopp för mig, munken och oss människor, trots stormens och livets missöden. Det får mig att känna mig melankolisk och hoppfull på samma gång. Kanske är det en välsignelse att inse vår ynklighet i förhållande till naturens krafter? Kanske är det, som många av Friedrichs verk förmedlar, nyttigt att inse vår obetydlighet i världens, ja i hela universums stilla lunk?

Hans konst får mig att vilja ta risker, att våga vara mig själv, att göra det jag själv vill, att inte ta så allvarligt på alla problem som under perioder kommer prägla min tid här på jorden.

För mig är det så. Friedrichs konst får mig att känna mig liten, obetydlig och ynklig, men på ett sätt som gör mig mer angelägen att se på mitt liv med nya ögon. Hans konst får mig att vilja ta risker, att våga vara mig själv, att göra det jag själv vill, att inte ta så allvarligt på alla problem som under perioder kommer prägla min tid här på jorden. För vad spelar det för roll i det långa loppet? Hur obetydliga och nästan löjliga framstår inte mina problem i jämförelse med ett vattenfalls majestätiska fall, en eks bastanta stam, som stått i flera hundra år och som förmodligen kommer göra det i flera hundra år till, eller i jämförelse med ett ishavs enorma, sylvassa spetsar.

Det är så han berör mig, den gode Friedrich. Genom sin konst får han mig inte bara att inse att många av de problem som finns i mitt eget liv, all den sorg och smärta jag ibland känner, är universella; de drabbar alla människor någon gång under en livstid. Kanske är det deprimerande tanke, men jag tycker inte det. För mig finns det något fint med att veta att jag inte är ensam, att jag inte är den enda människan som någon gång varje dag, vecka och månad känner sig ledsen, nerstämd, hopplös eller uppgiven, utan att det samtidigt på vårt jordklot finns miljoner andra människor som samtidigt drabbas av samma känslor.

Friedrich får mig att förstå att det alltid har varit så och att det förmodligen alltid kommer vara så. Det ligger i vår mänskliga natur. Vi är inte perfekta. Vi är kanske inte är skapta för att vara lyckliga jämt. Det är nog så. Men är det inte det som är charmen? Att livet inte kan vara fyllt av lyckorus och välmående, utan att vi också drabbas av ångest, panik och sorgsenhet emellanåt. Att det är den här typen av konstraster som gör livet lite intressantare och som får oss att utvecklas som människor. Jag kommer att tänka på ett kärnfullt citat av Dostojevskij som sammanfattar det hela på ett utmärkt sätt.

”Smärta och lidande är alltid oundvikligt för en stor intelligens och ett djupt hjärta.” (Brott och Straff)

Det är just det här som Friedrich, likt Dostojevskij, lär mig. Att det alltid, hur mörk och hotfull livets storm än blir, finns ett ljus där bakom på horisonten. Att det alltid finns något bättre som väntar; något att se fram emot, något att jobba emot, vilka missöden som än drabbar oss under vår tid på jorden. Att det är denna kamp som kanske är det fina med livet, som ger det mening. Det är det här som gör att jag gång efter gång kommer tillbaka till Friedrich konst, hur melankolisk och sorgsen den än kan framstå. I den finner jag nämligen det hopp, gemenskap och styrka jag söker.

Inlagt december 29, 2017 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar