Jag har haft Filippas verk i min vardag i flera år. När jag var VD på Edelman hade vi ett femtiotal verk från galleristen Jan Stene på vårt kontor, Filippa Barkman är en av konstnärerna vars verk han ställer ut och säljer. Särskilt en skulptur berörde mig mycket, The Waiting, en flicka som ligger på mage med ansiktet åt vänster sida. När jag frågade henne om hon ville vara med i vår serie Under Ytan tvekade hon först, men återkom efter några veckor och berättade att hon bestämt sig för känslan ambivalens. Jag hade precis intervjuat Cilla Ramnek om beslutsamhet och skrattade till av den fina tillfälligheten. När jag väl träffade Filippa visade det sig dock att min oreflekterade definition av ambivalens inte var densamma som hennes reflekterande.
Ett samtal mellan Filippa Barkman och Linda Waxin på Niklas på Regeringsgatan i Stockholm den 3 december 2015
Du valde känslan ambivalent. På vägen hit funderade jag på det valet i förhållande till din konst. Jag upplever din konst så precis, som att du ser bilden exakt framför dig i detalj och sedan gör den exakt på det sättet. Annars skulle den inte kunna bli så precis och finlemmad tänker jag. Hur är det i verkligheten?
Ja, jag vet hur jag vill att den ska bli, jag kan göra om samma bild flera gånger tills jag hittar precis rätt. Men för mig är ambivalens ett positivt ord, inte osäker och velig, som de flesta kanske först tänker. Snarare är det ett rum eller medvetet utrymme för motstridiga känslor, som skaver och väger mot varandra. Som gör att det finns plats att se båda sidorna i varje givet tillstånd, och känna dem. Som medger att inget är svart eller vitt och att allt är komplicerat. För mig är det ett bra känslotillstånd.
Man är sällan i bara ett stadie som människa, man kan känna både glädje och sorg samtidigt. Ambivalensen blir som en vibration som behövs för att röra sig framåt.
Tror du att människor har ett mer eller mindre brett spektra när det gäller känslor och motstridiga känslor?
Nej det tror jag inte egentligen, men olika människor vågar nog släppa fram olika mycket, tänker jag. Jag tror att alla har liknande förutsättningar, att det krävs mod och övning för att låta känslorna flöda. Jag tror att man tidigt lär sig hålla tillbaka känslor, det är därför många tycker om att möta barn, för att de fortfarande är oförställda
Som vuxen behöver man lära om igen, för att kunna känna allt man vill kunna känna.
Har du lärt om som vuxen eller har du hållit dig oförställd?
Det är det jag gör det genom konsten, känner och lär mig känna det jag känner.
Vilken roll spelar ambivalensen i din konst?
Den är viktig både i processen och i resultatet. Känslan när jag skapar är en blandning av vånda och eufori, det är min framåtrörelse. Jag försöker också väva in det i mina karaktärer, ambivalensen som tvetydighet. Jag vill inte att de ska fastna i ett uttryck, jag vill till exempel att ett verk ska kunna utstråla både sorg och beslutsamhet. Vibrationen däremellan.
Jag tänker på dina senaste verk när du säger just sorg, stämmer det?
Det finns mycket smärta i min senaste serie men den heter Rise, den illustrerar en uppförsbacke men även en väg framåt, uppåt. Att man behöver kämpa men att man inte stannar. Sorgen har beslutsamheten tillhands och omges av ett starkt ljussken.
Har den här resningen skett inom dig?
Den gjorde det under tiden jag gjorde verken, det var en process som nu är en känsloberättelse. Jag behöver kunna gräva mig in i känslorna själv, det är det enda som kan göra det trovärdigt upplever jag, att det är kopplat till en personlig utveckling. När jag skapar är min fråga till mig själv: varför är just det här så viktigt för mig just nu?
Jag blottar mig när jag gör konst, jag tänker inte på betraktaren när jag gör den. Jag tycker att det märks på verk om den som gjort det tycker att det är viktigt, att personen verkligen brytt sig. När jag själv fastnar för konst känner jag att här är någon som verkligen lagt ned både smärta och lust. Man kan inte låtsas. Det är precis som för en skådespelare, det märks direkt. Det krävs så väldigt lite för att det ska bli “fel”, en liten dutt på ögat kan låsa fast karaktären i en stämning som gör att ambivalensen går förlorad.
Är du någonsin ambivalent inför att vara konstnär?
Det är inte enkelt, det är motstridiga känslor. Men tvetydighet och motstridighet för mig vidare, framåt. Känslor som är i rörelse är mitt bränsle. Grundkänslan är att det är viktigt, jag mår inte bra om jag inte får göra min konst. Sen har jag i perioder önskat att få slippa de uppoffringar som det innebär.
Det är ett privilegium att få jobba med sina känslor på det sättet som jag gör. Men det är bara jag som kan driva mig framåt, det är ett väldigt stort ansvar. Det är mycket sitta själv framför ett blankt papper, inte låta sig själv vara helt trygg, låta sig vara ute på farlig vatten. Men jag vet att det är värt det när verket gnistrar till och talar till mig. Då kommer en känsla av lättnad, samhörighet, en känsla av hitta hem. Nerven som vibrerat på vägen dit blir lugn. Det är som att nå en liten kulle att hasa sig upp på så man kan pusta ut. Då får jag vila en där stund, då kan jag känna förundran och tänka: har jag gjort det här?
Är det den känslan som driver dig att fortsätta?
Jag tror att drivkraften består av många saker. Uttrycksbehovet har jag alltid haft, jag vet inte exakt var det kommer ifrån. Efter en utsätllning kan jag känna att nu har jag tömt ut min själ här, nu är jag klar. Men jag vet att det kommer tillbaka.
Jag berättade för dig att jag har en speciell relation till din skulptur The waiting, när jag sprang stressad i trapporna på Brunnsgatan 21 låg hon där i ett fönsterbleck. Jag fann vila för ett ögonblick när jag såg henne, hon utstrålade ett lugn. Nu är jag nyfiken på vilka känslor du lade in i skapandet av flickan? Vilken var ambivalensvibrationen du kände då?
För mig är hon jordnära, vilande. Hon ligger skyddslös på mage, som ett barn. Hon vilar i sin egen tyngd och tillvaro, hon litar på sin omgivning. Motstridigheten är att hon är just vilande men medveten, tillitsfull men med en vaksamhet. Hon håller på att förankra sig. Jag själv var i en process där jag ville hitta var jag skulle rota mig, mitt liv var kringflackande och flytande.
Hittade du en fast punkt?
Ja, jag bestämde mig för att bo i Stockholm, att det är här jag ska vara. I alla fall ett tag.
Foto: The Waiting, Stina Glømmi. Reverse, Carl Henrik Tillberg. Filippa Barkman, Linda Waxin.