Känslan av Insomnia: energi, provokation och likgiltig förvåning

Utställning: Samlingsutställningen InsomniaBonniers Konsthall

Pågår: 22 sept 2016 – 22 jan 2017

I torsdags eftermiddag, precis i tid till tvåkaffet, besökte jag för första gången den här veckan Bonniers konsthall och utställningen Insomnia. Insomnia handlar just om människans relation till sömn, icke-sömn och alla stadier däremellan. De olika salarna med verk som tar sig an ämnet, från både svenska och internationella konstnärer, är välgjorda och maffiga. Verken är stora och små, i olika sorters estetik. Mer eller mindre teknologiska och hantverksmässigt skickliga; abstraktion och narrativ blandat.

Jag kände mig rätt överrumplad. Det var lite för mycket att ta in. Därför fastnade jag vid något tydligt konkret, ett A4-papper fylld med text av konstnären Mladen Stilinovic´. Jag blev så provocerad att jag nästan var tvungen att lämna byggnaden, men jag sansade mig och fortsatte rundvandringen. Men jag fann ingen ro att ta in något annat eller låta någon annan känsla ta över. Visst landade ett finurligt leende i mungipan någonstans under turen, för att någon sa något roligt, eller för att någon av konstnärerna hade några härliga tankeutläggningar. Men det var bara en försvarsmekanism i ett tappert försök att hålla provokationen ifrån mig.

Med en stark och tydlig bestämdhetskänsla i kroppen om att lägga den där provokationen bakom mig, nalkades lördagskvällen. Kosan styrdes åter igen till Bonniers Konsthall, där jag skulle ta del av öppningsceremonin bestående av performance, musik och mingel. Och när jag precis innan soluppgång lämnade Bonniers konsthall, var det med en öppen nyfikenhet sprudlandes inombords.

Vad det är som upplevs på natten, när sömntåget har gått och småtimmarna kryper på är något svårbeskrivligt. En energimässig bubbla, där trötta torra ögon blandas med något starkare, tydligare och överlevande.

Klockan 02.00 gick jag in i ett rum för att medverka i en dröm-workshop. När klockan närmade sig 05.00 gick jag ut ur rummet med ett förundrat lugn vilandes över mina axlar. Om det var tröttheten, känslan av att vara uppe hela natten och göra busiga saker eller något annat som skapade detta, vet jag inte. Vad det är som upplevs på natten, när sömntåget har gått och småtimmarna kryper på är något svårbeskrivligt. En energimässig bubbla, där trötta torra ögon blandas med något starkare, tydligare och överlevande.

Stunden i rummet där Nahum Mantra utförde sin drömworkshop, var en upplevelse långt ifrån den tydliga och strukturerade pressvisningen jag besökte i torsdags eftermiddag, där allt klart och tydligt förklarades. Klar tydlighet är ofta uppskattad, men ibland är öppenhet betydligt mer inbjudande. Jag slogs av känslan av att allt inte behöver vara förståeligt just exakt i stunden. Ibland är det skönt när det får ta lite tid att förstå, och budskapet inte på något sätt kräks över ansiktet.

Nahum Mantra, bild Bonniers Konsthall

Efteråt gick vi och samtalade. Jag och konstnären, eller magikern, eller hypnotisören, Nahum Mantra – en människa precis som alla andra. Lekfull, glad, inspirerad och öppen. Vi pratade om drömhypnosen och jag försökte sätta ord och känslor på min upplevelse. Han var förbryllad över att människor i Sverige verkar ha svårt att uttrycka sina inre tankar, sina inre känslor. Han kände sig förvånad över att han inte fått mer reaktioner och reflektioner, rymden är ändå ett stort och mäktigt ämne. Jag sa att blygheten inför känslospektrat är en del av kulturen och att det är något som inte riktigt varit bootcamp i de svenska skolorna.

När jag skriver det här är det söndag. Drömworkshopen har sakta smält in i tankevärlden, samtidigt som Stilinovics text har suttit på min näthinna sedan i torsdags eftermiddag. Jag tror att jag kommer att få dras med den under en längre tid. Den påstår mer eller mindre att lathet är nyckeln till konst och att konsten inte kan utvecklas eftersom vi idag inte tillåter oss att vara lata, utan konstant skapar saker i förhållande till produkt och efterfrågan. Att den marknadsekonomiska kapitalistiska ideologin förfört konsten och beslagtagit dess utveckling. Stilinovic´ påstår i och för sig också att latheten inte är enkel att uppnå, att det är ett jobb i sig att våga vara lat och låta latheten ta över. Kanske tänker och känner vi egentligen i samma banor, jag och Stilinovic´, men för mig är arbetet en tydlig och meningsfylld sak, människan hittar mening, får bekräftelse och utvecklas genom det. Just för tillfället har jag inte knäckt koden. Kanske måste jag tillåta mig själv att träna på att vara lat för att göra det. Provokationen har lagt sig lite, även om jag blir otroligt upprörd även nu när jag försöker formulera den här texten.

Är det inte lite konstigt, att efter alla de intryck som jag fick under utställningsnatten på Bonniers Konsthall i form av performance, en oerhört internationell och kulturell crowd med svår men härlig vibe, så är det den förbannade icke-coola texten som hemsöker mig. Det lilla A4-pappret, inglasat på den smala väggen. Den som utmanade betraktaren att faktiskt läsa från början till slut. Pappret som faktiskt krävde allt annat än lathet, en stund av aktivt medvetande.

En annan känsla de här två starka upplevelserna förde med sig är stress. Jag blev helt enkelt så stressad över att jag inte kände något speciellt bombastiskt för de storartade, skickligt skapade verken, att jag nästan åt upp en hel chokladkaka i ren frustration. Jag borde ju faktiskt känna något. Men sen kom insikten till mig: frustration är också en känsla. Jag kände helt enkelt frustration och likgiltighet i relation till den lilla men tydligen stora A4-texten av Stilinovic´ där på väggen i rummet. Verk ska väl egentligen inte jämföras med varandra utan få vara vad det är. Men det blir svårt när de mänskliga känslorna sätter igång och verken hänger i rum bredvid varandra i en byggnad som hör ihop. Då skapar de en diskurs och dialog med varandra, oavsett om man vill det eller ej. Så min likgiltighet är egentligen fylld med en mängd olika känslor.

Känsla: energifylld, provocerad och likgiltigt förvånad

Inlagt september 26, 2016 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar