Konsten att hänga konst – Bakom kulisserna med Karin Sidén

Inlagt i Bakom kulisserna inom Konsten

Den omtalade och hyllade Sigrid Hjertén-utställningen En mästerlig kolorist på Waldemarsudde ska snart plockas ner för att lämna plats åt nya motiv och skildringar. Det är en minst sagt imponerande samling och utställningens visar verk från hela Sigrid Hjerténs verksamma tid som konstnär.

När jag själv besökte utställningen för ett par veckor sedan så slogs jag av bredden i Hjerténs konstnärskap. Det var häftigt att se de stora verk som jag så många gånger sett på bild och samtidigt spännande att se många av hennes senare konstverk som inte är lika kända för allmänheten. Men utöver att imponeras av hennes konst så väcktes många frågor. Jag la märke till att en väldigt stor del av målningarna var i privat ägo och så började jag fundera på hur man får tag på dem? Och hur går man egentligen till väga för att få ihop en sådan här stor utställning? Jag har aldrig funderat i dessa banor tidigare men blev besluten om att få svar på mina funderingar.

Jag träffar Karin Sidén, överintendent och museichef på Waldemarsudde, en onsdagsförmiddag när det är drygt två veckor kvar till utställningen med Sigrid Hjertén plockas ner. Och även fast utställningen har varit öppen sedan i februari strömmar det in förväntansfulla besökare när museet öppnar. Vi sitter i stora galleriet omgivna av några av Sigrid Hjerténs mest kända verk och Karin berättar om hur idén till utställningen uppstod.
– Jag har en god vän som heter Görel Cavalli-Björkman som är konsthistoriker och som jag har samarbetat mycket med under åren. Hon berättade att hon höll på med en bok om Sigrid Hjerténs liv och konstnärskap och då tänkte jag att det vore fantastiskt roligt att få göra en utställning i samband med att boken kom ut.

Görel Cavalli-Björkman som redan gjort en gedigen research inför arbetet med boken gillade idén och det första fröet till utställningen var sått. Hennes bok gavs ut under 2017 och efter två års arbete öppnade sedan utställningen på Waldemarsudde i februari i år.

Vad var det första steget i arbetet med Hjertén-utställningen?
Det första vi bestämde i samråd med Görel var på vilken plats här på Waldemarsudde vi ville ha utställningen. Vi kom fram till att ha den här i galleriet som är från 1913. Det är ofta här vi visar de största konstnärerna med de mest värdefulla målningarna. Sedan tyckte vi också det passade här rent stilmässigt. Efter det diskuterade vi tematik och vad vi ville visa. Där kom vi fram till att det bästa vore att visa hela hennes konstnärskap genom hennes olika konstnärliga perioder också för att kunna se hur hon utvecklades över tid.

– Hon medverkade ju i över 150 utställningar på sin tid och ofta har hon ställts ut tillsammans med Isaac Grünewald och har även jämförts med honom. Men vi tänkte att nu ska hon få breda ut sig! Däremot har vi med några av hans verk för att visa hur de ibland skildrade samma motiv. Det tycker jag snarare visar att de inte arbetade så likartat som man alltid har sagt förr, i själva verket ser man stora skillnader. Sedan kom vi också fram till att vi ville ha med några verk av sonen Iván.

Var det självklart att hans verk skulle få en plats på utställningen?
Det blev en diskussion efter hand. Han är ju med på många av Hjerténs målningar och många undrar vad som hände med honom. Vi kände att det var intressant och ett nytt grepp att låta honom framträda. Han fick ju kämpa väldigt mycket för att få något erkännande alls.

Många känner till historien om Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald. Ett konstnärspar som ständigt jämfördes med varandra och som kom att hyllas som två av Sveriges främsta modernister. Sigrid Hjerténs liv slutade tragiskt då hon avled till följd av en misslyckad lobotomi efter många år av psykisk sjukdom.
– Det jag gillar med Görels bok är att hon vill komma ifrån bilden av Sigrid Hjertén som ett offer. Hon var en väldigt modern kvinna som stack ut med sina storskaliga verk. Sedan var hon  också väldigt noga när det gällde försäljningen av sina tavlor. Och jag tycker man ser på hennes verk att hon inte var rädd för att uttrycka sig och ta plats.

Sigrid Hjertén. Ateljéinteriör, 1916. Olja på duk, 176×204 cm. Foto: Prallan Allsten / Moderna Museet

När själva arbetet med att samla in verken till utställningen sätter igång är det första steget att gå igenom tidigare litteratur och kataloger från andra utställningar. Vissa verk vet man finns i offentliga samlingar och då är det relativt enkelt att hitta verken. När det kommer till de verk som inte är i offentlig ägo krävs ett mer detektivliknande arbete.
– Just i den här utställningen är det ovanligt mycket i privat ägo, Hjertén hade ju en otrolig produktion och sålde massor. Där har vi dels haft hjälp av Görel som redan gjort mycket efterforskning men också av efterlevande släktingar till familjen Grünewald som vet en del om var verk finns. Vi känner också till en del stora samlare som samlar konst från denna tid som vi självklart kollar med. Sedan brukar vi också använda en databas som visar såld konst samt kontakta de stora auktionsverken. De får såklart inte lämna ut uppgifter om köpare, då får vi fråga artigt om de skulle kunna kontakta ägaren och höra om vi får skicka ett lånebrev.

– Sedan kan man säga att det ena ger det andra. Det sprids liksom att det är en utställning på gång. Så in i det sista kommer det ny information om verk. Bara några dagar innan vi skulle öppna den här utställningen ringde en person om ett väldigt fint Hjertén-verk.

Brukar folk vilja låna ut sina verk?
De flesta är väldigt generösa och vill låna ut. Jag tycker att många säger att ”vi tycker att om vi äger ett så fint verk så är det tråkigt att bara vi ser det”. De vill helt enkelt att fler ska få ta del av konsten.

Och de som inte vill?
De få som inte vill kanske har svårt att släppa verket av känslomässiga skäl, eller att de tycker det är krångligt eller att de är oroliga över vad som skulle kunna hända när det är utlånat.

Sedan står Waldemarsudde för allt ”från spik till spik” som Karin kallar det. Verken kontrolleras på plats hos ägaren, konservatorer anlitas, de ordnar med transporten till utställningen, besiktigar och tecknar en statsgaranti för verken.
– Ibland ordnar vi reproduktioner av verket till ägarna. Just om man har sitt verk hängande ovanför soffan hemma så kan det vara fint när det då ska vara utlånat i fem månader.

Var det några särskilda verk som ni kände att detta måste vi ha med i utställningen?
Ja det fanns några som vi var extra måna om att få med. Dels de stora kända verken som vi självklart ville ha. Men sedan var det även några av de sena verken som vi gärna ville ha, bland annat Kritklipporna och Molnen svepa förbi. Så att vi fick möjlighet att visa några av de mindre kända verken med och verkligen visa hennes bredd.

Sigrid Hjertén. Kritklippor (I Bretagne), 1933. Olja på duk, 74×94 cm. Privat ägo. Foto: Per Myrehed

Vad har du för personlig relation till Sigrid Hjertén?
Jag tycker att hon är fantastisk. Det är en konstnär som jag kommit i kontakt med ofta och även tidigt. Det är ändå en av Sveriges främsta modernister, så det känns fantastiskt roligt med den här utställningen, det är liksom ett måleri man blir upplyft av!

Har du något favoritverk?
Jag är speciellt förtjust i två verk, och det är två av de senare. Det ena är Kritklipporna och det andra är ett stilleben i blå nyanser.

Vad har ni fått för respons på utställningen?
Väldigt bra. Dels fina recensioner men framförallt är det roligt att höra att besökarna blir berörda. Vi får mängder med kommentarer på Facebook och Instagram. En del tar bilder tillsammans med verken och säger att de också vill börja måla som Hjertén, så det är jätteroligt. Det känns verkligen som en utställning som kan tilltala alla, även de yngre. Trots att vissa verk tillkom i mitten av 10-talet så talar de så starkt till vår tid.

Karin Sidén, som så länge hon kan minnas har varit intresserad av konst, har jobbat med många stora utställningar av framstående konstnärer. När jag frågar om hon har några framtida drömprojekt så berättar hon att i princip varje projekt är en dröm att arbeta med.
– Men ja, såklart det finns alla möjliga framtidsdrömmar. Tänk att få göra en Chagall-utställning… Gustav Klimt vore också intressant, han förtjänar att få mer uppmärksamhet i Sverige. Men då måste man vara ute väldigt många år i förväg, det är ett väldigt tryck, men man ska aldrig säga aldrig!

Vad händer i höst på Waldemarsudde?
Nästa utställning blir med tyska Paula Modersohn-Becker  och konstnärskolonin i Worpswede. Paula Modersohn-Becker är otroligt stor i hemlandet och internationellt men inte så känd i Sverige. Det blir kul att introducera något som de flesta inte hört talas om! Dessutom släpps en roman om Modersohn-Becker i samband med utställningen och författaren Marie Darrieussecq kommer hit för ett samtal. Det blir en stor glädje att få visa upp denna för många okända konstnär och de andra Worpswede-målarna.

 

Sigrid Hjertén-utställningen pågår fram till den 26 augusti och  utställningen med Paula Modersohn-Becker öppnar den 15 september.

Inlagt augusti 16, 2018 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar