Konstnären som inte ville bli konstnär

Inlagt i Bakom kulisserna inom Konsten
Vem: Christiane Spangberg    Var: New York   

Den danska konstnären Christiane Spangsberg gick inte på konstskola och säger att hon snarare blev tvingad till att bli konstnär. Hennes senaste utställning i New York sålde slut på mindre än tjugo minuter. Vi träffar henne för ett samtal om varför hon är trött på att bli kallad för modevärldens älskling, hur man hittar den perfekta blå färgen och om varför manskroppen är så intressant.

Christianes utställning heter In a crowded place, och utanför galleriet på Lower East Side i New York är det verkligen trångt. Trottoarerna är fulla av folk, trafiken på gatan är tung och luften är fuktig, nästan outhärdligt het. Inne på galleriet är det svalt och skönt. Christiane själv är lugn och verkar glad. Det är bara några timmar kvar innan utställningen ska stänga, men hon tar sig tid att prata länge med alla som kommer in. De flesta verkar väldigt överraskade att se henne där.

– För mig är det väldigt viktigt att få träffa alla; jag vet inte varför andra konstnärer är rädda för det. Vanligtvis kanske en konstnär kommer förbi på öppningskvällen av sin egen utställning en liten stund för att skåla, men det är aldrig något riktigt utbyte mellan konstnären och publiken. Fast vad vet jag, jag går aldrig på vernissager, säger hon och skrattar. Det är så läskigt, jag är jätterädd!

Varför är alla så rädda för konst?

– Jag vet inte. Jag har alltid trott att en konstnär är någon som är bättre än oss andra, någon slags övermänniska. Igår kom några byggnadsarbetare hit på sin lunchrast. Det var redan några andra personer inne i galleriet, och de tittade på männen som om de undrade vad de gjorde där. Men det var så roligt att få prata och skratta med dem, de var så glada för min skull och skrek ”Damn girl your show sold out!” Jag kände större samhörighet med dem än med de andra galleribesökarna.

Christiane har ritat i hela sitt liv, men har aldrig haft en tanke på att bli konstnär. Egentligen är hon utbildad inom IT. År 2015 la hon upp några ”ganska kassa” teckningar på Instagram och blev chockad när Unconditional Magazine hörde av sig och ville att hon skulle göra baksidan till tidningens omslag. Senare kontaktade en restaurang i Sydney, Paddington, henne och undrade om hon kunde fylla hela restaurangen med sin konst. Det var då allting exploderade, som hon själv beskriver det.

Det finns en enorm efterfrågan av din konst. Hur lyckas du behålla din integritet?

– Jag säljer bara mina målningar på mina egna utställningar, det känns mycket bättre att berätta en historia på det sättet. Jag tror att det är viktigt att ha en tydlig strategi och att kunna hålla sig strikt till den. Att kunna säga nej är ens största styrka. Man måste våga lita på att något annat, något bättre, dyker upp just för att man vågade säga nej. Jag har gjort några samarbeten med modemärken, som J.V. Reid, Matteau Swim och Maison Balzac, och jag älskade det, men nu vill jag byta fokus från modevärlden till mig själv.

Jag läste att du är trött på frågan om varför modemänniskor älskar din konst, så jag tänkte inte fråga dig det.

– Tack! Australienska Vouge rubricerade en intervju med mig ”Modevärldens favorit”. Det fick mig att börja ifrågasätta mig själv: är jag verkligen bara det? Jag förknippar mode med trender, är jag bara en trend? Samtidigt är det trevligt att bli omtyckt av modemänniskorna. De är kritiska, selektiva och har en stark känsla för stil. Egentligen vet jag inte vad de tycker om att bli kallade för ”modemänniskor”. De är ju bara vanliga människor. Men det är människor med bra smak.

Varför heter utställningen In a crowded place?

– Inför mina tidigare utställningar har jag alltid tänkt på känslan av staden som jag ska ställa ut i. När jag var på Bali tidigare i år började jag tänka på New York och känslan av att vara här. När jag besökte New York kändes det som om jag konstant var omringad av folk. Jag har aldrig känt mig bekväm i en folkmassa och jag ville förstå varför det är så. Varför kan det kännas så skrämmande? Jag visste att jag ville att alla målningar skulle vara i samma storlek, som en folkmassa. Det ska kännas som om de tittar på dig.

Christiane pekar på de blå målningarna, porträtt av personer med olika starka uttryck.

– När jag gjorde de blå målningarna tänkte jag på människor som man lägger märke till i en folkmassa, människor som sticker ut. Man tittar på dem och skapar sig en bild av dem på en gång. Jag gjorde en blå ram runt varje porträtt, för att de alla befinner sig i sin egna lilla värld.

– Jag ville även rikta uppmärksamheten till människorna i bakgrunden, säger Christiane och pekar på den motsatta väggen. Där hänger svartvita porträtt som alla är gjorda i en enda, svepande linje. Hon kallar dem ”the fading ones”.

– Man lägger inte märke till dem först. De är förbipasserande, en del av stadsbilden. Det är upp till betraktaren att ge dem skärpa och avgöra vilka de är.

Vi pratar mer om betraktarens roll och makt, och hur kvinnor respektive män har blivit avporträtterade genom historien.

– Jag går ofta till Glypoteket i Köpenhamn för att titta på de antika skulpturerna. Det som slår mig när jag tittar på dem, är att manskroppen var betraktad som minst lika vacker som kvinnokroppen i det antika Grekland. Jag tänkte på det när jag hade min senaste utställning i Sydney, som hette A summer in the nude. Det var bara nakna kvinnor i målningarna. Kvinnokroppen är så enkel att avbilda och alla vill köpa den! Visst är den vacker, men varför anser man att den är vackrare än mannen? Jag vill fokusera mer på den, jag tycker att den är mer intressant. Det handlar inte om att sexualisera. Jag vill betrakta den nakna manskroppen som en form, ett konstverk.

Jag är nyfiken på din teknik. Vilka material använder du?

– Pappret som jag använder heter Arches. Det är förmodligen det dyraste som finns men det är verkligen värt det. Det är gjort av 100% bomull och man kan köpa det i olika strukturer. Den blå färgen är inte bara en blå färg, det är den perfekta blå färgen. Den är lugnande och har en speciell energi. Beroende på hur man använder den kan den skifta färg från nästan svart till klarblått och lila. Det finns så mycket ljus i den. Många tror att jag använder flera olika färger, men det är bara den. Jag valde den blå samma dag som jag valde den där, säger hon och pekar på den största målningen i rummet, en beige.

Den beigea heter unbleached titanium och den blå indanthrene blue. Den blå färgen fungerar med allt, jag tröttnar aldrig på den. Jag är så glad att jag har hittat en signaturfärg. Det är så skönt att ha några få färger som man alltid kan komma tillbaka och jobba med.

Hur är ditt förhållande till perfektionism?

– Det är daglig kamp. Jag målar absolut inte porträttlikt, men perfektionism är något som jag alltid förhåller mig till. Hur vet man när något är bra nog? Det finns två personer som jag lyssnar på, två mentorer skulle man kunna säga. Det är dels min mamma, som egentligen aldrig säger något, bara undrar vad jag tycker. Om jag är osäker på en målning, säger hon alltid att jag bara ska titta på den under några dagar och låta svaret komma till mig. Det kan vara frustrerande när jag bara vill ha ett tydligt ”ja eller nej” men hon får mig att våga lita på mitt eget omdöme. Min andra mentor är en nära vän som uppmuntrade mig att visa upp de blå målningarna; hon mer eller mindre tvingade mig att börja jobba som konstnär.

Förutom sina två mentorer är det uppenbart att Christiane har många andra människor omkring sig som älskar hennes arbete – alla hennes följare. Galleriet ska stänga om några minuter och målningarna tas ner för att skickas över hela världen. Christiane låter alla som vill ta bilder. De rodnar och erkänner:

– Vi älskar dig!

 

Christianes nästa utställning heter Wild Horses och är inspirerad av The Rolling Stones låt med samma namn. Utställningen visas i Sydney från och med den 18 januari.

Inlagt november 1, 2017

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar