Kvinnokraft på duk

Utställning: Tonie Roos på Galleri Tomarps Kungsgård
Pågår: fram till 1 april 2017

Jag möter konstnärinnan Tonie Roos första gången på en buss från Triangeln på väg mot stationen i Malmö ­– en vacker, färgrik kvinna kånkande på en stor rulle i bubbelplast. Vi börjar spontant prata, en själsfrände. Tonie hinner berätta om den kommande utställningen på galleriet norr om Kvidinge (som förklarar den hoprullade målarduken), om ateljén i Paris och kärleken till den franska huvudstaden (som vi delar).

Det är en explosion av färger som möter mig på väggarna i den gamla borgen med anor från 1300-talet. Dukarna bokstavligen böljar genom salarna i färgrika kaskader, med motiv av personer Tonie sett, mött, läst, lyssnat på, frotterats med och säkert älskat; med bilder från New York, Paris, Spanien, Marocko, flyhänt fångade miljöer och detaljstuderade husfasader, porträtt från konstnärsscenen. Så försöker till exempel Sarah Bernhardt, med sina sotade ögon, i sin extroverta elegans med den vita skinnväskan nerhasad kring benen, inramad av rosor och blad desperat fånga Edith Södergrans bortvända blick – en introvert poetissa, med katt och hatt, i vit nästan transparent sommarklänning. Två världar i samma rum.

En vinjett från en sprudlande stad – rörelse, glädje, och åter igen färger. Längst ner några dansande varelser i rött och gult, och så den vita tomma duken som fortsätter ner på golvet i en rulle, jungfruligt vit och orörd.

Jag fascineras av porträtten av George Orwell och Henri Matisse. Orwell med sin karaktäristiska mittbena, fräckt grönmålad, puttande en sittvagn med son(?) framför sig längs en tråkig tegelstensmur, lutar betänkligt åt vänster. Är han på väg att falla? Är det något jag ska förålla mig till i beaktandet? Matisse, med en självporträttliknande (jag syftar på konstnärinnan) odalisk i bakgrunden, iklädd sina runda glasögon som inte kan dölja den där penetrerande, liderliga blicken, tycks njuta av uppmärksamheten. Även här finns ett vibrerande kraftfält  mellan författaren och impressionisten.

På en vägg får jag förklaringen till rullen med målarduk som Tonie bar på i bussen. En vinjett från en sprudlande stad – rörelse, glädje, och åter igen färger. Längst ner några dansande varelser i rött och gult, och så den vita tomma duken som fortsätter ner på golvet i en rulle, jungfruligt vit och orörd.

I trappan ner kastar jag ännu en blick på det gripande, talande inlednings- eller avslutningsverket, beroende på om du kommer eller går, ”Is he coming”. Tonie har genialiskt fångat kvinnans förväntan som står att läsa i hennes blick, i hennes hållning, i hela hennes uppenbarelse, ja, även i den slokande tyg-corsagen nedanför hennes barm. Som många av Tonies målningar utstrålar även denna konstnärinnans livsglädje och livslust, som ingen konsthögskola, inga konstprofessorer, inga normer kunnat tygla. Det är jag väldigt glad för.

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar