Marie-Louise Ekmans demokratiska öppenhet

Utställning: Marie-Louise Ekman på Moderna Museet
Curator: Jo Widoff och Marie-Louise Ekman
Pågår: 17 juni – 17 septemeber

– Förlåt men jag måste be dig gå ut härifrån nu.

En kvinna klädd i svart tittar på mig. Rummet är litet och halvt mörklagt. Väggarna är klädda med ljusrosa fluffigt tyg. Jag sitter på en vit minimalistisk bänk medan delar ur dramaserien Den dramatiska asylen (2013–14) rullar på duken. Jag lägger inte märke till varken golv eller tak. Henrik Dorsin spelar en spattig och tillbakadragen kulturarbetare som inte vill ta plats. ”Inte ska väl jag”, säger han och slår ner blicken. Samtidigt som han har stora drömmar och visioner har han faktiskt skrivit ett manus.

Moderna Museets stora sal känns just öppen och välkomnande, inbjudande och demokratisk. Viktig. Human.

Marie-Louise Ekman (MLE) spelar sig själv. Chefen. Auktoritär men med en vilja att förstå. Jag skrattar högt rakt ut många gånger och glömmer bort att det finns andra i rummet. Det här är genialiskt! I nästa klipp: en av skådisarna kommer in och berömmer Marie-Louise: ”Vad snygg du är”, och efter lite tomt prat: ”Vad tycker du om mig, ser jag bra ut idag?” Det känns som att det är taget från en scen mellan regi och verklighet. En märklig blandning av att spela och att vara. Det dyker upp bilder i huvudet på gånger när någon pratat på i evighet och glömt att samtal handlar om att två personer pratar. Ett samtal, inte en monolog. Det är tragikomiskt. Samtidigt finns en lätthet, det känns som om att jag inte väger ens ett kilo när jag går ut från rummet. Det är något fritt och frigörande med filmen och jag vill egentligen bara sitta kvar en stund till. Och en stund till. 

I djungeln, 1976

Utställningen säger ”Hej, vad roligt att du är här, välkommen in!”. Det är ett välkomnande in i Marie-Louises värld, som en middag – vi två på tu man hand – där vi pratar om det mesta; skrattar och tjoar samtidigt som vi  berör allvarliga ämnen och livets stora frågor. MLE har i sitt konstnärsskap jobbat för att konsten ska vara demokratisk, att vem som helst ska ha möjlighet att köpa och närma sig den. Moderna Museets stora sal känns just öppen och välkomnande, inbjudande och demokratisk. Viktig. Human. Precis vad världen behöver just nu.

Marie-Louises verk blandas om vart annat i rummen och det märks att hon har varit verksam i fem decennium. MLE är en bildkonstnär som rört sig mellan många olika uttrycksformer för att berätta historier om livet och relationer: det lilla, det stora, det glada, det ledsna, det galna, det enkla, det normala – helt enkelt det mesta, i något slags bladning av fantasi och verklighet. Många av målningarna har ramar som skulle kunna höra till gamla kungaporträtt, sådana där som brukar vara förgyllda. Men i Marie-Louise fall är ramarna målade i ljusa pastellfärger. Rebellisk härlighet när den är som bäst. Gående kroppsdelar och bajsande lejon tittar på mig när jag sitter på en rosa miniatyrbänk som avväpnar vem som helst. Den säger lek lite – var ett barn igen. Najs, tänker jag och slappnar av i en pose som egentligen inte hör hemma på museet. Men samtidigt som alla bajsande lejon och glada färger är just glada och inbjudande, finns det ofta något läskigt innehåll i verken. Blod och morrande djur, sorgsna barn och lemmar lite här och var. Det finns ett allvar i det morbida som känns äkta.

 Jag känner mig löjligt överfylld med superlativ. Inte ens Pippi Långstrump skulle kunna brotta ner mig idag.

Det finns så mycket som jag gillar med MLE som väcker både glöd och optimism. Hennes tydliga, korta titlar till verk som Dam och tapet, Striptease, Flyktfågel I-XII, osv. Titlarna säger exakt vad det är, de försöker inte vara något annat. Hennes kaxighet i att våga låna äldre konstnärers figurer, hennes driv, hennes humanitet, hennes ”jag gör vad jag vill”-mentalitet, hennes – ja jag kan hålla på forever. Det är svårt att uttrycka alla känslor men överlag överraskas jag av den totala öppenheten. Jag känner mig löjligt överfylld med superlativ. Inte ens Pippi Långstrump skulle kunna brotta ner mig idag.

Fiskbullar i hummersås, 1968

I ett av rummen är två väggar täckta med skisser från olika år. De spär på känslan av att få vara delaktig i hur MLE skapar sina verk. När jag hamnar framför Fiskbullar i hummersås (1968) (min favorit sedan länge) får jag lust att skrika rakt ut: ”Marie-Louise du är ett geni!” Fiskbullar i hummersås är en käftsmäll mot de normer som rådde i dåtidens folkhemsgulligull, på ett skarpt, humoristisk, samhällskritiskt sätt. De får mig att tänka på tv-soffor och fredagsmys á la Santa Maria och tacos.

Jag är starstruck. MLE är en av mina stora favoriter och jag känner starkt att livet är till för att levas. Lite sur för att jag inte fick stanna längre ger jag mig av ut i sommarregnet med en känsla av glädjefull öppen oslagbarhet i kroppen.

Mitt tips: släpp Netflix och HBO för en dag och bjud in dig till MLE istället. Du har sommaren på dig.

Stämning
Dela:
Inlagt juni 15, 2017 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar