Maskrosor hos Prins Eugen

UTSTÄLLNING: Cecilia EdefalkMaskros/Dandelion 
PLATS: Waldermasrudde
PÅGÅR: Till och med 12 februari 2017

Det fanns förväntan i luften den tidiga morgonen i oktober. Fötterna trampande lugnt runt cykelns pedaler och Stockholm visade sig från sin bästa sida. Konstnären Cecilia Edefalks måleri är omtalat och det är något visst med tvisten i vissa av målningarna, speciellt i  En annan rörelse från 1990. Luften var krispig just den här dagen och Waldemarsudde hade färgats i höstens färger. Morgondimman låg lätt över vattnet. På infarten till Prins Eugens Waldermarsudde råkade jag börja prata med någon som visade sig vara Cecilia Edefalk själv. Väl inne berättade hon om sina Gelatinsilverfotografier, sina skulpturer i brons, sina målningar och installationer. Edefalk vandrade runt i salarna och visade hur hon hade tänkt och att hon alltid ser utställningsrummen som ett verk i sig, som en installation; hängningen är viktig, den avgör om verken talar till varandra eller inte. Samtalet gav det där lilla extra: en inblick i tankeprocessen och de olika associationer som konstnären själv har haft med sig under görandets gång.

En annan rörelse (1990)

Efter rundvandringen infann sig en känsla av utmaning. Känslorna behövde smältas och tanken tänkas innan jag kunde ta mig i kragen och skriva. Min gudmor Lotta besökte utställningen några dagar senare och jag beslutade mig för att starta en sms-konversation med henne om upplevelsen. Lotta har precis fyllt äldre år och har lärt mig att man aldrig berättar exakt ålder på ursprunglingar. Vår sms-konversation skapade något fint. Ibland behövs bara ett samtal för att formuleringar ska ta form: upplevelsen av konst är alltid subjektiv.

Anna: Tack för mysig middag! Vad känner du om utställningen?

Lotta: Bitvis fantastik, egen, tänker på maskrosorna, älskar flickan i grå klänning bakifrån med den ljusgröna fonden.. Superb! De dimmiga ”ryska” björkarna – jättejättevackra. Dom små porträtten och någon John Bauer-liknande flicka i miniformat var underbara. På det hela taget en härlig upplevelse.

Anna: Ja maskrosorna fick mig att tänka på det fragila och förgängliga men samtidigt att allt har ett kretslopp – för en maskros som flyger iväg i vinden landar på marken och blir till en ny maskros tillslut. Vissa av målningarna kändes oerhört fria, exempelvis den där en av statyerna visade peace-tecken, W Venus, 2012, och kändes hastigt skapade. Bronsskulpturerna var fantasifulla och levande. Men det som verkligen berörde var vasen med döda maskrosor i och fotografiet på en tom men varm dödsbädd, där täcket var bäddat. Det fanns huvudmärken kvar, i och på kudden. Bilden var hängd precis bredvid fönstret vilket gjorde att man blickade ut över vattnet och Stockholm. Det blev en gestaltning av både livet och döden, det vackra och det läskiga men också det sköra och starka. Kontraster.

Harmonin och styrkan i de röda färgerna är förtrollande och skapar rum, man känner sig stark – som om kroppen har hur mycket kraft som helst.

Lotta: Mm – hon har något andligt i sina tankar, det är fint – och faktiskt just att målningarna, en del, verkar som att hon släppt dem – inte riktigt färdiga.. Den som tittar får fylla i sitt.. som jag såg ”det ryska vemodet i björkarna” – sen plötsligt det superrealistiska om man vill se det.. Som att du står där i en grå klänning.

Samtalet fortsatte men här någonstans började vi prata om andra saker, sådant som hör oss och ingen annan till. Och jag tycker att det räcker så, de meningar som utbyttes mellan oss sammanfattar utställningen från vårt perspektiv.

Så här i efterhand har jag insett att en bild som legat kvar på min näthinna är hur Cecilia skapade ett samspel mellan en lång röd sammetsmatta i en relativt trång korridor och den stora målningen Dad, 1988. Dad har för övrigt gjort Cecilia till en av de dyraste samtidskonstnärerna i Sverige. Målningen flörtar på ett lekfullt sätt med Dick Bengtssons måleri och är en parafras på Dicks målning Richard i Paris,1970. Harmonin och styrkan i de röda färgerna är förtrollande och skapar rum, man känner sig stark – som om kroppen har hur mycket kraft som helst.

Jag föreslår att du tar en promenad ut på djurgården, njuter av vattnet och naturen och om du har lust, sätt dig på fiket en stund. Sedan tar du dig an de eleganta rummen. Glöm inte att leka kunglighet; Prins Eugens Waldemarsudde, som också var prinsens hem, ger en hel massa intryck i sig självt. Gå dit och var öppen – du har möjlighet att möta både gamla kungligheter, anrika verk men också tidens tand.

Vad tar jag då med mig från Cecilia Edefalks utställning? Förundran och lekfullhet, men också något slags mysticism och tankar om förgänglighetens skörhet. Styrka, och vikten av att våga prata om saker. Utan Lotta hade det inte blivit någon text.

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar