Tomas Nanne Sandbergs konst: kylig, hoppfull

Inlagt i Konsten

Idag öppnar min vän Tomas Nanne Sandbergs utställning Minnen av morgondagen på Edsvik Konsthall. Till utställningen har han tryckt en bok med sina samlade verk och jag fick äran att skriva en text till boken, fritt utifrån hans målningar. Publicerar den här och hoppas att vi ses där idag, vernissage från kl. 13.00.

Skärmklipp 2016-03-12 12.07.25

Hoppfull dystopi
Något försvinner hela tiden bort. Vägen, stigen, spåren, rälsen; de slukas i tunnlar, mellan träd, drunknar i horisonten. Perspektivet slår an tonen i flera av Tomas Nanne Sandbergs tavlor, skarpa linjer och tydliga vinklar drar in betraktaren i bilden. In i ofta obefolkade, ödesmättade miljöer: förortsbetong, tunnelbaneperronger, skogsgläntor. Jag står i utkanten och tittar mot slutet av vägen, stigen, spåren, rälsen – mot en graffitiklottrad vägg och höghus med tomma fönster. Ibland får jag titta in i rummen och lokalerna där bakom, som mycket riktigt är obebodda, tomma. Jag är ofta ensam. Ibland får jag sällskap av en ung man, ibland en äldre. Jag ser ryggen av ett barn, en ung kvinna i klänning och höga klackar. Kvinnan står i sommar, men i övrigt är det kyligt, tyst. Smältvattnet samlas i pölar så som den gör på våren, den där smutsiga våren när töandet är på samma gång hoppfullt och förrädiskt. När man tar på sig en för tunn jacka och glömmer halsduken, huttrar. Den unga mannen är alltid bortvänd, han står ensam eller går iväg med barnet i handen. Förbi smältvattnet, bortåt. Den äldre mannen tittar på mig, stadig i sin position både när han sitter och står. Som enda person vänd mot betraktaren blir han nästan påträngande, jag undrar vad han vill. Han ser nöjd ut, tittar lugnt rakt på mig. Kanske är det han som ligger bakom all övrig tomhet.

Skärmklipp 2016-03-12 12.07.44

Tomas Nanne Sandbergs bilder påminner om en tonårstid där vägarna bort var många, platserna man befann sig på ofta förvirrande och känslan av tomhet och sökande återkommande. De påminner också om en dystopisk framtid, där platserna vi befolkar idag ekar tomma efter allt för mycket experimenterande med extravaganta levnadsformer. Och om en nutid vi inte vet vad vi ska göra med. Där husen, träden, vägen, rälsen och perrongen bara blir scenografisk rekvisita till ett liv vi i allt högre utsträckning lever på andra, icke-fysiska platser.

Skogsmiljöerna, träden och gläntorna är varmare, men känslan av flykt är stark även där. Det är tomt, inga människor, inga djur, inget liv. Det finns bryggor och broar, staket, kojor, fällda träd, en kvarglömd byggställning: spår av människor och befolkad plats. Men om de är till för en tid som kommer eller om de är kvarlevor från tidigare liv är oklart. Det råder en stilla oreda över motiven, som att luften vibrerar i väntan på någonting – en katastrof eller ett fridfullt förfall?

Tillstånden som uppstår spontant bryts hela tiden av. Ensamheten bryts av påhälsningar från enstaka människor, kylan bryts av tjocka färgstråk, förnimbara miljöer och det faktum att det trots allt är vår, inte vinter. Dåtid byts mot framtid. Jag färdas fram och tillbaka genom rekonstruerade minnen, främmande platser och tänkbara framtidsscenarier. I längtan bort finns också ett pågående liv, som mitt i osäkerheten och oron över de inplacerade människornas ensamhet också ger tröst. Mannen och barnet är på väg bort, men de håller varandra i handen. De är ensamma nu, men kanske hittar de sin krets bakom husen, mellan träden, efter tunneln, bortom horisonten.

Skärmklipp 2016-03-12 12.09.42

Stämning
Inlagt i
Konsten
Dela:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar