Det var natt och konstmuseet var till största delen nedsläckt. Alla besökare hade åkt tillbaka till fastlandet eller checkat in på något av öns värdshus. Kvar står jag framför ett verk av Bruce Nauman och tänker att det blir inte så mycket häftigare än så här. Konstverkets neon blixtrandes genom mörkret och dess knastrande ekandes i den tomma rotundan. Ett barn i yukata uppenbarar sig ur skuggorna och förtrollningen bryts.
I det japanska inlandshavet Seto finns omkring 3000 öar. De flesta är obebodda; kontrollerade av naturen. Naoshima däremot, har gått från att vara en liten fiskarby med hög utflyttning till en konst- och arkitekturdestination med besökare från hela världen.
Jag anlände till Naoshima med en färja från fastlandet. Redan I hamnen möttes jag av en av Kusamas ikoniska pumpor och förstod att det här är en konstö som heter duga. Efter en skumpig busstur checkade jag in på Benesse House Museum; en perfekt fusion av hotell och konstmuseum med fullkomlig respekt för den omgivande naturen. Byggnaden skapades av arkitekten Tadao Ando; känd för sin känsla för ljus, öppna ytor och minimalism. Här finns en imponerande konstsamling, platsspecifika verk både innanför museets väggar och ute i dess omgivningar. Med en karta i handen tillåts jag strosa runt och upptäcka konstverken på egen hand. Hela ön är som ett stort Skulpturprojekte Münster, men med mer bländande omgivningar och betydligt färre besökare.
Under min vistelse på ön slås jag av hur perfekt konceptet skulle ha passat i den norrländska skärgården eller i ett kargt fjällandskap. När ska en svensk filantrop vara djärv nog att göra en konstsatsning utanför storstadsregionerna?
En av de absoluta höjdpunkterna på ön är Chichu Art Museum; ett till största delarna underjordsmuseum skapat helt i cement, även det av arkitekten Ando. Byggnaden är en labyrintisk, underjordisk bunker med gångar som kopplar samman större kammare där konstverkens karaktär har stått i centrum vid utformandet av arkitekturen. Öns avlägsna placering gör att jag tillåts vistas själv med verk av James Turrell och Claude Monet. Upplevelsen av verken blir långt mer meditativ och holistisk än i trängseln framför näckrosmålningarna på franska Musée de l’Orangerie.
Ljud, ljus, årstider och vind tillåts strömma in genom öppningarna och blir till ett med konstverket.
Fullständigt golvad blir jag däremot på Teshima Art Museum på grannön, som består av verket; Matrix, av arkitekten Ryue Nishizawa och konstnären Rei Naito. Verket är utformat som en tunn kalkvit cementsnäcka med två elliptiska öppningar som vetter mot den omgivande naturen. Ljud, ljus, årstider och vind tillåts strömma in genom öppningarna och blir till ett med konstverket. Stämningen i verket är närmast sakral. Jag och de andra besökarna sitter på cementgolvet och betraktar de små vattendropparna som tränger upp ur marken och rör sig mot ljuset. Denna tunna tråden som vajar i vinden vid den ena öppningen. Ljusets kretslopp i rummet. Vinden och naturens läten som sipprar in. Allt blir till ett i verket: människa, konst, arkitektur och natur. Det kan omöjligen bli bättre än så här. Möjligtvis om något motsvarande skapades i det vackra, utflyttningsdrabbade Norrland.