Overkligt i Arles

Vissa platser pratas det så mycket om att de nästan förlorar sin verklighet. I mitt fall har Arles varit en sådan plats med sin årliga fotografifestival Les Rencontres d’Arles. Den har namedroppats i fotoböcker, konstkritik och i intervjuer. Den har framhållits som en plats att vallfärda till och där ikoner som Hans Ulrich Obrist curerar och Cindy Sherman ställer ut. Att Vincent van Gogh dessutom skar av sitt öra i Arles år 1888 gör inte saken bättre.

För någon vecka sedan, under festivalens sista helg, var det min tur att besöka den mytomspunna festivalen. Under en dag försökte jag insupa allt jag kunde; fotografierna, utställningarna, människorna och de fantastiska utställningsmiljöerna: 1100tals kyrkor, nedlagda 1800tals industrier och gamla kloster.

Årets festival bjöd på utställningar som Sidelines, med fotografier av Robert Frank (de som inte blev publicerade i fotoboken The Americans), Sparks av Wiktoria Wojciechowska med avbildningar av soldater i det pågående kriget i Ukraina och The Unfinished – Lee McQueen av Ann Ray; en unik inblick i den framlidne modeskaparens värld. Jag, som djurvän, kände mig lättflirtad när jag fastnade allra mest för William Wegmans utställning Being Human* där fotografen med hjälp av sina Weimaranerhundar utforskar vad det innebär att vara människa. Hundarna träder ohämmat in och ut ur olika roller och samhällsgrupper: präster, fashionistas, bönder, hemmafruar och hundpassare. Efter att ha sett utställningen känner jag mig mer än någonsin övertygad om att hundar förstår oss människor utan och innan. Eller kanske är det Wegman som gör det?

När jag sedan snubblade runt på lösa kakelplattor i en gammal fabrikslokal slogs jag av tanken på att den höga nivån av ruffighet förmodligen inte skulle accepteras i Sverige. Kanske är det tillgänglighetskravet (som i sig självt är mycket sympatiskt) som gör att utställningar alltid är mer polerade och tillrättalagda i Sverige? I Arles hade tak rasat in och tapeterna sett sina bäst före datum passera med råge. Den råa miljön bidrog dock med ytterligare ett lager till fotokonsten, bland annat till utställningen Public Space av Jane Evelyn Atwood och Joan Colom, som förevigat Parisområdet Pigalle under slutet av 70-talet och Barcelonas Barrio Chino (officiellt El Raval) under 90-00-talet. I utställningen ges betraktaren en inblick i den hårda vardagen för arbetarklassen och de prostituerade i områdena. På något sätt upplevde jag att den ruffiga omgivningen där fotografierna presenterades bidrog till en djupare respekt för den verklighet som avporträtterats. Varken fotografierna eller lokalen var tillrättalagd. Allt var karg verklighet.

Kanske har vi svenskar något att lära av fransmännens sätt att presentera fotokonst?  

* Se utställningen i 3D här.

Inlagt oktober 7, 2018 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar