Pooler, symmetri och nostalgi

Utställning: David Hockney
Plats: Tate Britain
Pågår: fram till den 29 maj 2017

Ljuset är alltid närvarande i David Hockneys konst. Det lyser upp vackra Yorkshirefält och Hollywooddalar, kastar skuggor bland nakna kroppar och bildar vackra reflektioner i glimrande pooler. Det är det senare som verkar ha fört den stora folksamlingen hit. Ansamlingen kroppar är näst intill ogenomtränglig i 60- och 70-tals rummen, trots att det gått över en vecka sedan utställningen öppnade. Värmen och den dåliga luften till trots blir jag lycklig över den festivalkänsla och entusiasm som råder bland museibesökarna. Jag har aldrig någonsin besökt en konstutställning som orsakat en liknande anstormning. Bara en Morrisseykonsert under tidigt 00-tal kommer i närheten.

Kanske är det en del av förklaringen till att alla är här och köar för att tillbe Hockney, som ofta framhålls som en folklig brittisk konstikon.

Hockneys konst har något allmängiltigt över sig; verken tilltalar utan sammanhang med sina klara färger och träffsäkra symmetri. Den nästan råa enkelheten översätts med lätthet mellan olika medier: oavsett om han skapar konst i sin iPhone eller på målarduk är uttrycket lättigenkännligt och ärligt. Kanske är det en del av förklaringen till att alla är här och köar för att tillbe Hockney, som ofta framhålls som en folklig brittisk konstikon.

Ett av de verk som Hockney kanske associeras mest till är A Bigger Splash (1967); en polaroidliknande tavla föreställandes en pool framför en modernistisk byggnad där stillheten bryts av ett stort plask orsakat av X. Jag får vänta länge för att komma fram till verket. Väl därframme slås jag av hur mycket jag tycker om det: kalifornisk värme, rena linjer, klarblå himmel, palmer och vatten med X under ytan. Jag misstänker att X är Peter Schlesinger; Hockneys före detta pojkvän, som figurerar i många av Hockneys poolmålningar. Det är Peter som tar sig upp ur poolen i verket Peter Getting Out of Nick’s Pool (1966) och kanske är det just han som ligger naken vid poolkanten i verket Sunbather (1966).

När jag en stund senare står som klistrad framför verket A Lawn Being Sprinkled förställandes just en gräsmatta med åtta vattensprinklers, förstår jag att jag är fast på allvar. Det är drömlikt, bekymmerslöst och en smula banalt, men jag gillar det. Är det möjligt att längta tillbaka till en oskyldig värld som man inte upplevt och som kanske aldrig ens har funnits?

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar