Utställning: Constant (Constant Anton Nieuwenhuys, Amsterdam, 1920 – Utrecht, 2005), New Babylon
Visas på Reina Sofia, Madrid, 21 oktober – 29 februari
Kvinnorna på tunnelbanan har glansiga ögon. Männen gillar solglasögon. Såna snabba, sportiga typer är mest populära kan jag konstatera när jag ser mig omkring. Jag är i Madrid. Det är en ganska tidig onsdagsmorgon och jag är på väg till museet Reina Sofia (Drottning Sofia). Tunnelbanestationen är Atocha, vilket också verkar vara en utspilld centralstation med ny och gammal del som tar upp ytan av en skog ungefär. Museet har just öppnat dörrarna för dagen och en skolklass med röda kepsar jagar duvor utanför trapporna. En äldre herre har placerat sin lilla, lila hund högst upp på trappavsatsen och försöker genom att ivrigt kalla hundens namn ta en sån magisk bild när lilla hunden är i fokus och museets glasfasad tornar upp sig bakom. Jag inser att dörren jag går in genom verkar tillhöra det som refereras till som gamla ingången. Åtta euro. Välkommen. Vill du ha en ljudguide? Nej, tack.
Museet är byggt som en rektangulär kub med en innergård och ganska breda korridorer som blir utställningslokaler. Det finns fyra våningar. Två undersköna japanska kvinnor glider ner från ett fönster i det första rummet och jag drabbas av den där fåniga ”tillhör detta?” känslan som vissa platser ger en. En brandsläckare, en toaskylt. Allt känns meningsfullt. Jag får lust att gå ganska snabbt på grund av museets storlek och sedan gå tillbaka till det jag gillar. Det är en helt ny museumsstrategi som jag aldrig testat förut.
Rum 1 till 46 på våning 1-4 innehåller fantastisk konst. Rum 47 är helt okej. Moduler, installationer, byggnader, stenmurar, världar av elefanter som snurrar, fotografier, tema krig, tema apati, stort rum där väggarnas färg är en del av tavlan fast man förstår det först när man gått ut. Jag blir lite skrattig av mitt första möte med Constant. Han lämnade jordelivet för tio år sedan. Han såg sig själv som en provokatör mer än en designer eller konstnär. Är det upp till dig att säga det om dig själv, tänker jag misstänksamt. Är det inte ungefär som att proklamera att man är en bra älskare?
Med sådan skrattig och skeptisk näsa vandrar jag ett par sekunder genom Constants konceptuella labyrint av allt. Jag fattar ganska snabbt att det verkar som att det handlar om att bygga en ny värld. Jag orkar inte läsa alla skyltarna. Jag går ganska snabbt förbi, målning efter skulptur efter film, efter collage. Jag befinner mig i det som Constant refererar till som projektet ”Nya Babylon”. Jag blir hetsig och sentimental samtidigt. Känner mig unik och som en tråkig kopia. Men framförallt blir jag i princip hänförd av hur fucking bra och inspirerande allting är. Jag förstår senare att det han velat skapa är en gränslös värld som består av ett enda stort nätverk där allt tillhör alla, som styrs av robotar och maskiner och där människan kan ägna sig åt kreativitet och lek. Efter två timmar är jag slut. Jag lägger mig som en typiskt konstig person på en bänk i den fyrkantiga lustgården i mitten av museet.
Jag halvblundar och tänker på detta: Varför har konsten inte lyckats eller låtits inspirera mer till politiska lösningar? Hur överbygger man glappet mellan det som är politisk evolution och det som är konstnärlig vision? Kan jag crowd-funda hyrandet av en buss som tvingar runt EU-politiker på gallerier och museum varpå de måste skriva en kort uppsats om vad de lärt sig av sitt besök och sedan lägga upp det på uppstats.nu för allmänheten att granska. Kan jag leva i mitt egna Nya Babylon i en liten enklav eller är det bara när alla gör det som jag kommer känna att jag gör det fullt ut? Är medborgarlön + robotar verkligen lösningen (som Roland Paulsen påstår) Låter jag som Carrie Bradshaw nu när jag har ställer sånna halv-svåra frågor i mitt huvud? Skulle Carrie Bradshaw gilla Constants nya Babylon? Vill hon leva så? Tror hon på förändring över huvud taget? Var inte sensmoralen av tusen säsonger: Acceptera den mossiga, gamla gubben som han e och ge honom allt…
Alla fall. Constant tillhörde någon gång på 50-talet den beryktade CoBrA-gruppen. Låt oss googla lite mer om den tillsammans.
Ni har till den 29/2 på er att åka dit. Ring mig sen. Jag behöver verkligen prata om detta.
