Föreställning: Svansjön i regi av Mats Ek. Scenografi, kostym och mask av Marie-Louise Ekman.
Visas på Kungliga Operan 23 oktober – 17 november.
Svansjön, skriven Tjajkovskij, hade urpremiär 1877 men blev framgångsrik först efter Tjajkovskijs död, ett par decennier senare. 1987 skapade koreografen och regissören Mats Ek en ny version för Cullberg-baletten, som nu för första gången sätts upp på Kungliga Operan.
L: Nyss hemkomna från operan! Vad känner du?
K: Jag känner mig upprymd! Överraskande upprymd. Du?
L: Lite omskakad ändå, det var så mycket humor men så mörkt, tungt samtidigt.
K: Ja det är sant. Tror att min upprymdhet kommer ifrån att jag tänker på Svansjön som så klassisk, mörk, vacker, fin. Så kom humorn och skakade om mig – humor på så många plan. Det mörka försvann inte, men förvåningen hos mig tog nog bort mycket av den förväntade tunga känslan.
L: Ah intressant, jag har sett Svansjön i mer klassiska tappningar och då mest sett det vackra. För mig blev det här mörkare än det klassiskt mörka. Hånskratten, mobben, ryckningarna.
K: Förstår. Jag var mer fascinerad över hur de lyckades få fram så mycket nyanser i humorn. Det var barnslig humor, tragisk, dråplig, hjärtlig… Det kändes som att de överlag använde en större ”kroppsspråkspalett” för att gestalta ett mer varierat känsloregister. Klassiska föreställningar är ofta (i mitt huvud) stark mot svag, snäll mot elak, inte så mycket däremellan. Här var det så mycket känslor, så mycket igenkänning. Jag hade inte förväntat mig att skratta. Men jag förstår helt din känsla. Du har överlag också sett mer dans än mig och fångades av föreställningen lite senare än jag, om jag förstod dig rätt?
L: Ja, den växte för mig. I början tänkte jag mycket, det var mycket som kändes genomtänkt, som gick mer mot mina tankar än mot mina känslor. Som leken med könsrollerna, män i ballerinautstyrsel och flera liknande element; en svag manlig huvudkaraktär, en stark kvinnlig. Men efter ett tag slutade jag se arrangemanget och gick in i dansen, berättelsen.
K: Just det. Satt också och tänkte mycket i början, analyserade, funderade, även om jag som sagt drogs med lite tidigare. Och visst växte den! Mot slutet växte också scenografin in i själva föreställningen så himla starkt, snyggt och bara helt genialiskt. Antar att du vet vad jag tänker på?
L: Ja! Det var ett par ögonblick där som bara BOOM PANG GENI!
K: Haha ja! Vet inte hur mycket vi ska beskriva i detalj, vill att det ska få kännas lika mycket hos andra. Men det var som du sa, något av ett (eller fler) halleluja moment där det gick ett sus genom publiken.
L: Vi kan ju teasa genom att säga SLÖJAN och VAMOS men inte förklara, ögonblick vi reagerade på som barn vid årets första snö.
K: Ja det kan vi bjuda på. Det var för jäkla bra gjort helt enkelt. Överlag skulle jag våga säga att man inte behöver vara en inbiten balettfantast för att uppskatta den här föreställningen. Ett tag kände jag att jag satt i en Lena Andersson-roman, med kroppslig istället för nedskriven beskrivning av kärlekens skeden under dejting: trevan, tvekan, passionen, förnedringen, ömheten…
L: Håller verkligen med om att de passagerna var de mest emotionella. Så verklighetstroget! De scener som grep mig allra mest var de med tre dansare, där två av dem var älskande och en av dem förtvivlad. Så är det ju så ofta, att ny kärlek är någons lycka och någon annans olycka.
Jag tror att esteter av alla slag, humorintresserade, Pulp Fiction-fans och fortfarande barnsliga människor alla kan älska detta.
K: Det var helt enkelt en befriande föreställning som vågade göra finkulturen lite ful, förmänskliga karaktärerna och leka med stereotypa könsrollsföreställningar. Den sammanlagda skickligheten hos dansare, koreograf, scenograf, orkester etc., lyckades förmedla skratt och igenkänning i stans flådigaste salonger. Mycket bra gjort.
