Vi går under ytan med Helene Schmitz oro

Helene Schmitz fotografier är svindlade. Naturen som skildras är stark och respektingivande men samtidigt så skör inför människans påverkan. Det är ett återkommande tema i Helene Schmitz konst. Relationen mellan naturen och människan. Vår förödelse och naturens kraft. Känslan av kontroll och av oro.

Jag träffar Helene i hennes ateljé på Odengatan. Stora takfönster och vita väggar gör rummet till precis vad man tänker att en ateljé ska vara. Dagsljuset och takhöjden skapar klarhet och en känsla av kreativitet.

Helene har valt att prata om just oro. En känsla som följer henne genom skapandet och som på riktigt infann sig sommaren 2014 och födde idén till den nya utställningen Thinking like a Mountain som snart öppnar på Waldemarsudde.
– Det började sommaren 2014, jag var ute och paddlade kajak i Stockholms skärgård. Det var oerhört hett, onormalt för att vara i Sverige. Det var på kvällen och ute vid Söderarms fyr och vi paddlade genom giftalger som bildas långt ute till havs och samtidigt började det lukta brandrök. Och det var röken från Västmanland och den stora skogsbranden där.

Oron som infann sig över vad som händer med vår natur blev också en drivkraft för Helene och hon reste till Västmanland för att fota förödelsen som skogsbranden lämnade efter sig.
– När jag åkte genom de här stora produktionsskogarna så kände jag att jag ville göra ett arbete om hur vi förhåller oss till naturen. Så det har varit grundtanken. Jag hade också rest så mycket så jag kände att jag ville göra något i Sverige och i Norden.

Helene Schmitz, Blue Lagoon, 2017.

Kan du beskriva hur oron känns i kroppen?
Den känns bara som ett slags obehag, eller som att det tär, att det är något som inte stämmer. Det är något som gått över styr, som är bortom kontroll. Den här serien handlar mycket om det som människan skapat, de stora dammbyggena och stora gruvor i norra Sverige. Vi kontrollerar stora flodsystem och gröper ut stora landmassor. Men bortom allting så har vi ändå ingen kontroll och det handlar ofta mina serier om, kontroll och brist på kontroll.

Kan oro vara något bra?
Ja det kan det, för att det leder till handling. Och i mitt fall har det ju också givit upphov till den här serien bilder. Jag känner också, nu när jag jobbat med naturen och naturresurser i Sverige, en stor sympati för naturskyddsföreningar och miljöaktivister som kämpar för att vi ska bevara de sista spillrorna av urskog. Däremot kan jag känna en sorg över att unga människor idag hela tiden matas med historier om att Östersjön är död och om alla klimatförändringar. När jag var liten var det självklart att det fanns fisk ute i skärgården under sommaren. Det började ju komma en diskussion på 70-talet men inte på den nivån som är idag. Så jag kan känna sorg över att unga människor är drabbade av den oron, det kan jag faktiskt göra.

Hur hanterar du oron?
Genom mitt arbete.

Känner du dig lugn då, när du börjar arbeta?
Nej, absolut inte, men det är ett sätt att hantera och bearbeta oron.

Platserna vi får följa med till genom Helenes foton är ofta förtrollande vackra. Även miljöer som borde vara skrämmande på grund förödelse blir till vackra omgivningar, som tagna ur en fantasivärld.
– Jag har ju sökt upp sår i naturen, till exempel gruvorna, de är som sår skapade av människan. Eller de stora dammbyggena. Så jag har letat efter de ställen där människans påverkan är påtaglig men samtidigt är det väldigt vackra platser.

Hur hittar du de här platserna?
Jag jobbar jättemycket med konstnärlig forskning. Så det tar väldigt mycket tid för mig att förbereda mig. Det är inte bara så att jag slänger ner kameran i en väska och åker utan väldigt mycket av min tid går åt till förberedelse och forskning.

Helene Schmitz, Lava Fields, 2017.

Hur skulle du själv beskriva din fotokonst?
Jag skulle säga att det handlar om människans relation till naturen. Hur vi har sorterat, bestulit, utvunnit och exploaterat naturen. Det handlar också om maktbalans och ofta situationer bortom kontroll. Det handlar om förgänglighet. Rumslighet, jag jobbar ofta med ett slags rum. Lite grann inspirerat av film faktiskt.

När jag träffar Helene är det några veckor kvar till utställningen på Waldemarsudde öppnar och Helene beskriver att hon vill att hennes konstverk ska vara drabbande och att de gärna får väcka känslor men också eftertanke. Det är mycket som ska bli klart inför utställningen och känslan av kontroll är inte riktigt närvarande.
– Det är kaos. Idag ska jag åka till Göteborg där boken till utställningen ska tryckas, och sen har hela utställningen landat på mitt lager. Så jag hoppas alla bilder är där! Det är väldigt stissigt just nu men också väldigt roligt och spännande!

Vad är motsatsen till oro?
Lugn.

Och hur känns det?
Det vet jag inte, haha.

Du har pratat mycket om kontroll, kan det också vara en motsats till oro?
Nej det tror jag inte, jag tror att ett riktigt lugn handlar om att acceptera att vi inte har kontroll alls. Vi har inte kontroll över våra egna kroppar, eller om det regnar eller blåser eller är torka. Så det är ju en, vad ska man säga, en existentiell grundförutsättning, men människan kämpar ju emot det.

Helene har redan mycket planer kring vad hon kommer att jobba med så fort utställningen är igång. Vad det är för nya projekt vill Helene inte berätta men att hon har idéer för framtiden råder det inget tvivel om.
– Jag drömmer om att ha mycket mera tid att bara ägna mig åt fotografi, att få ha långa sammanhängande perioder av att bara fota. Allt med utställning och böcker är så mycket administration. Så drömmer jag mycket om projekt jag vill göra, och att jag ska hinna det. Jag har kommit till en sån ålder så jag börjar tänka: hur ska jag hinna allt jag vill? Jag har ju massa idéer om vad jag vill göra!

Helene Schmitz, Aesthetics of Violence, 2017.

Helene Schmitz utställning Thinking Like a Mountain pågår på Waldemarsudde mellan den 6 oktober och den 17 februari 2019.

Instagram @heleneschmitz

Inlagt september 30, 2018

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar