Vi går Under Ytan med Linus Tunströms rädsla

Vår jakt på känslorna inuti de skapande människorna går vidare i vår intervjuserie Under Ytan; en människa om en känsla.

Regissören Linus Tunström har sedan 2007 varit VD på Uppsala Stadsteater. Han har regisserat kritikerrosade uppsättningar på såväl nationella som internationella teaterscener. I sommar slutar han på Uppsala Stadsteater för att satsa på projekt i friare form, i Sverige och utomlands. Första uppsättningen, Revisorn av Nikolaj Gogol, har premiär den 17 september på Düsseldorfer Schauspielhaus i Tyskland.

Jag lärde känna Linus på den lilla ön Koster i norra Bohuslän, för många somrar sedan. När jag frågade honom vilken känsla han skulle vilja prata om valde han rädsla. En känsla som fram till för några år sedan präglade stora delar av hans liv.

Ett samtal på en tom kinarestaurang på Södermalm,
den 2 mars 2015
av Karolina Modig
Foto: Micke Sandström

Vilken roll har rädsla spelat i ditt liv?
En del av mig har alltid varit väldigt framåt och modig medan en del har varit livrädd. Det har pågått ett ständigt samtal de två sidorna emellan. Jag var enda barnet och hade ingen stor umgängeskrets, under min uppväxt kände jag mig alltid lite speciell och annorlunda jämfört med barnen i min omgivning. Både på gott och ont. Allt som handlade om att skaffa nya vänner, socialt suveränitet, fester, dansa, tjejer, var förknippat med oerhört mycket nerver och rädsla. Jag var fascinerad av de som kunde gå rakt fram till tjejer, som kunde ta över hela rummet. Jag hade en skräck för att jag skulle utstråla något som gjorde mig löjlig, något som gjorde den där egenskapen omöjlig. Samtidigt hade jag stark självkänsla. Det pendlade mellan polerna.

När jag började regissera fanns den där dubbelheten med mig. Jag hade en massa bilder i huvudet som jag ville utforska, som kändes spännande. Samtidigt var det förknippat med extremt mycket skräck att ställa mig inför andra och bestämma vägen framåt. När jag började regissera kunde jag vakna på morgonen så skräckslagen att jag ville spy. I filmen Pusher har huvudkaraktären 48 timmar på sig att skaffa fram 100 000 kronor, annars får han en pistol mot huvudet. Det var så det kändes: en hel ensemble står och väntar och om jag inte kommer med en lösning är jag rökt. Jag gick till jobbet med känslan att inte veta vad jag skulle göra, att mitt värde skulle försvinna, att jag skulle bli utraderad från jordens yta.

Kan du beskriva hur rädslan har känts och känns i dig rent fysiskt?
Det är en fruktansvärd självmedvetenhet. En sorts inre röst, en kritiker som bromsar alla impulser och hela tiden slår ner på allt det som vill spira och leva i huvudet. Det är själva antitesen till att vara kreativ, motsatsen till att få en impuls och följa den.

Vad är det för konsekvens du ser?
Det kanske inte handlar om att jag ska dö, men det är en känsla av att bli totalt utskämd. Att folk ska se på en som något helt meningslöst. Den skammen kommer att medföra att livet inte ska gå att leva.

Har eller hade rädslan en huvudroll eller biroll i ditt liv?
Huvudroll låter så stort, som att det var det enda. Men jag skulle säga att en stor del av min tid togs upp av den, jag förhöll mig till den, studsade mot den, ibland kontrollerades av den, ibland utmanade den. Den var där som en följeslagare som jag hade något slags pågående samtal med. Som jagade mig. Det var inte alltid dåligt, ibland ”tvingade” det mig att våga saker också.

När kände du rädsla senast?
I början av mitt chefskap pratade jag mycket om rädsla som begrepp, utifrån att jag under mitt liv umgåtts med känslan. Vid ett tillfälle under det här arbetet sa någon i publiken: ”Jag förstår inte varför du pratar om rädsla, du verkar ju inte vara rädd” Och jag tänkte efter, att nej, det kanske jag faktiskt inte är… Jag kanske har kommit förbi den där rädslomotorn som en akut grej? Jag insåg att jag tagit några steg vidare och kanske måste prata om andra saker, ändra min självbild lite. Jag minns faktiskt inte riktigt när jag var rädd på riktigt senast. Jag vet nu att jag till exempel kommer att göra nästa produktion även om det känns motigt. Eller att jag behärskat det eller det sociala sammanhanget, eller konfronterat den eller den skammen utan att däcka. Jag har varit med om att bli själmedveten och tappa talförmågan inför 800 människor på en scen under en konferens. Jag överlevde. Sedan dess har jag talat inför folk otaliga gånger. Jag har mött människor i svåra konflikter och starka känslor och överlevt och gjort om det. Så den känslan som kommer i de situationerna idag är inte den typen av rädsla som sätter helt stopp.

Hur kommer det sig att du valde att bli regissör trots att du kände skräck inför uppgiften?
Jag kände som sagt alltid ett slags blandning av panik inför vad jag skulle kunna göra och starka inre bilder jag ville uttrycka och utforska. Kombinerat med en känsla av att jag var ”speciell”, att jag en dag skulle åstadkomma något. Det första regiarbetet jag gjorde blev en succé, kritikerna älskade den. Och jag tänkte att så länge jag fick folks uppmärksamhet och kärlek var det ok, då kunde jag stå ut med obehaget innan. Men jag funderade också mycket på när jag skulle bli fri från rädslan och ångesten över att regissera teater. Skulle det bli vid 30? Nej. Vid 35? Nej. Vid 40? Nej, inte då heller.

Men så när jag fyllde 42 hände det plötsligt något. Jag gjorde ett miniprojekt på Stadsteatern med 17 skådespelare på stora scenen. Det var inför ett jubileum och vi hade bara två dagar på oss. Det fanns ingen tid att tjafsa på. Skådespelarna var också stressade och forsade ur sig idéer som spretade åt 17 olika håll och allt kändes väldigt hetsigt. Jag var tvungen att agera, och bestämde mig för att istället som jag brukade – försöka ta in alla olika idéer, vara i process med allt och riskera att hamna i en rädsla för att fatta fel beslut – gå helt på min egen intuition. Jag gick bort från mötesrummet där skådespelarna var, försökte andas bort stressen och gick sedan runt på scenen i en timme. Visualiserade allt. Lyckades på något sätt plocka från min erfarenhet, av rytm, komposition och process, och såg vad som krävdes i varje ögonblick. Jag hade en plan och följde den. Det skapade ett lugn i rummet och jag märkte att jag blev snabb på och säker i att förhålla mig till folks idéer. Sedan dess har jag kunnat plocka upp samma förhållningssätt i andra produktioner. Jag har naturligtvis varit rädd ibland även efter det, men inte alls på samma sätt.

Har du kunnat använda dig av känslan konkret i ditt arbete?
När jag vid ett tillfälle (långt tidigare) arbetade med med Cullberg-baletten hade jag precis avslutat arbetet med en annan pjäs i Köpenhamn, som var ganska arbetsam. Jag kom hem helt utpumpad men var tvungen att sätta igång med baletten två dagar senare. När jag stod där framför aktörerna insåg jag att jag inte hade det minsta lilla att ge. Dansarna ville börja jobba och jag hade ingenting att säga. Jag hade börjat utbilda mig i gestaltterapi och var i en samtalsgrupp av mina medstudenter. Någon gav mig det kloka rådet att utgå ifrån exakt det jag befann mig i istället för att ha planer; i detta fall att helt enkelt styra om innehållet till att handla om den rädsla och ångest jag befann mig i. Så istället för att fly till Australien (som jag fantiserade om), bestämde jag mig för att försöka. På något sätt tog det mig ur den där rädslo-loopen, som annars kan pågå och pågå och som dödar allt, när jag man låter sig själv vara i den. Den är totalt utplånande. Hjälpen för mig blev att försöka följa med rädslan och ångesten – tillåta mig att använda mig av den som en slags Aikido.

Du nämnde att du pratar mycket om rädsla för olika grupper. Vad är det du pratar om då?
Om man ska hårdra ser jag det som att det finns två krafter i människan: kärlek och rädsla. Kärlek är när man slappnar av, är öppen, kan ge och är i kontakt. Rädsla är när man stänger av, sluter sig. När det blir konflikt i en grupp är det ofta för att en person glömmer bort att den är starkare nu än den var när den var tio år gammal. Man tror att man är i ett underläge och börjar slå för att överleva. Det är nästan alltid rädslan som skapar de där konflikterna. Att istället slappna av, lyssna på den andra, ta emot den andres känsla och tänka ”jag kanske håller inte med dig men jag fattar vad du befinner dig i”, sätter igång någonting helt annat. En helt annan dynamik.

Är kärlek motsatsen till rädsla?
Om man lägger rädsla och kärlek bredvid varandra som två ord kanske de inte är motsatser. Men det finns något i energin. Rädsla är en självcentrerad känsla som hela tiden spinner runt självmedvetenheten och feedbackar, medan om man drar kärlek till ett större ord som innefattar att vara riktad utåt, vara i den andra, nyfiken, seende… Då är det nog motsatsen. Att inte värdera och kritisera sig själv, utan att kunna vara i ögonblicket.

Kan känslan av rädsla ha några positiva konsekvenser?
Alla känslor är någon form av regleringsmekanismer, så att de finns är nog bra. Men styrkan av dem är något annat. Jag kan ofta tänka att det har gått helt ok för mig. Men hur långt skulle jag kunnat gå om jag inte hejdat mig själv? Det finns ögonblick då jag släppt allt och hamnat i ett kreativt flow. Att vara i det är fantastiskt. Jag kan undra hur ofta jag bromsat det där. Hur mycket mer skulle jag fått gjort om jag inte bromsat? Nu känner jag mig inte plågad av rädslan längre, jag har hittat mina rum och spelplatser, som kanske till och med förvandlats till bekvämlighetszoner. Men om jag hade utmanat känslan oftare – vad hade då kunnat hända?

 

Under ytan är ett intervjuformat där en skapande person pratar om en känsla.
Intervjuade hittills:
Tomas Andersson Wij om skam
Moa Gammel om rastlöshet
Andreas Dahl om likgiltighet
Ester Eriksson om rädsla
Filippa Barkman om ambivalens
Cilla Ramnek om beslutsamhet
Min Stora Sorg om kåthet
Elis Burrau om prestationsångest
Suzanne Osten om hat inifrån
Suzanne Osten om hat utifrån

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar