Tom Malmquist har valt den väldigt vackra titeln I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv (Natur och kultur) till sin bok om hur hänsynslöst livet kan vara. Jag läser om hans jakt efter hopp i ändlösa sjukhuskulvertar, om hans kamp för att leva överleva. Jag läser om hur det är att samtidigt bli förälder till en Livia och vara barn till en far som lämnat livet mitt i allt. Men allra mest känner jag författarens smärta över att Karin, hans Karin, inte får vara kvar där han är.
Någonstans längs bokens gång vidrörs frågan; skulle du vilja byta ut smärtan du känner nu mot att aldrig ha lärt känna Karin?
Hon valde namnet Livia innan hon dog. Karin gjorde det.
Det är tungt att läsa detta sorgeverk, men stundvis formar Toms långa meningar vindlande aningen trösterik, träffande poesi;
“Nyss uppstigen ur sängen luktar du som starkast, du stannar i kokvrån, du sträcker på dig och tittar ut på Metargatan, stunden senare kryper jag ned till dig i badkaret, vattnet rinner över, dina tår mot mina lår, knäna ovanför skummet, du tittar på mig och berättar att det finns en särskild typ av verklighet i närheten av döden, en som nöter ned alla skydd tills man tvingas möta livet utan hopp om förskoning, jag förstod dig inte, jag förstår dig, men du finns inte mer, ett ingenting bortom all sans, och jag har lärt mig att leva i förväntanslös svalka.”