Känslan av Århundradets kärlekssaga: det slår. Och slår.

Så har jag tillslut läst Århundradets kärlekssaga, en bok som Märta Tikkanen skrev 1978 om livet med en alkoholiserad man. Hon skriver i diktform men språket är rakt, varenda sida är ett knytnävslag av hennes komprimerade smärta.

Jag pratar med min mamma om vad jag läser och hon berättar om sin uppväxt på en av landets västligaste öar, där alkoholismen fanns i vart och vartannat hus. Bland männen, alltid bland männen. Hon berättar hur kvinnorna pratade om de alkoholiserade männens fruar, om föraktet som riktade sig mot kvinnan. Mot kvinnan. Märta skriver:

En alkoholisthustru
det är en
som alltid har svansen bak
hur hon än vänder sig

Hon skriver att om hon förlåter och förstår och förlåter och jämnar vägen och tror och tror och tror och hoppas, så är hon en självgod fan som alltid är så jävla perfekt. Hon skriver att om hon bönar och ber och gömmer flaskor så är hon en farlig en intrigant och hämndlysten. Om hon slutligen inser att hon har ett eget liv att leva, så är hon en hård jävel en satans karriärist. Hon skriver att om hon slutligen ger opp och står där ensam. Så kan man slå sig i backen på att hon snart har hittat nästa karl.

Hon skriver om när hon ringde en psykiater och frågade om det fanns nån hjälp att få innan det var för sent, för henne och barnen:

Den bästa, sa han, är det klokast
att vi sparar
för er man
ifall han nångång vill
ha hjälp.

Jag har gjort hundöron på de sidor som slår mest, det är tjugo vik eller fler. Jag vill skriva alla här, vill skriva ner hela boken så att alla kan läsa nu. Det är det minsta vi kan ge Märta och kvinnorna på ön och barnen och alla de andra som lever detta. Det slår och slår.

Hon skriver om barnen och deras smällar:

På kvällen vågar han inte somna
för han måste ingripa
ifall det blir gräl igen
då avleder han deras uppmärksamhet
från det de grälar om
så deras irritation
riktas mot honom
så länge båda grälar på honom
tycker de i alla fall
lika

Hon skriver om tröstandet:

Medan du gråter dej till sömns
för att det är så synd om dej
som hade en pappa som var
alkoholist
så sitter jag och undrar när
mitt hat
kommer att bränna dej till
vit aska
medan du ligger där och snyftar
utan en tanke på
att dina barn ju också har
en pappa

Hon skriver om sin kärlek, om förvåningen och sorgen över att den stannar kvar. Om hans obevekliga strävan att vara störst i allt, bäst i allt, även det:

Jag älskar dej så oerhört
sa du
ingen har någonsin kunnat älska som jag
Jag har byggt en pyramid av min kärlek
sa du
jag har placerat dig på en piedestal
högt ovanför molnen
Dethär är århundradets kärleksaga
sa du
den kommer alltid att bestå
i evighet ska den beundras
sa du

För mej var det svårt att sova
de sjuhundratrettio första nätterna
sen jag insett
hur oerhört du älskar
din kärlek.

Unknown

Inlagt januari 29, 2016 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar