Atlas

Nästa gång är jag ändå där, behöver motionen. Vi får slå mot varandra, vadderade dynor som vi trär på händerna. Vi ska jabba lite, säger tränaren.

Det är egentligen en ganska fånig syn, om man inte vore mitt inne i den. Träningslokalen för tankarna till äldre tiders boxningssällskap, lite smutsigt och ruffigt, tänk Gentlemen. Här pratar man inte, man slåss. Lite längre bort, där vid ringarna, boxas folk med frenesi och adrenalin. Men den här gruppen för snarare tankarna till en keramikkurs än till blodiga ögonbryn.

Jag ska inte raljera. I dessa sammanhang är jag en nybörjare som alla andra. Visst har jag slagits tidigare men jag behöver lära mig grunderna. Det insåg jag sist jag fälldes över trottoaren, det räcker inte med hårda slag, det är fotarbetet som är nyckeln för en framgångsrik fighter. Behöver egentligen heller inte vara framgångsrik, bara jag inte blir fälld igen.

Du är här, förstås. Du hälsar kort, men står en god bit ifrån. När vi ska byta sparringpartners stiger du fram och frågar om jag vill slå lite på dynorna.

– Visst, säger jag.

Du frågar om jag har tittat på Rocky eller något. Du tycker att jag skulle kunna spela ryss. Ivan Drago.

– Jag är ryss, säger jag.

Du tystnar. Jag är inte ryss, men den typen av påståenden förtjänar den typen av svar. I själva verket har jag bulgariskt påbrå, men det behöver jag inte säga. Egentligen behöver jag inte säga någonting. Bara du inte börjar prata Putin och Ukraina nu.

Jag får till ett slag som får dig att tappa balansen, och studsar några steg tillbaka. Du säger att det var en tung träff, att jag nog kan avancera till fortsättningskursen snart.

– Om du inte jobbar, vem betalar din hyra? frågar jag.

Du skrattar bara. Det här är första frågan jag ställer till dig, så du tänker kanske att jag är intresserad av att få veta mer om hur du lever och om vem du är. Det är jag inte. Du ska inte tro det, men du tror det. Du säger att du är låtskrivare till datorspel, konstruerar små jinglar och får några ören per såld kopia. Du frågar om jag har hört talas om Minecraft. Det har jag inte. Tydligen har du varit riktigt nära att sälja in din musik till det spelet.

– Fast det har du inte, fyller jag i, för jag förstår att det ska vara ett berömt spel.

Du säger att man ska leva på hoppet.

Musiken i sig är inte vidare avancerad, det handlar om kontakter i branschen, att komma in och göra bra ifrån sig. Än så länge säljer du bara till tramsiga mobilspel från Indien, nya varianter av original, ger som bästa några tusenlappar i stöten, men i framtiden vill du nå hela vägen. Jag slår med full kraft, men du hinner parera och studsa åt sidan.

– Kan du sluta snacka, säger jag.

Du säger att min reaktionsförmåga är under all kritik.

Nästa vecka: Du kallar mig dåre och idiot och du ljuger inte. Vi skulle börja slåss, lite lätt för att nöta in några nya slag, men nu ligger du på golvet med avslagen käke. Det där var väl förbannat onödigt, hör jag någon säga bakom mig. Men herregud, säger någon annan. Du tar dig för kinden med båda händerna och försöker att tala begripligt, möjligen har du tappat ett par tänder också. Det var något med situationen som var bekant, jag agerade reflexmässigt, så som jag alltid gör, låter mig svepas med av mina impulser. Du hade dansat undan mina slag i flera minuter, retsamt glidit förbi när jag matade på med hookar. Allt var som en lek för dig. Det borde ha varit det också för mig, men så tappade du i koncentrationen. Jag är en person som ser tillfällen, och jag knyckte till, träffade perfekt. Och nu detta: de ringer efter ambulans. Du tvingar mig att följa med, du ska berätta något, så det är lika bra att vi får det överstökat.

Det kommer ingen ambulans, vi väntar utanför Bonden Bar i en kvart med blodet rinnande nerför din skjorta. Vi får ta en taxi till Södersjukhuset, jag betalar och tänker att du ska ge mig pengar senare men det kommer du inte att göra. I väntrummet bläddrar du i ett exemplar av tidningen Mama. Stannar till på en artikel om hur föräldrar kan hjälpa blyga barn, den fångar ditt intresse i några minuter. Varför jag följer med? Jag känner nog skuld, framförallt inför de andra på kursen. De får inte tro att jag gjorde det med flit. Jag är precis som dem. På kursen är vi alla lika inför tränaren.

Det är packat i rummet, en pensionär har fått en påk rakt igenom låret och hamnar först i kön. Fem timmar senare får du komma in till en läkare, som pratar om “främre luxation” och “gemensam hypermobilitet” varpå denne för fingrarna in i din gom. Hon klickar käken rätt, det verkar funka. Nu pratar läkaren om flytande kost. Efteråt käkar vi hamburgare, du tuggar minimorötter som en dum hund utan framtid.

– Jag är ledsen för det där, säger jag.

Du tycker inte att det är någon fara. Det var bara bra. Eftersom du behöver min hjälp med en grej.

– Jaha, vad för något?

Det gäller en skuld.

– Och på vilket sätt skulle jag kunna hjälpa dig?

Jag skulle kunna driva in den.

– Vad fan snackar du om?

Jag ska få en fjärdedel av summan.

– Hela ditt huvud verkar vrickat.

Hälften.

– Nu sticker jag.

Jag slutar gå på träningarna, jag behöver inte det där. Skulle heller inte stå ut med att behöva förklara mig varje gång, hålla tillbaka slagen och agera vek. Jag fortsätter med mitt, löser mina arbetsuppgifter efter hand att de dyker upp. Inget mer med det, ägnar dem inga tankar eller känslor, låter dem bara bearbetas. Det är en form av lycka, inte riktigt flow, men ett rimligt görande. Det går några månader innan vi har kontakt på nytt. Du har hittat mig på Facebook och jag dröjer ett par veckor innan jag godkänner förfrågan, är mest nyfiken på vad du vill. Det dröjer inte länge förrän jag är inbjuden till ett evenemang som du är delaktig i: en datorspelsmässa i Sollentuna. Du delar monter med några andra musiker, ska spela låtar med hjälp av gameboys. Castlevania-tema, tydligen, det står så, vad nu det är. Jag har inget annat för mig den lördagen så jag åker dit.

– Hur är det med käken? frågar jag när jag ser dig.

Du vänder upp blicken förvånat.

– Det ser bra ut, säger jag, men du har tydligen tappat talförmågan.

Du frågar om vi kan gå en sväng. Vi strosar bland tatuerade geeks, antingen för tunna eller för feta. I den här miljön måste jag framstå som en östeuropeisk budget-Bruce Willis, inhyrd för att sälja in någon ny produkt med kalla kriget-tema. Känns som att alla tittar på mig, men jag är van. Det är något med dig, du verkar så bortkommen, inte så där skämtsamt retsam som förut.

Du säger att du är förälskad i mig.

Du säger att jag inte behöver säga något.

Det blir sommar. Vi börjar ses. För det mesta ute på klubbar innan vi far hem till dig i Hagsätra, aldrig till mig, det skulle inte funka. Du vill ägna lördagar till att prata, sitta vid köksbordet och bara snacka, inget annat. Inte ens dricker du kaffet, förrän det är rumstempererat, då sveper du innehållet med ett grin. Du förklarar att det där med skulden bara var ett försök att ta kontakt, du trodde att vi skulle ses oftare om jag fick ett uppdrag av dig. Det märks att du inte träffar folk till vardags. Du tjatar som en ensam gamling utan anhöriga. Du säger igen att jag är elektrisk. Du skulle bara veta. Jag föreslår ibland att vi ska dricka vodka, men dina tankar är för sköra för alkohol, hävdar du, men jag lyssnar inte på dig, jag dricker mig fri. Vad gör man annars i Hagsätra? En gång promenerar vi upp till Högdalstoppen, du är plågsamt andfådd när vi når fram. Din blöta andning stör mig. Men utsikten är värd besväret, lovar du. Jag ser en utsikt: träd och ett och annat punkthus. Inget jag inte sett förut. En annan gång gör vi inbrott i en kolonistuga vid Orhem och sover över i den, det finns lakan och allt. Vi gör om det flera nätter fram till en granne får syn på oss och ställer frågor, då vet vi att vi behöver dra vidare. Sommaren flyter iväg så här, utan plan låter vi månaderna avlösa varandra. Jag kommer att minnas det som en fin tid, avskild från allt annat jag upplevt. En vacker parentes, fullkomlig i sig själv. Men vi vet båda att det här inte kommer att hålla i längden, det finns för många förhinder, egentligen har vi inget annat som håller oss samman än det uppenbara.

Dina händer är alltid varma, men det är lätt att slänga ur sig såna påståenden under heta sommarmånader, för när hösten driver in över gatorna med kastanjer och rutiner försvinner du. Jag arbetar på mitt håll och gör det jag alltid gör, kapslar in mig på nytt, hittar en kurs i kickboxning jag skriver in mig på. Den leder ingen vart, men jag fortsätter ändå besöka Atlas för att hitta tillbaka till något ursprungligt syfte som inte längre finns kvar. Det förstår jag när jag måttat in några perfekta sparkar och tänker att jag utvecklats, men att ingen bryr sig, inte ens jag själv. En lite äldre man verkar ty sig till mig på något sätt, han sätter sig lite väl nära i omklädningsrummet, vill prata om hemförhållanden. Jag känner för att slå honom på käften, men jag gör ju inte sånt. Jag känner för det ändå. Till slut säger jag till honom att jag ringer hans fru om han inte kan hålla sig. Han har ingen fru. Då hotar jag med morsan, och då kommer han inte tillbaka igen. Jag borde få dåligt samvete, men det är bara skönt att slippa karlfan.

Du fladdrar emellanåt till som online på Facebook, men jag törs inte skriva något när du är busy. Hela hösten är ett enda utdraget utsläckande. Jag ligger vaken om nätterna och tänker på den där sommaren, som om den ägde rum för decennier sedan, och begriper att sommaren alltid kommer att vara den där sommaren, den då jag levde mitt verkliga liv, det som hela tiden funnits tillgängligt men som jag aldrig vågat närma mig. Jag kan inte. Så är det med den saken. Jag är inte sån, inte helt och fullt. Det är synd. Ja, det kan man säga. Det är verkligen synd. En synd.

I oktober blir jag häktad för ett brott jag inte begått. Ett personrån vid Medisbiblioteket, någon tant som mist en plånbok och ett par glasögon. Helt meningslöst, allt för risktagande och förmodligen utfört av någon desperat andrarangsskurk. Jag vet att de inte har något på mig, jag bara liknar en annan och då dyker mitt namn upp. De hämtar mig utanför porten och jag gör inget motstånd. Varför skulle jag? Allt jag behöver göra är att vänta ut dem. Det vet de lika väl som jag.

Jag ägnar tiden i cellen åt att meditera. Sätter mig i lotusställning och föreställer mig dig i Hagsätra med synthen, klinkar fram små löjliga retroklingande slingor, som växer och förses med basgångar och violiner, fram till du når nirvana med mig, omslutna av noter, fysiska noter, Fantasia-mässigt i fantasin. När jag släpps från häktet känner jag mig ändå lättad, jag ringer till jobbet och säger att jag kommer att fortsätta vara sjuk, nog veckan ut i alla fall och kanske längre än så. Jag säger att jag har en läkartid.