1.
Sommaren 1905 var kriget nära. Norrmännen ville upplösa unionen, svenskarna behålla den och de fördelar den innebar. Min morfars far, Lauritz Heltne, hade förlorat sin fru och det första barnet vid barnets förlossning, och i depressionen efteråt gick det lilla jordbruket på fjällsluttningen i konkurs. Han befann sig i Sydafrika när krigsryktet nådde honom. Omedelbart reste han mot Europa för att slåss mot svenskjävlarna, förtryckarna, men tillbaka i Norge hade kriget avvärjts, landet var nu självständigt med egen kung.
2.
Gammelmorfar Lauritz levde samtidigt med Isak, huvudperson i Knut Hamsuns Markens gröda. Förutom att de båda var bönder i vildmarken, framstår de som ett slags urnorskar, den typ av skäggiga vindpinade pionjärer som myten om Norge och norsk kultur byggts på. Lauritz, och sonen Helge (min morfar), kom att arbeta tillbaka det förlorade jordbruket sten för sten, bryta ny omöjlig odlingsmark i det vertikala fjällandskapet, se gården växa, rikedomarna öka. Precis som Isak i Markens gröda är de exempel på den norska drömmen, den om att det enda existensen kräver av människan är hårt arbete och en åsnas envishet.
”Han fällde en gång ett träd över sig och fick örat avslitet. De gjorde honom inte så mycket, han tog upp örat igen och höll det på sin plats med mössan natt och dag, tills det växte fast.”
3.
Inledningen i Markens gröda handlar om en stig. Det är en sorts civilisationens skapelseberättelse, fantastisk i sin enkelhet. ”Den långa, långa stigen över myrarna och in i skogarna, vem har trampat den? Människan, mannen, den förste som kom hit. Före honom fanns det ingen stig. Senare följde ett och annat djur de svaga spåren över mo och myr och gjorde dem tydligare, och ännu senare började en och annan lapp få korn på stigen och gå den när han skulle från fjäll till fjäll för att se till sina renar. Så kom stigen till över den stora allmänningen som ingen ägde, över det herrelösa landet.”
”I ödemarken har varje årstid sina under, men alltid och oföränderligt är det den tunga, omätliga tystnaden från himmel och jord, begränsningen åt alla håll, skogsmörkret, trädens skönhet. Allt är tungt och vått, ingen tanke är omöjlig där.”
4.
Berättelsen kretsar kring Isak och Inger. En dags vandring ut i obygden, ut i vildmarken, upp på fjället – här gör sig Isak en torvkoja. Han börjar sedan dika ur den genomvåta myrmarken, han skaffar sig en get, han behöver en kvinna att sköta mjölkning och hushåll, den harmynta Inger dyker upp, utstött av samhället är hon den enda som kan acceptera fattigdomen på fjället. Så går dagarna och månaderna, det är dikning, sådd och skörd, sommar utan solnedgång, vinter utan soluppgång – Inger blir med barn.
5.
Texten är lika lunkande som det låter. Som läsare måste man vara ”norsk” och arbeta hårt. För mig tar det åtminstone tio, tolv timmar att läsa de tre hundra tätt packade sidorna. Men det blir aldrig tråkigt, tvärtom är berättelsen magnetisk, och det är just lunken som gör det. Språk och tempo är format före Hollywood (före Kristus, höll jag på att skriva), är liksom bara litteratur. Saker får ta tid och de dramatiska händelserna är sällan rafflande, de är bara en del av livet: ett litet hus byggs, regnet faller, och sedan snön och plötsligt har Inger kvävt ett nyfött barn.
”På måndagen var stämningen redan lättare, och efterhand som dagarna gick började intrycket från den förargliga lördagsnatten utplånas. Tiden ställer så mycket till rätta. Med regn och rusk, sömn och mat läker den alla sår.”
Ingen människa har själv valt livet på fjället, men medan männen stretar på längtar kvinnorna bort. De längtar efter mer, efter förälskelse, skönhet och kunskap, efter att det ska hända något, vad som helst.
6.
Då och då bryts lunken av oförglömliga scener. Som efter att Inger dömts och skickats till ”tukthuset” i Trondheim. Inför att möta henne igen – sex år senare – sätter sig Isak på huk vid ett myrhål. Aldrig har han speglat sig men nu vill han göra sig fin, han speglar sig i det svarta vattnet, skär av sig det röda skägget. Nere vid fjorden möter han Inger, de vandrar sedan i tystnad upp till fjället. Inför allt nybyggt på gården står Inger stum, tycker att det liknar ett paradis. Isak blir så stolt och generad att han inte vet vad han ska göra av sig. Han tar tag i hästens framben, lyfter upp hästen.
7.
Markens gröda är inte bara berättelsen om en self-made man i ödemarken. Romanens mest minnesvärda personporträtt är kvinnor: den harmynta Inger som kommer hem från fängelset Tronheim, opererad och vacker, världsvan och skrivkunnig och iklädd något så fåfängt och förgängligt som en kappa; pigan och barnamörderskan Barbro (två stycken på samvetet!) som arbetar som en karl men samlar pengar i smyg och till slut flyr tristessen; Oline, den vandrande änkan, som alltid ställer upp när det behövs men också hatas för sitt skvaller och sina småstölder. Kvinnorna är komplexa, oförutsägbara, splittrade. Ingen människa har själv valt livet på fjället, men medan männen stretar på längtar kvinnorna bort. De längtar efter mer, efter förälskelse, skönhet och kunskap, efter att det ska hända något, vad som helst. De ifrågasätter männens idealisering av arbetet. Blir inte arbetet självförnedring till slut, bortkastad tid? Måste allt vara så jävla nyttigt? Och behöver verkligen gården blir bli större hela tiden? Är inte det fåfänga om något?
”En ’jacka’ var ett slags kort kappa, som bara räckte nedanför livet, den hade varit på modet några år, Barbro ville ha en jacka.”
8.
Grödorna i Markens gröda är inte bara säden, mjölken och barnamorden. En annan gröda är markägandets eviga förbannelse: misstänksamheten hos den som äger, och avundet hos den som inte gör det. Jag har sett det på nära håll på gården i Norge. Ingen släkting är längre välkommen dit. Inte mamma, inte hennes syskon, inte ens min mormor som bott i gårdshuset hela sitt vuxna liv. Den äldsta sonen, han som ärvde gården efter morfars död, har hotat dem alla till livet. Efter år av småkonflikter om skötsel och markfördelning vill han inte se dem igen.
9.
Markens gröda är en sorts programförklaring till 1900-talets Norge: kampen för frihet, kampen mot väder, vind och gudsförgätet landskap. Men då är då och nu är nu. För några år sedan satt jag framför teven. Det var kris i den norska motorbåtsbranschen, alla potentiella motorbåtskunder hade köpt en ny båt och nu gått vidare till andra intressen. Oljan har gjort den gamla norska skidåkarmentaliteten överflödig, ingen behöver längre slita för konjaken (hälften av de anrika konjakhusen ägs numera av nyrika norrmän).
”Det är långt över middagstiden och han har ingenting ätit. Det är då han fäller en tung fura, som i sitt fall kastar honom till marken. Hur gick det till? Olyckan var framme. En timmerfura står och gungar på roten, människan vill ha den åt ett håll, stormen åt ett annat, människan drar det kortaste strået.”
10.
För det är ju så: inget förblir som det var. Allt är en orsakskedja där det ena leder till det andra, och till slut ryms hela livet i Markens gröda. Isak blir gammal och förlorar sin styrka. En av sönerna ger sig av till Amerika. ”Han kom aldrig tillbaka”, står det och i den enda meningen ryms åldrandets hela sorg. I hemlighet bygger Isak en stuga där han och Inger ska bo sina sista år, den äldsta sonen ska ta över gården. Inger då? Hon kommer till slut till ro, slutar längta bort, läser tålmodigt sin andaktsbok. ”Och tiden går, vintern går, och det blir vår igen…”
Knut Hamsun fick nobelpriset för Markens gröda. Till nästa års 100-årsjubileum ger förlaget Modernista ut en nyöversättning av boken.