Jag har köpt en bok av Svetlana Aleksijevitj, årets Nobelpristagare i litteratur. ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” heter den. Jag har inte läst Aleksijevitj förut, det är ofta så för mig. Trots att jag ständigt vandrar runt i bokaffärer, drar händerna över bokryggar och tröstshoppar böcker som ligger olästa i högar där hemma, är det sällan att jag har läst någon av dem som får Nobelpriset i litteratur. Jag är inte ensam i det, jag vet. Men det hade varit roligt ändå. Det är den lilla elitisten i mig som vill vara först, som vill hävda sig, verka påläst och kunna kokettera. Så fånigt.
Tre gånger eller så har det hänt att även jag kunnat utstöta ett litet hurra för mig själv. Tranströmer (hurra!), Alice Munro (fastnade aldrig, får kanske försöka igen någon dag) och Doris Lessing (tror att alla i skolan läste Gräset sjunger, och ja den var fantastisk). Aleksijevitj har jag hört mycket om och det var också många som jublade när hennes namn ropades upp. Så jag läste på lite mer och förstod att det här var något som jag bör läsa. Om inte annat för att hon i inledningen formulerar själva grunden för varför vi startade Below Beneath.
Jag är inte intresserad av händelserna i sig – det är känslohändelserna jag vill åt. Låt oss kalla dem ’händelsernas själ’. För mig består verkligheten av känslor.
Så jag köpte en av hennes böcker, den där kvinnor berättar om sin upplevelse av krig. Jag har läst lite nu och jag måste ta en paus. För texten hotar att spränga mitt hjärta i bitar. Smärtan i mitt hjärta är en piss i Atlanten i jämförelse med vad de som berättar har varit med om, naturligtvis är det så. Men i min privilegierade sits av att kunna välja, lägger jag ändå ner texten nu och låter hjärtat vila en stund.
Fältet och skogen brann… Det rykte från ängen. Jag såg kor och hundar som brunnit upp… Där var en egendomlig lukt. Jag såg… tunnor med tomater och kål som brunnit. Och hästar… Det var mycket… en massa svarta saker låg och skräpade längs vägarna. Den där lukten var också något man måste vänja sig vid… Då förstod jag att allt kan brinna… till och med blod brinner…
Jag tänker i vilan att det är det här vi måste läsa, om än med pauser, för att förstå smärtan hos alla de som kommer hit nu, över havet över gränserna. Det räcker inte med att läsa morgontidningen eller de digitala nyhetsuppdateringarna på tjugo rader eller så; det räcker inte att läsa räkneexempel som kalkylerar om Sveriges ekonomiska framtid. Det är det här vi måste läsa för att det ska finnas någon relevans i våra diskussioner och någon grund i våra beslut.
Jag tycker synd om de som kommer att läsa den här boken, och om de som inte kommer att läsa den.
Alla citat ur ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” av Svetlana Aleksijevitj
