Det som förenar oss

Jag stänger långsamt boken och lägger den ifrån mig. Jag känner mig tom och full på samma gång. Tom på energi, full av hopp. Med tröjärmen torkar jag bort en tår från ögonvrån. Är det en glädjetår? Jag vet inte. Kanske en hoppets tår.

Jag har läst Minns du den stad, den tredje delen i Per Anders Fogelströms älskade romanserie, och sällan blivit så berörd. Den får mig att fundera. Vad är det som nått in i mig och rört vid mina djupaste, känsligaste och kanske mest mänskliga sidor? Och vad är det som gör ett litterärt verk till en klassiker? I fallet Fogelström tror jag mig veta svaret.

Efter att ha läst boken kan jag inte låta bli att känna hur jag blivit rikare och mer komplett som människa, och hur jag liksom adderat flera nyanser till min person.

För mig ligger bokens och hela seriens storhet i behandlande av universella mänskliga och existentiella teman som kärlek, sorg, glädje, svek, tro och mening. Teman som präglade vår tillvaro för 100 år sedan, som gör det idag och som förmodligen alltid kommer göra det. Efter att ha läst boken kan jag inte låta bli att känna hur jag blivit rikare och mer komplett som människa, och hur jag liksom adderat flera nyanser till min person. Det känns som jag levt flera liv, känt otaliga känslor, tänkt oräkneliga tankar och upplevt en mängd livsöden trots att jag själv suttit nerbäddad i sängen med en kaffe i handen. Det här självklart något som vilken bok som helst, inte bara en klassiker, kan ge upphov till, men det briljanta med Fogelström är hur han får oss att känna oss som en del av en helhet, en del av något större än oss själva, trots till synes stora skillnader och motsättningar. Något som i våra turbulenta tider känns viktigare än någonsin.

I Minns du den stad får vår vi följa arbetarfamiljen Nilsson på Söder och deras kamp för ett bättre liv och en drägligare tillvaro under framväxten av det moderna Stockholm. Det är en tid som präglas av starka motsättningar mellan arbetarklass och kapitalister, med strejker, stridigheter och fackverksamhet som följd. Det är också en tid då den teknologiska utvecklingen går starkt framåt och då mycket av det gamla utbyts mot det nya. Vad som trots allt detta kvarstår genom Fogelströms mycket intressanta porträtt av Stockholms resa mot storstad är människorna – familjen Nilsson och deras liv, känslor, handlingar, misslyckanden och framgångar. Att klasskampen är en viktig del av boken och serien som helhet bör inte underskattas, men det som berör mig mest är hur både sidorna humaniseras och inbjuder till förståelse från läsaren.

Det är dessa sympativäckande och detaljerande människoporträtt, från klasskampens båda sidor, som får mig att känna att vi människor kanske, trots olika förutsättningar, bakgrund, klass och livsval, inte är så olika. Att det någonstans under mångfalden av ansikten och personligheter finns saker som förenar oss och som gör oss till en del av en gemenskap, sådant som vi kan förenas kring. Det är just det här som gör mig så berörd, som ger mig hopp. Genom dessa relaterbara porträtt av karaktärerna – däribland ordningsamma Emelie som offrar mycket av sin egen lycka och välmående för att hjälpa andra, eller brodern August, som i tidig ålder adopteras av rika familjen Bodin och som växer upp i en miljö med sina egna normer, krav och förväntningar – har jag inte bara känt sorgen, stressen och missödena hos sekelskiftets arbetarklass, jag har också känt ansvarets tyngd och kravet på att passa in hos dåtidens kapitalister och överklass. Jag har också känt smärtan och förnedringen hos lätt förståndshandikappade Beda, som från tidig ålder slås och misshandlas av sina egna syskon, och som varken har förmågan eller orken att säga ifrån. Det är en rörande episod som får mig att känna förståelse, acceptans och sympati för andra människors perspektiv och förutsättningar. Gemensamt för dessa mänskliga porträtt att de stimulerar empati och en vilja att anstränga sig lite extra för att förstå andra människor.

Om vi förflyttar oss till vår egen tid så finns problematiken kanske framför allt i relation till etnisk bakgrund, religion, och sexuell läggning. Trots att problemen inte är exakt desamma, tror jag att Fogelströms tänkvärda porträtt av till synes mycket olika människor kan hjälpa oss att bättre hantera alla olikheter och spänningar som präglar våra liv idag.

Det är ingen hemlighet att mycket av dagens hat är en följd av oförståelse, en oförståelse som föder stereotyper och fördomar, men vi är ofta, trots all vår välmening, inte särskilt angelägna om att försöka förstå varför andra människor tänker, känner och agerar som de gör. Det är här Fogelströms böcker ger mig hopp. Hopp om att vi människor med inte bara Fogelströms ”klassikerstämplade” romanserie i ryggen utan med litteratur i allmänhet, ska kunna bygga ett samhälle grundat på förståelse och acceptans. Ett samhälle där vi, trots vår egen bakgrund och förutsättningar, anstränger oss lite extra för att förstå andra människors känslor, tankar och handlingar, oavsett klass, kön, sexuell läggning eller etnisk bakgrund. Det är med en tår i ögat jag tänker på hur mycket drägligare stackars familjen Nilssons tillvaro skulle ha kunnat se ut om vi människor anammat mer av just detta. Men det är med ytterligare en tår, en hoppets tår, som jag trots dessa svårigheter ser hoppfullt på framtiden och vår förmåga att, kanske med litteraturens hjälp, tillsammans kunna skapa en bättre och drägligare tillvaro för oss alla. Det är dags för det.

Inlagt oktober 18, 2017

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar