Eleanor Oliphant charmade oss alla

//Below Beneath’s bokcirkel har träffats igen för att diskutera romanen ’Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt’ av Gail Honeyman.//

Kim: Vad har ni för känsla av boken?

Ann: Jag tyckte att den öppnade sig. Den började ganska så enkelt på något sätt. Man fick en enkel bild av henne. Men sen var det så häftigt hur bakgrundshistorien vecklades ut och hur hon förändrades. Jag tycker den var rolig att läsa.

Linnea: Jag tyckte den var över förväntan. Vi pratade sist om att vi skulle ha en enklare bok och att den här boken kanske var lite chick lit. Så jag trodde nog att den skulle vara lite mer töntig på något sätt. Men sen tyckte jag den var väldigt bra, den var lite kul och det fanns ändå djup i bakgrundshistorien. Så jag blev positivt överraskad.

Lena: Jag tyckte också att den var bra. Och precis som du sa, den började med ett ganska enkelt upplägg, man visste nästan hur den kommer utvecklas. Sen öppnar den sig på ett oväntat sätt. Och sen just hur språket följde hennes personlighet hela tiden. Hur det förändrades i och med att hon utvecklades. Den gick ifrån det oerhört stela och uppstyltade. Kanske lite besviken på det allra sista sista delen. Men riktigt bra tyckte jag.

Erika: Jag tyckte det var en peppig och livsbejakande bok. Hur man kan vända på sitt liv till någonting bättre och inte låta det förflutna äta upp en. De bitarna tyckte jag var fina, hur hon tog kontrollen igen.

Kim: Jag är också väldigt positivt överraskad faktiskt. Själva omslaget såg ju inte sådär jättekul ut, det såg ut som en vanlig chic lit eller romance-bok. Och när hon träffade den där första killen kände jag hur det var upplagt för att det skulle bli en typisk romance-bok. Men sen bara svängde det av och blev någonting helt annat.  Jag tyckte den var superspännande och att det var en väldigt kul karaktär. Oväntat bra. Det fanns något djup där ändå.

Linnea: Jag tyckte också det var väldigt kul med hennes förändring, att det blev en så stor skillnad och att hon upptäckte det själv. Det jag störde mig lite på var att det ibland blev lite samma grej, att det var så många gånger som vissa uttryck upprepades som: ’Jag blev glad av det här och till min förvåning tyckte jag om det’. Men det var ändå en fin skildring av hur man kan ändras som person.

Ann: Jag tycker hon lyckades med att inte göra karaktärerna för stereotypa. Både Eleanor och den här killen (Raymond) var ju lite speciella, men de kändes balanserade, hon gjorde det trovärdigt.

Lena: Och hon gjorde det med ett stort hjärta kändes det som.

Lena: Jag tyckte nog att de här upprepande orden visade hur hon var som person, lite hur tillknäppt hon var och instängd. Att det var ett stilistiskt val lite grann.

Kim: Ja det kan nog stämma att det var hennes sätt att vara lite fyrkantig.

Lena: Ja och sen att det löstes upp under bokens gång.

Ann: Men tänkte ni på hon i Bron?

Alla: JA!

Linnea: Saga Norén – Länskrim Malmö.

Kim: Jag tyckte först att det nästan var lite så karikatyrmässigt. En person som ligger inom autismspektrumtillståndet och den stereotypa uppfattningen som finns. Men sen hände det någonting och det blev inte sådär pajigt eller vad man ska säga. Jag fick en helt annan bild. Det är kul när man kan ändra sin uppfattning själv under bokens gång.

Erika: I takt med att man lärde känna henne ändrade man uppfattning om henne.

Kim: Jag gillade författarens sätt att gestalta historien, det släpptes fram en liten bit i taget, det var strukturerat på ett väldigt fint sätt så man fick lite mer förståelse för karaktären med tiden.

Kim: Till skillnad från de böcker vi har läst innan så var det här en bok som var översatt, vad tyckte ni om det? Den utspelade sig i Glasgow.

Ann: Ja man har inga referenser så.

Kim: Sen vet man inte om man missar någonting i översättningen.

Erika: Det var som med den där puben som de hela tiden återkom till att det skulle vara en katastrof ifall julfesten hamnade där. Men man hade ingen aning om vad den svenska motsvarigheten skulle vara?

Kim: Precis, det blir sådana saker som man kanske missar.

Erika: Om det skulle komma en uppföljare skulle ni vilja läsa den då?

Ann: Ja det tror jag.

Linnea: Ja.

Kim: Jag brukar alltid tänka att jag inte ska läsa uppföljaren, men om jag känner mig själv skulle jag säkert göra det ändå.

Linnea: Det kändes liksom som att det var lite upp och ner och att det skulle kunna hända något mer, så det skulle vara spännande med en uppföljare. Man vill ju veta hur det går.

Lena: Jag tyckte det kändes skönt att det inte kändes som författaren hade gått samma skrivarkurs som alla andra deckarförfattare.

Kim: Jag håller med, jag tyckte om att det kändes som att den inte följde varken deckar- eller romancekonventionerna. Det kändes som någonting helt nytt. Fast ändå förpackat på ett ganska lätt fast ändå tungt sätt.

Linnea: Verkligen.

Erika. Vi hade ju bestämt oss sist att vi skulle välja något som inte var så tungt med mord eller så. Men sen slank det ju ändå in en mordbrand.

Linnea: Ja precis, och lite alkoholism och så.

Ann: Det var en fruktansvärd historia. Det var väl ingen som anade. Det har inte framgått från bokens presentation.

Linnea: Det var ju ganska deppigt sätt allt leva, även om det var roligt beskrivet. Hon hade vodkan och sina rutiner.

Ann: Hade man orkat med henne en hel bok om man inte hade fått förståelse för hennes personlighet genom bakgrundshistorien? Man fick ju verkligen en förståelse för henne och en empati för henne ju mer som avslöjades från hennes bakgrund.

Kim: Jag tror inte det. Jag hade nog behållit känslan jag hade i början av boken då.

Linnea: Man hade nog stört sig på henne.

Erika: Det hade nog inte känts så trovärdigt, som i Bron. Jag tycker Saga Norén är för mycket.

Lena: Nästan som en karikatyr.

Kim: Vad är vi sugna på nästa gång då?

Linnea: Någonting helt annat!

 

//Nästa gång läser vi ’Ædnan’ av Linnea Axelsson. Vi träffas i baren på Scandic Klara vid Hötorget 18 mars klockan 18:00. Varmt välkomna!//

Inlagt mars 2, 2019

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar