En fars hänsynslösa kärlek

I en vecka har jag gått och funderat på Ta-Nehisi Coates bok Mellan världen och mig. Och jag blir inte klok på den. För samtidigt som den är ett drabbande vittnesmål om USA:s institutionaliserade och närmast rituella våld mot svarta kroppar är den något annat, något i sig själv våldsamt.

”Glöm aldrig att vi har varit slavar längre än vi varit fria i det här landet. Glöm aldrig att under 250 år föddes svarta människor till ett liv i kedjor …”

Mellan världen och mig, förra årets vinnare av ett av USA:s mest prestigefyllda litterära priser, National Book Award, är utformad som ett brev från Ta-Nehisi Coates till hans enda barn, 15-årige sonen Samori. Han vill två saker med brevet: förklara sig själv, samt få sonen att se hur världen egentligen ser ut, hur den egentligen fungerar. Han gör det genom att väva samman sin egen berättelse med USA:s historia, den om hur landets välstånd bygger på århundraden av plundring av svarta kroppar; hur det har skapats till priset av ett helt ofattbart mänskligt lidande som bara pågår och pågår, numera i demokratins namn.

”Kampen är det enda jag kan ge dig, eftersom det är det enda i den här världen som du kan kontrollera”

Och det som sägs i Mellan världen och mig måste sägas – Ta-Nehisi Coates har inget val, han måste berätta eftersom någon måste berätta. ”Drömmarnas” system måste bekämpas. Systemet som ”de som tror sig vara vita” har skapat, det som segregerar och plundrar inte bara USA:s svarta kroppar utan hela världens utsattas kroppar, ja, plundrar själva jordens kropp. Det Ta-Nehisi ber sin son om är att föra kampen mot systemet med heligt ursinne, ett slags hänsynslös kärlek till sanningen, en kärlek som påminner om hat. Han skriver till sonen: ”Kampen är det enda jag kan ge dig, eftersom det är det enda i den här världen som du kan kontrollera.”

”Det här är vad jag vill att du ska veta: i USA är det tradition att förstöra svarta kroppar – det är hävd.”

Ta-Nehisi Coates växte upp i 80-talets benhårda Baltimore, ett helvete-på-jorden där rädslan var själva luften att andas. Och rädslan har levt kvar inom honom. Den har präglat allt i Ta-Nehisis liv, inte minst relationen till sonen, som är född in i ett tryggt medelklassliv i New York. En scen som krossar hjärtat – och som kanske förklarar varför texten skrivs – är när Ta-Nehisi tar med sonen till en öppen förskola. Sonen springer orädd ut i gymnastiksalen och får på ett ögonblick, som barn får, nya kompisar. Ta-Nehisis instinktiva reaktion är att vilja rycka sonen i armen och varna honom: ingen här är att lita på! Barngruppen är etniskt blandad och det räcker för att rädslan ska rycka i inälvorna.

Våldets historia är full av fäder som överfört sina inre demoner på sina söner. Kanske kan man säga det är en av världshistoriens kärnor: den eviga överföringen av rädsla, hat och våld från far till son. Jag är själv uppväxt med en pappa som i ett slags ständigt offentligt brev försökte övertyga mig om sin sanning. Han ville gott men det blev en katastrof. Och, tänker jag: att insisterande försöka överföra sin världsbild på sitt barn är något våldsamt – hur rätt en förälder än har, hur ömt tilltalet än är. Och att göra det offentligt är brutalt.

”Tänk på att du och jag är bröder, att vi är den transatlantiska våldtäktens barn.”

Jag tror på Ta-Nehisi Coates. Hans berättelse är lika omistlig som det sagts – läs den! Men den är en far som offentligt ber sin tonårsson att vara ursinnig som han själv varit ursinnig, vara vaksam som han själv varit rädd. Det gör boken – brevet – våldsam som historien är våldsam. Det gör den till en upprepning av det den vill bekämpa: arvsvåldet. Läsningen,  i alla fall min, blir märkligt tveeggad. Men kanske är det just därför som den inte går att värja sig mot. Den stannar kvar i mig. Trasigheten som strålar från sidorna är smärtsam, den öppnar mina ögon, öppnar känslorna – det avslutande kapitlet hör till det mest plågsamma jag har läst. Människosåret lämnas vidöppet.

Ta-Nehisi Coates. Bild: Norstedts förlag

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar