En överlevnadskurs för oss i societetshelvetet

Det är åttiotal i Wien. En 52-årig författare sitter i en fåtölj på en fest. I tjugo år har han undvikit människorna som är där: Wiens kulturelit, som nu väntar på hedersgästen, en skådespelare som ska komma direkt från kvällens föreställning. Författaren sitter i sin fåtölj och ångrar att han gick dit. Han tittar på människorna i rummet, ”Wiens societetshelvete”, befolkad med sina ”levande lik”, de medelålders levande döda som låtsas att de fortfarande är tjugo. Han föraktar dem alla. Ja, han hatar dem innerligt.

”Är vi över femtio år går vi en begravning i varje ögonblick, tänkte jag.”

Romanen Skogshuggning är skriven av österrikaren Thomas Bernhard. I långa borrande meningar får läsaren följa medvetandeströmmen hos författaren på festen, och det liknar ingenting jag läst. Språket har en sugande effekt, hatet är kolsvart, humorn absurd. Jag får tidigt en känsla av att tankarna är besvärjelser som ska hålla någon sorts mörk makt på avstånd, både för författaren och för läsaren.

”… självmordet är vår tids modesjukdom.”

Bakgrunden till festen är att en gemensam vän har begått självmord – Joana, en vän som de flesta på festen en gång kände, men som de övergav när hennes berömda konstnärsman lämnade henne. Det här är ett typiskt drag för gästerna, tänker författaren: för att bli framgångsrika har de alla levt som som kannibaler. De har förödmjukat, krossat och övergivit sig fram till sin status. Vännen Joana är inte den första som blivit slukad och sedan uppkräkt av societetshelvetet.

Det märkvärdiga är att Thomas Bernhard i den här scenen lyckas borrar sig ner mot något slags existensen kärna.

Allt eftersom champagneglaset fylls på grumlas författarens tankar. Det förflutna rullas upp, men hela tiden skevt och opålitligt. Minnena är som omtagningar av en filmscen där något litet hela tiden förändras. Sakta inser författaren att han själv är precis som de andra – någon som ”blivit något” genom att utnyttja och förbruka andra. En erkänd författare introducerade honom världslitteraturen, han övergav henne när han tröttnat. Det rika äkta paret Auersberger gav honom pengar, status och tillgång till ett av Wiens främsta bibliotek; när han inte behövde dem längre började han hata dem. Joana var hans musa tills hon sjönk ner i en depression. Han kunde inte använda henne längre, så han lämnade henne, glömde henne.

”Vi binder oss vid dem och avskyr dem helt plötsligt och släpper iväg dem. Vi springer i åratal efter dem och ber om deras sympati, tänkte jag, och vinner vi en gång deras sympati vill vi inte alls ha deras sympati längre. Vi flyr från dem, de hinner ifatt oss och sliter oss till sig och vi underkastar oss dem, alla deras diktat, tänkte jag, och ger tappt inför dem tills vi antingen avlider eller spyr. Vi flyr från dem och de hinner ifatt oss och krossar oss. Vi hänger efter dem, vi bönfaller dem att ta sig an oss och de tar sig an oss och tar livet av oss.”

Den sista tredjedelen av Skogshuggning hör till det bästa jag har läst. Romanen byter skepnad och blir ett kammarspel. Hedersgästen, skådespelaren, har äntligen kommit och gästerna sätter sig för att äta alpgös. Som barn slåss de sedan om att stå i centrum. Författaren sitter tyst och blänger, lyssnar, hatar, skäms – hela tiden med ett växande självförakt. Det märkvärdiga är att Thomas Bernhard i den här scenen lyckas borra sig ner mot något slags existensiell kärna – inte bara för de på festen, utan för hela det individualistiska samhället med sin sociala darwinism.

Människorna i Skogshuggning är trasiga moln på en jävligt mörk europeisk himmel.

Jag läste nyligen att filmaren Andrej Tarkovskijs såg vilja till offer som ett kännetecken för sann mänsklighet. Motsatsen till den sortens mänsklighet finns på Thomas Bernhards fest i Wien, och bara Gud vet vilken domen blir när allt är över. Här någonstans kommer kommer jag att tänka på likheterna mellan romanens Wien och vår tids Stockholm, det societetshelvete som jag själv är en del av: kylan mellan människor. Under läsningen associerar jag till dikten Ishjärtat av Bruno K. Öijer. Den avslutas så här:

”och jag var ung
när jag bröt förlovningen
med detta djävulska land
detta avlånga ishjärta
detta sjuka
sadistiska urberg
där en ängel
aldrig satt sin fot”

Människorna i Skogshuggning är trasiga moln på en jävligt mörk europeisk himmel. Den har inte blivit ljusare sedan 80-talet. Det fina, och väldigt oväntade, är att romanen mot slutet, liksom plötsligt, lättar från den österrikiska källaren. Författaren går sist från festen, snubblar sedan runt på Wiens gator som en full pingvin. I fyllans råtthål av tankar förstår han att han inte bara är samma självupptagna idiot som alla andra – han inser att han också är beroende av dem, något han måste leva och dö med.

”… detta förhatliga, för mig alltid förhatliga Wien, är nu med ens återigen det bästa, mitt bästa Wien och att de här människorna som jag alltid hatat och som jag hatar och som jag alltid kommer att hata ändå är de bästa människorna, att jag hatar dem men att de är rörande, att jag hatar Wien och att den ändå är rörande, att jag förbannar och ändå måste älska dessa människor…”

Om det här är en verklig uppenbarelse eller bara den livslögn som behöver fällas (skogshuggas) kan man fundera ett liv på. Men frågan som lämnas hängande i luften är fundamental: om man lever mitt i ishjärtat och hatar det, hatar den egoism som de sociala rummen tvingar fram, hatar självupptagenheten och bekräftelsekåthet – den som är så infantil att universum kröker sig – ska man då bryta förlovningen och fly för sitt liv, eller ska man stanna kvar och… ja, göra vad?

Thomas Bernhard (1931-1989) ses av många som en av efterkrigstidens främsta författare. När Skogshuggning gavs ut 1984 drogs den först in – personerna i Wiens kulturelit kände igen sig själva och ville se den förbjuden. I Sverige ges Thomas Bernhard ut av Bokförlaget Tranan. Översättningen är gjord av Jan Erik Bornlid.

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar