Föräldrar som förblir barn

1.
Ingen kan lita på sina minnen. Att minnas är att minnas det man har mints. Det är som att leka viskningsleken med sig själv. Man viskar i sitt eget öra. Sedan viskar man det man hört, för att viska igen, och igen. Och när det har gått några varv är det omöjligt att säga om det man hör är detsamma som viskades den första gången.

”På sistone tycker jag att det händer ofta: jag ser ett ansikte och tänker på ett annat. Jag vet inte vad jag ska kalla det. Försvinnande konturer.”

2.
De oroliga är på många sätt en bok om att minnas. Den är viskningsleken: allt är osäkert. Men det finns ett undantag: en ljudupptagning där berättaren, en medelålders kvinna, intervjuar sin döende pappa. Ljudupptagningen är som en magisk röst i viskningsleken. Spöklik, eftersom pappan nu är död, men samtidigt mycket verkligare än allt annat – för rösten är ju där, den är orubblig till skillnad från de undanglidande minnena.

3.
Jag är utomlands när jag skriver det här. Ibland går det dagar utan att jag pratar med någon annan än familjemedlemmarna i mataffären på torget. Jag har boken som lunchbok, äter något enkelt, sitter sedan en timme i den värld som boken är – för den är verkligen en värld.

Vad är det för värld? Det är en roman. I sin fragmentariska form är den en sorts fiktion, sitt eget textuniversum. Men den är också något annat. Även om inga namn nämns vet vi ju vem pappan är, vi vet vem mamman är. De är världsberömda. Vi ser deras ansikten när vi läser texten, självlysande. Jag för min del ser dem så tydligt att den som berättar, deras dotter, blir synlig först hundrasextioåtta sidor in i boken.

Jag har själv sett min pappa glida in i det här barnlika stadiet strax innan döden. Det liknar ingenting.

4.
Ljudinspelningarna görs för att dotter och pappa ska skriva en bok tillsammans. De ska bli en bok om att åldras. Det är bara det att verkligheten hinner före. Pappan minns dåligt, han säger emot sig själv, är lättirriterad, har sin blick vänd inåt, eller neråt, mot underjorden, ibland uppåt. Han tror, plötsligt och helt oväntat för dottern, på Gud. Minnet faller sönder, språket löses upp. Det blir bara sex inspelningar.
Så här kan det låta:
”HON: Är du trött?
HAN: Ja, det är jag.
HON: Vill du vila lite före lunch?
HAN: Jag vet inte. När är det lunch?
HON: Det är lunch om fyrtiofem minuter … eller nej (ser på sitt armbandsur) … om fyrtio minuter.
HAN: Lunch?
HON: Ja, om fyrtio minuter.
HAN: Klockan tolv?
HON: Nu är klockan tjugo över tolv. Det är lunch klockan ett. Det är fyrtio minuter till lunch.
HAN: Vad … jag vet inte.
HON: Jo, men det vet jag. Du ska äta lunch klockan ett.
HAN: Ska jag äta lunch klockan ett?
HON: Ja. Omelett klockan ett.
HAN: Omelett klockan ett.
HON: Alltså om lite mer än en halvtimme.
HAN: Är du säker på det?
HON: Ja, det är jag. Skråsäker.
HAN: Skråsäker?
HON: Skråsikker, säger vi på norska.
HAN: Vad säger ni?
HON: Skråsikker.
Lång paus.
HAN: Ja du, jag tror att vi ska avsluta dagens övningar.”

4.
Jag har själv sett min pappa glida in i det här spädbarnslika stadiet strax innan döden. Det liknar ingenting. Man sitter där bredvid på sängen. Ljudet av andningen fyller rummet, andningen som är oregelbunden och på samma gång fjäderlätt och blytung. Man säger något, men man får inget svar. Man börjar plötsligt tänka på en särskild tröja som den som ligger där en gång bar. Tröjan är randig, blå, vit, grå. Man har aldrig tänkt på tröjan förut.

”Medan hon spelade såg jag på min far, hans profil, jag vet inte om han ville vara där, jag vet inte om han ville vara någon annanstans just då, han var helt ensam, han befann sig på ett isflak, långt, långt till havs.”

5.
Dottern vet inte vad hon ska göra av inspelningarna. I två år ligger diktafonen i hennes handväska, som en talisman, sedan försvinner den. Hon tror att den är förlorad för alltid när hon plötsligt hittar den på vinden. Till slut vågar hon sätta sig ner för att lyssna.

6.
Romanens berättare, dottern, hon med ett ”namn på fyra bokstäver”, hon med världsberömda föräldrar, menar att föräldrarna förblev barn. Och boken verkar säga just det: att vi, många av oss i alla fall, i vår självupptagenhet förblir barn. Det är bara så mycket enklare – och mer förödande för omgivningen – när man är världsberömd och alla runt omkring vill tillfredsställa en. Berättaren förblir även hon barn, i alla fall till sin pappa. I de återgivna inspelningarna är det tydligt: ängsligheten i frågorna, rädslan för att säga fel.

Han sitter i sitt arbetsrum, äter i ensamhet. Den kvinna som för tillfället råkar finnas vid hans sida är den som står för ögonkontakten, skrubbsårstvätten, matlagningen.

7.
Några gånger citerar berättaren sin pappas böcker. Pappan skriver långa meningar med många kommatecken. Det slår mig att berättarens meningar ser nästan precis likadana ut.

8.
Mamman är märkligt frånvarande i berättelsen. Hon kommer och går. Hon reser till New York eller Los Angeles och är borta i veckor, månader. Men egentligen är hon den enda närvarande föräldern. Pappan häckar på sin ö, han med sina fyra fruar, nio barn, Teatern och Filmen, sina dämoner och begär efter kvinnlig markservice och en eremits enskildhet. Han finns egentligen som kött och blod enbart den där sommarmånaden varje år när dottern åker till dit, till Fårö, och knappt ens då. Han sitter i sitt arbetsrum, äter i ensamhet. Den kvinna som för tillfället råkar finnas vid hans sida är den som står för ögonkontakten, skrubbsårstvätten, matlagningen.

”Vad både mamma och pappa kanske behövde var en far. Någon som tog hand om dem när de hade gått vilse och längtade hem.”

9.
Ändå är det – och så är det väl – den frånvarandes uppmärksamhet som dottern söker. Ett halvt liv kämpar hon för den. En vinter när hon är nyskild, djupt sorgsen och ska fira jul ensam föreslår han – en blixt från klar himmel – att de ska fira jul ihop. Han som aldrig firar jul. Hon flyger från Oslo till Stockholm, och nu promenerar de i snön tillsammans mot julaftonens mässa i Hedvig Eleonora. Hon skriver:

”Jag minns att jag tänkte att jag var ensam, att han var ensam, att vi var så fyllda av saknad, men inte efter varandra. Nu tänker jag inte så mycket på det längre. Nu tänker jag på att vi gick bredvid varandra i snövädret, och att pappa strök mig över kinden och pekade på den väldiga kyrkkupolen insvept i vitt och sa: – Titta där, mitt hjärta, nu är vi snart framme.”

”De oroliga” av Linn Ullman, Albert Bonniers förlag

Linn Ullman, foto: Agnete Brun
Inlagt november 6, 2016 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar