Bok: Räddningsavstånd, av Sammanta Schweblin (2016).
Förlag: Albert Bonniers Förlag
I söndags kväll messade jag och en kompis. Båda var slitna, lite sorgsna. Jag tog upp att hon en gång skrivit att hon var trött på sig själv och sin ensamma hjärna, och nu på sms konstaterade vi: människan vänjer sig vid allt – utom vid sig själv.
Samanta Schweblins roman Räddningsavstånd kretsar kring just det: hjärnans obotliga ensamhet. Berättaren heter Amanda, hon är döende. Vid Amandas sida – eller i hennes huvud – finns David, en liten pojke. Amanda och David befinner sig på akuten. De samtalar – eller tycks samtala, för i samtalet finns inget glapp mellan minnen, fantasi, sjukdom och det som pågår på sjukhuset. De pratar om händelser i en liten by där Amanda och hennes man hyr sommarhus, där hon lär känna Carla, Davids mamma. De pratar om förgiftningen som drabbar hästarna, som drabbar barnen, drabbar David och det exorcismlika helande som kanske gör att hans själ byter kropp. De pratar också om räddningsavståndet, det avstånd Amanda har till sitt barn, Nina. Det är ett avstånd som inte får bli för långt, inte heller för kort. Mellan dem finns en tråd som om den spänns för hårt riskerar att slita inälvorna ur kroppen.
Amanda berättar, David ställer frågor, försöker vägleda, eller om det är vilseleda:
”Det är detta. Det är nu det händer.
Herregud.
Vad gör Nina?
Hon är så fin.
Vad gör hon?
Hon går iväg en bit.
Låt henne inte gå iväg.”
Mellan dem finns en tråd som om den spänns för hårt riskerar att slita inälvorna ur kroppen
Vad handlar egentligen Räddningsavstånd om? Jag är osäker. Men hjärnans ensamhet, definitivt. Och rädsla. En flytande rädsla, väldigt oklar. Liksom: rädsla för rädslan, för det gåtfulla, det vi anar men aldrig får bevis för. Det finns också konkreta saker, som föräldraskapet, ansvaret för barnet, detta lilla liv som är så skört och beroende av andra och därför så våldsamt att det riskerar att krossa en, särskilt den ensamt ansvariga – Amandas och Carlas män är mörka skuggor, närvarande bara genom sin frånvaro. Romanen handlar också om ett slags brist på mening, om sysslolöshet. Under läsningen släpper aldrig tanken att det här är vad det moderna samhället gör med oss: det bedövar de vuxna och förgiftar våra barn. Vi vet inte längre vad som är bra för oss.
När jag skriver det här kommer jag att tänka på en händelse i somras: Jag var på väg hem i natten. I skogen, halvvägs upp i en lång trätrappa kom något ut ur buskarna – en skugga. Bara ett par meter bort svepte den förbi mig. Men så plötsligt stannade den och vände på huvudet och våra blickar möttes – och det var något av det kusligaste jag varit med om. För det var inte ett djurs blick, det var blicken från något annat, ett något som visste exakt vem jag var, ett väsen, som bara genom att se på mig fick mig att känna mig helt tom. Blicken sa: för dig finns inget hopp.
Räddningsavstånd är som grävlingens blick, och det är en helt underbar sak. Den liksom lever som den lär: den är en gåta, och gåtan skrämmer. Mitt i livet, mitt i steget, inser vi plötsligt att vi står vid avgrunden. Vi känner suget och i några sekunder eller några dagar är vi helt säkra: vill vi – förmår vi – så är det bara att ta klivet rakt ut i mörkret.
Låter det här tungt? Det är det – men också det omvända, och det är det verkligt magiska med romanen. Efter läsningen har jag burit med mig en känsla av att något i mig brustit, öppnats, lättat. Nej, det finns inga förklaringar, inga tillräckliga, varken i romanen eller i livet. Men kanske känner sig hjärnan lite mindre ensam nu, mindre övergiven.