Jag läser Bodil Malmsten, de senaste åren har jag läst Bodil Malmsten så fort jag fått en liten tidslucka över. Som så många andra gånger varvar jag Malmsten med den japanska författaren Haruki Murakami. För att det ger mig någonting, för att det får mig att känna mig klokare, visare. Vis är ett uttryck som jag hörde någon använda sig av igår, det används inte så ofta men igår användes det och jag tyckte om det. ”Om du vill bli vis” sa han, ”så har jag några tips”. Nu var jag alldeles för inne i tankarna på betydelsen av ordet vis för att lyssna på hans tips. Oavsett.
Det är hur jag känner mig efter att ha läst Murakami och Malmsten. Jag ser framför mig hur jag någon gång träffar någon av dem eller båda, vi pratar på ett sätt som vänner gör, lättsamt och/men förtroligt. Jag suger åt mig av deras visdom och de av varandras. Jag är mest utfyllnad i sällskapet men jag tänker att det gör ingenting för vi är ju vänner alla tre. Förtroligheten, visheten.
Malmsten skriver om det kvinnliga i att inte göra det man borde trots att man är en stjärna. Om det manliga i att göra det man bör för att man är en stjärna eller själv tänker att man är det. Om hennes oskrivna romaner som ligger inne i hennes huvud för att hon fastnat i en kvinnofälla: ”Hon som tänker att det går nog bra, det går alltid, det går lovely […] jag skriver på lediga stunder. Några lediga stunder blir det alltid, om inte får man väl lägga till en timme eller två till respektive dygn. Jag sover ju ändå aldrig. Jag är för trött. För trött på att vara trött. För trött på att inte skriva mina stora romaner, för trött på att ha allting kvar när jag dör, för trött på att ta de stora romanerna med mig ner i graven. I vargtimmen skriver jag, det har kvinnor alltid gjort när de inte haft tjänstefolk eller varit gifta med Leonard Woolf. Skrivit eller tagit livet av sig. […] kvinnor ändrar sig inte – envist skrivande och ihärdigt tagande livet av sig. Så många kvinnogravar med så många oskrivna romaner på kvinnoromanernas superkyrkogård”.
Det läser jag och tänker att jag aldrig vill skylla på det. Aldrig någonsin på kvinnofällan. Den finns inte tänker jag samtidigt som jag vet att den gör ju det och ser Malmsten skriva att det kanske inte handlar om den, trots Virginas självmord. ”Den mänskliga rätten att skylla ifrån sig – det kanske helt enkelt handlar om den”. Skriver hon. Ja tänker jag då. Nöjd över att jag tänkte som Malmsten ändå och hon som jag – vi tänker på kvinnofällan och visst finns den. Det finns strukturer som ska bekämpas, så många skapande kvinnor som försvinner bakom en annan roll – den som hustru, mamma, älskarinna, musa. Men det finns också strukturen vi, strukturen jag, där vi måste börja själva; sluta skylla ifrån och börja tänka på oss som stjärnor. Malmstens ord får mig att förstå att det är dags nu att göra det jag bör. Aldrig fastna i en skapad fälla som är så mångas men som inte behöver vara min. Jag är trött, alla är trötta, det är inget tillräckligt skäl. Det enda som finns är att bestämma besluta, sätta sig och göra det man bör. Sätta mig och göra det jag bör. Det finns bara det.
Foto: Jesper Brandt