Jag älskar Bob Dylan! Hans låtar och hans texter. Jag är väldigt glad att han får Nobelpriset i litteratur. Visst kan man anklaga Svenska Akademien för populism och tycka att det är fel att inte belöna ”riktiga” författarskap. Men dels tycker jag att Sara Danius har en poäng i att lyrik som sjungs går tillbaka ända till Sapfo och Homeros, och dels tycker jag att en person vars texter har berört så många på djupet måste anses vara en litterär begåvning, oavsett om personen i fråga samtidigt är en rockartist.
Vad kan man säga om Bob Dylan som inte redan är sagt? Jag vet inte, men jag tänker ofta på detta med konstnärens villkor. Hur det inte finns några garantier för framtiden; man kan vara bra, ha något att komma med, men det finns inget som säger att det kommer vara så om fem år, eller tio år, eller 25 år, eller hela livet. Hur kommer det sig att vissa lyckas? Det handlar inte om att hålla gnistan vid liv, det handlar om att få nya gnistor, leta efter gnistorna, ha ögon för gnistor. Goethe, Matisse, Miles Davis, Bob Dylan – de har alla varit öppna för förändring, för att lämna något framgångsrikt och gå vidare.
Hur vågar man göra det? Det är ju en grej att man riskerar att förlora publikens kärlek och ett stabilt inkomstflöde, men större är det man riskerar inför sig själv. Det kräver ödmjukhet, att lägga av med något man är bra på och testa något som man är helt vilse i. Det kräver också en tro på konsten, att man går med på att lyda konsten, att det känns som att det är värt det.
Det kräver ödmjukhet, att lägga av med något man är bra på och testa något som man är helt vilse i. Det kräver också en tro på konsten, att man går med på att lyda konsten, att det känns som att det är värt det.
Nu kanske någon cool person säger att Bob Dylan inte direkt är en modig artist och att alla hans skivor låter som ”en man med gitarr som rockar”, mer eller mindre. Den synpunkten är ungefär lika träffsäker som att säga att Goethe skrev på tyska i hela sitt liv. Bob Dylans sound ändras och uppdateras gång på gång, men det som ändras är framförallt det han sjunger om. Och hur han sjunger. De låtar han skriver kan han bara skriva just då när han skriver dem.
Om man lyssnar på den här Spotify-listan från början till slut (tyvärr tar det sju timmar, men man behöver ju inte göra det i en maratonsittning) får man ta del av en ganska fascinerande utvecklingsbana. Konstnär – det är inte alla som är det och jag lägger ingen värdering i det. Man kan strunta i konstnärer och bara bry sig om konst, man kan skratta åt ”genikult” men ändå älska kultur. Jag fattar grejen, och till syvende och sist bryr man sig om konstnärer, inte för deras egen skull utan för vad de ger en. Kanske är jag sentimental, men jag fastnar för människor. I varje konstnärlig upplevelse av värde finns det två människor: dels jag, mottagaren, och dels konstnären själv, avsändaren. Det går att bara bry sig om ett av de två leden (eller inget av dem, kanske går det att bry sig om konstverket i sig utan att tänka på någon människa alls, men för mig är det lite för abstrakt och svårt), men jag tror att upplevelsen blir starkast om man känner båda människornas närvaro. Så jag tillåter mig själv att tänka lite på Bob Dylan. När jag lyssnar på hans fantastiska låtar och möter mig själv.
Lyssna på min Spotifylista med Bob Dylans 100 bästa låtar i kronologisk ordning och följ med på en fantastisk resa.