Jag njöt av att bara ha boken i handen, jag njöt hela vägen!

//Below Beneath’s bokcirkel har träffats igen för att diskutera romanen Ædnan av Linnea Axelsson.//

Linnea: Jag kan säga direkt att jag inte läst klart hela boken, men jag har kommit typ halvvägs. Lika bra att vara ärlig.

Johanna: Samma här.

Lena: Ja när jag skulle köpa den tänkte jag mig någon liten tunn diktsamling, och så var det världens tegelsten!

Erika: Ja jag har ju faktiskt lyssnat på boken.

Linnea: Så vad tyckte ni?

Lena: Jag njöt ju bara av att ha boken i handen, jag njöt hela vägen! Helt fantastisk. Slutet kanske inte var lika upplyftande. Men jag tycker det är så härlig rytm. Jag gillade hela formen.

Linnea: Vad kul! Jag tyckte nog den var lite svår. Jag hade svårt att komma in i den för att det var ett helt nytt format för mig. Det blir liksom lite uppdelat när det är så korta delar. Men sen idag när jag försökte komma ikapp lite och läste ganska mycket i ett svep så kände jag att jag kom in i den och tyckte att det var ett väldigt härligt språk.

Erika: Ja jag tyckte också om språket mycket, själva dikten. Det svåra när jag lyssnade på boken tyckte jag var att alla namn rördes ihop. Det blev inte så tydligt med de olika generationerna. Jag kan tänka mig att det blir annorlunda i skift.

Lena: Ja det var jättetydligt när man läste, det stod alltid namn och årtal i början av varje ny del.

Linnea: Ah det var väldigt bra, jag behövde ibland gå tillbaka och kolla vilket år vi var på. Det var häftigt tycker jag när nutiden började vävas in för det trodde jag inte från början.

Johanna: Jag gillade också språket och också den här olikheten mellan de två barnen. Det var så fint beskrivet.

Linnea: Hur tyckte du att inläsningen var Erika?

Erika: Jo men den var bra, men jag rekommenderar nog inte att man lyssnar på den. Jag tror att man ska läsa den.

Lena: Ja just att hålla i boken och känna den känslan var väldigt fint. Det har liksom varit mysigt, det var en väldigt vacker bok, rent stilistiskt.

Linnea: Ja det kan jag verkligen tänkta mig. Det upplever man ju inte på samma sätt när man läser den digitalt.

Lena: Men har ni varit där uppe? Vid stora Sjöfallet där det utspelar sig?

Alla: Näää.

Lena: Jag var faktiskt där förra året och jag var helt chockad. För vad de gjort mot naturen. Ett av Europas vackraste områden, och samernas heliga land. Det är helt förstört. Det är ett övergrepp som inte liknar något. Det beskrevs ju så bra i bokens början. Jag kan bara säga åk upp och se det!

Linnea: Vad häftigt, då hade du kanske lite starkare relation till hela boken?

Lena: Ja absolut! Det beskrevs ju så bra!

Erika: Var det originalspråk som vi läste, vet ni det?

Lena: Jag tror det, och hon beskrev ju också hur hon höll på att lära sig samiska igen eftersom de inte har de på ett naturligt sätt längre.

Johanna: Ja sen har hon väl säkert ändå sin dialekt, och att en del ord på samiska var med.

Erika: Ja jag tänkte på det, hur hon beskrev svensken. Att det är något som görs främmande. Det kändes ovant.

Linnea: Ja just det, och lite som ett hot.

Linnea: Det var väldigt spännande tycker jag och läsa något så annorlunda. Jag tyckte på något sätt att den var lite svår att läsa i det här sammanhanget, alltså i en bokcirkel. För jag tänkte kanske lite för mycket. Det hade nog varit skönare att bara låta det flyta på utan att fundera.

Lena: Jag tror det var ett väldigt medvetet sätt hur boken var upplagd. Och när man läste boken så såg man ju versmåtten. Så jag tänkte en hel del på Aniara som också är en bok som jag verkligen älskat. Jag tycker nog nästan det är enklare att läsa på vers ibland.

Erika: Jag kände mest att jag borde ha läst den, och inte lyssnat, haha. Jag tror att det är mycket jag missat.

Linnea: Ja jag tycker nog det var lite svårt att försöka hänga med i någon sorts story. Men det blev lättare efter ett tag. Lite som att man tränar upp att läsa den här typen av text.

Lena: Ja men det tror jag verkligen, att man måste komma in i det här formatet.

Erika: Jag tänkte att det hade varit bra att ha en personförteckning som det brukar finnas i gamla ryska romaner, så man kan kolla vem som är vem. Jag är så dålig på namn med.

Lena: Jag undrade lite hur mycket som är fiktivt och hur mycket som faktiskt är taget från hennes släkthistoria.

Johanna: Ja det skulle vara spännande att veta.

Erika: Jag tycker verkligen det känns som att det är lite av en norrländsk våg just nu. Med många uppmärksammade böcker.

Johanna: Ja men är det inte lite på tiden? Det har nästan inte funnits någonting.

Linnea: Den nya norrländska vågen. Efter det här samtalet så känner jag i alla fall att jag verkligen vill läsa klart boken.

Lena: Ja jag rekommenderar verkligen att skaffa boken och läsa den i bokform, det var väldigt härligt.

 

//Nästa gång läser vi Kurtisanen av Anna Laestadius Larsson. Vi träffas i baren på Scandic Klara vid Hötorget 9 maj klockan 18:00. Varmt välkomna!//

Inlagt april 22, 2019

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar