Oftast, nästan alltid, när jag läser en text, bok, dikt eller hör en låttext, är det en strof eller ett stycke som tydligt poppar för mig. Som att just de orden är i relief medan de andra inte är det. Jag har alltid varit en citatsamlare, eller en ordsamlare, skrivit av och sen i nutid fotat textrader med mobilen. De här samlingarna av anteckningar och avfotade ord är en del av mig, blir en del av mig. Såsom;
Man tror att den inre oro man upplever är ett permanent tillstånd, men för den stora majoriteten är det bara en fråga om en övergångsfas. (Men tänk om jag är speciell? Tänk om jag tillhör minoriteten?)
Så nu undrar jag, den här boken jag precis har läst, kommer nästan hela den bli en del av mig? Den omkullkastade liksom mitt invanda beteende, ordstyckena som poppade och TALADE DIREKT TILL MIG var inte två, tre eller ens fem. De var en per uppslag i genomsnitt, boken är 184 sidor. Skulle jag fota av dem allihopa? Eller skulle jag börja bära boken i handväskan? Köpa små hjärtformade gem eller kanske såna där universitetsneonklisterlappar? Jag läser den igen och bestämmer mig sen. Så länge;
Min man vägrar låta mig skriva ett. Vi skickar ett leende självporträtt så länge.
Kära släktingar och vänner, det är vägglusens år. Det är grisens år. Det är de ekonomiska förlusternas år. Det är sjukdomens år. Det är året då ingen bok blev skriven. Det är året utan musik. Det är året när vi fyllde 5 och 39 och 37. Det är året när vi gjort allt fel. Det är så vi kommer att minnas det om det någonsin tar slut.
Varmaste jul- och nyårshälsningar.
Avd. för grubblerier (Dept. for Speculation) är bland det bästa jag läst och definitivt det roligaste jag kan minnas att jag läst. Min samlade känsla är; jag vill vara Jenny Offill. Alltså det vill jag ju inte men, jo. Jag vill va och ha hennes ord. Eller så är det just det hon lyckas med för mig, hon skriver som jag tänker att jag tänker, fragmentariskt, fladdrigt, ömsom knivskarpt ömsom bara knäppt. Jag älskar det och medan jag läser fattar jag att det faktiskt innebär att jag därmed bestämt gillar hur jag tänker (att jag tänker). Och som jag gillar Offills textcollage av förakt, filosofi, rymdfakta, metabetraktande, vardagsvers, litenhet och storhet. Hon vill vara ett konstnärsmonster och det är hon.
Jag läste Avd. för grubblerier igen och kom ned i tolv utvalda ordanhopningar Ofill lämnat som mentala smilgropar i mig. Håll till godo! (Boken som ges ut av Natur och Kultur kommer ut på svenska i mars 2016.)
Min plan var aldrig att gifta mig. Jag skulle bli ett konstnärsmonster i stället. Kvinnor blir nästan aldrig konstnärsmonster eftersom konstnärsmonster bara är upptagna av konst, aldrig av världsliga ting. Nabokov fällde inte ens ihop sitt paraply. Vera slickade frimärkena åt honom.
—
Och det där uttrycket – “sova som ett barn”. Någon blondin sa det glatt på tunnelbanan häromdagen. Jag ville lägga mig bredvid henne och skrika rakt in i hennes öra i fem timmar.
—
“Det där barnet behöver en mössa”, sa varenda käring jag mötte på gatan. Men djävulsungen skickade raskt iväg mössorna för att barhuvad fara genom iskallt regn och blåst,
Är hon en snäll flicka? brukade folk fråga. Eh, nej, svarade jag.
—
Ibland kommer jag på mig själv med att föra inre samtal med punkarna däruppe.
Vet ni vad som är punk med äktenskapet?
Inget.
—
Alla säger jämt att jag borde börja med yoga. Jag provade en gång på stället här nere på gatan. Det enda jag gillade var i slutet när ledaren la en filt över en och man fick låtsas att man var död i tio minuter.
—
Ibland på natten intervjuar jag mig själv.
Vad vill du?
Jag vet inte.
Vad vill du?
Jag vet inte.
Vad är det som är fel?
Lämna mig ifred bara.
—
”Finns det inget roligt?” säger min man, som klickar på fjärrkontrollen. “ge mig något roligt.”
Enligt Keats; Världen kommer aldrig att bli en plats där man enkelt kan rädda sin själ.
—
Jag säger att jag redan som det är har för mycket att göra , men han insisterar på att det är bråttom. “Jag ökar på ditt arvode”, säger han.”rejält”. Han anlitar till och med en praktikant som ska fakta granska åt mig.
Jag har en praktikant. Hela mitt liv framstår nu som ett enda lyckligt ögonblick.
—
En del kvinnor får det att se så enkelt ut, de bara kastar av sig alla ambitioner som en dyr kappa som inte längre passar.
—
Längre?
Smalare?
Tystare?
Enklare, säger han.
—
Alltid när hustrun känner för att ta droger, tänker hon på Sartre. En enda snedtändning och så förföljdes han av en gigantisk hummer återstoden av sitt liv.
Dessutom avskrev hon sig rätten att vara självdestruktiv för flera år sedan. Det finstilta på barnens födelseattest, som hennes vän brukar säga.
—
Och så en dag inser hustrun att hon kört förbi Holiday Inn Express utan att reagera. Kanske håller det på att bli ett vanligt hotell igen. Inte platsen där hon stod, sen satt, sedan knäböjde med handflatorna mot överkastet. Gode Gud, Gode Monster, Gode Gud, Gode Monster, bad hon den natten, och skakade som en knarkare tills solen gick upp igen.
Enligt Rilke; Konstting är ju alltid resultatet av att man varit i fara, gått ända till slutet av ev erfarenhet, ända dit där ingen människa kan komma vidare.