Mord och elände!

//Below Beneath’s bokcirkel har träffats igen för att diskutera romanen ’Kärlekens Antarktis’ av Sara Stridsberg.//

Erika: Vad tyckte ni om boken?

Linnea: Jag gillade den, särskilt hur den var skriven. Jag lyssnade på den och tyckte att inläsningen var poetisk. Så jag gillade den.

Ann: Jag kände ett motstånd innan jag började läsa den. Mycket på grund av bakgrundshistorien med mordet på Catrine da Costa, som det egentligen inte är uttalat att det handlar om, men det är så mycket som ligger så nära verkligheten och hennes öde. Det gick trögt för mig att komma in i boken. Den tvekan fanns liksom med mig under hela läsningen. 

Kim: Den var väldigt bra men oerhört tung. Jag lyssande på boken och var tvungen att pausa flera gånger för att det var så starkt. Man blev ju inte direkt upplyft. Jag kände mig väldigt nedslagen när jag vad klar med den. Det här extralagret med Catrine da Costa-fallet som ju har lyfts fram i alla recensioner av boken gjorde ju att allt blev extra tungt. 

Erika: Jag tyckte att boken blev som en slags upprättelse för alla som har blivit mördade. Det är ju många personer som sitter och bingelyssnar och verkligen gottar ner sig i mordpoddar, men som glömmer själva människan bakom offret. Här var det ju verkligen hennes, mordoffrets, egen berättelse och det ger ju en annan dimension till den här misärporren som vi har i samhället.

Linnea: Ja, det var ett koolt perspektiv i boken.

Kim: Jag tyckte att den här boken skiljde sig åt från andra deckare som man kanske kan lyssna på med ett halvt öra. Det gick inte med den här boken, istället var man tvungen att verkligen fokusera. Det gick inte att leka med mitt barn samtidigt, utan jag var tvungen att vara ute och lyssna själv på promenad.

Linnea: Det tycker jag kan vara svårt när man lyssnar på böcker, att tanken kan vandra iväg.

Filippa: Så blev det i och för sig för mig även om jag läste boken. Jag tyckte inte att boken var helt stark och dessutom lite pretentiös i språket. Vissa ord använde hon liksom lite för mycket som mörker, silver.. Jag började att störa mig. Eller är jag taskig?

Kim: Jag kan hålla med om det. Om man tänker på klassperspektivet, då kanske inte den här personen, som hon försöker gestalta, har den här vokabulären. Jag undrar om någon som är heroinberoende skulle uttrycka sig så som hon gör. Men det kanske bara är jag?

Filippa: Det vore intressant att veta hur mycket hon har pratat med folk för att få reda på hur jungfrusilen är. Jag har inte googlat på boken för att inte tycka en massa på förhand.

Linnea: Ja precis, har hon gjort mycket research?

Ann: Det tror jag definitivt! De inifrånskildringarna av missbruk, prostitution och den typen av mord och mördare… Jag känner mig övertygad om det. 

Linnea: Hon har ju aldrig sagt att boken är baserad på da Costa-fallet. I ljudboken framgår det ju tydligt att allt är fiktion men baserat på det onda som finns i verkligheten. Jag undrar vad hon säger själv om det.

Ann: Eftersom hon lagt det så nära i både tid och detaljer om mordet…

Linnea: Hade da Costa barn?

Ann: Jag tror det. 

Erika: Levde den riktiga da Costa också på gatan?

Ann: Ja, hon var både missbrukare och prostituerad. Så det var ju där mördaren plockade upp henne. 

Kim: Även hur hon blev hittad av en hundägare stämmer ju överens med verkligheten också.

Ann: Och att huvudet inte har hittats och hur könsdelarna och brösten har skurits. Det är ett så oerhört makabert fall!

Linnea: Ja, så hemskt!

Ann: Jag tror att det är därför jag kanske hade lite svårt att komma in i boken till en början. Jag hade lättare för det hon skriver om själva uppväxten och de egna barnen, men mordsekvenserna kändes inte lika trovärdiga.

Filippa: Ja, de kändes nästan lite gottiga! 

Linnea: Ja, just eftersom hon kom tillbaka till dem så många gånger och så detaljerat. Det var väldigt obehagliga scener!

Erika: Jag blev fysiskt illamående av mordscenerna. Just det där mässandet gjorde att jag fick spykänslor. Jag är liksom mörkrädd, vågar inte läsa deckare och det där med mordpoddar är inte för mig. Det blev väldigt mycket!

Kim: Jag är van att lyssna på sånt om död och mord, men det här var något annat. Den här boken var inte som andra deckare. Den kändes mer på riktigt och fysiskt. Hon hade ju fångat själva Stockholm på ett väldigt bra sätt, så jag kunde verkligen leva mig in i hur det är att bo på gatan och att hänga vid plattan och Herkulesgatan.

Filippa: Vad tycker ni om namnet på boken? Kärlekens Antarktis? 

Kim: Jag satt och väntade på att det skulle dyka upp i boken.

Filippa: Jag tycker att det var ett väldigt pretentiöst namn. 

Linnea: Det kan jag hålla med om. Det handlade väl om kärleken till hennes barn? Något om det yttersta… Jag minns inte. 

Kim: Vissa delar var väl lite väl bombastiska… 

Ann: Det är ju en väldigt säljande titel. Jag tänkte direkt att den skulle platsa bland Augustnomineringarna. 

Kim: Ja, och man förstod ju direkt vad det skulle vara för bok när man såg omslaget. Jag tyckte även att det var en passade inläsare (Lo Kaupi) för boken. 

Erika: När jag speedade upp henne i Storytel så avhjälptes äckelkänslorna lite. Det kändes inte längre lika dramatiskt.

Linnea: Jag håller med, det var ju många långa och ältande beskrivningar. 

Erika: Jag körde på tempot 1,5 där på slutet för att ta mig igenom boken. 

Kim: Slutet var riktigt mörkt alltså. Det var få ljusglimtar i boken, men förlossningsbekeskrivningarna var så starka och vackra att jag grät. De kändes väldigt äkta och bra skildrade. Det kanske bara beror på att det är något jag själv har varit med om, till skillnad från det andra, som gör det lättare för mig att relatera till det? Jag drog även många paralleller till tv-serien ’36 dagar på gatan’, t.ex. det där paret som ska på avgiftning. 

Ann: Jag upplever skildringen av prostitutionen och missbruket i boken som väldigt realistiskt skildrat. Det finns ju inget förskönande alls.

Filippa: Och det där med hennes barn och deras relation. Hur de slutar att punda och säger att de ska ta hand om sina barn, men sen går de på det igen och struntar i barnen. De skildringarna tyckte jag nog var det bästa med hela boken!

Erika: Jag tänkte mycket på det här huvudpersonen säger om att även om hon hade berättat för polisen vem som hade mördat henne så hade ingen lyssnat på henne. Just det där om hur man väljer att inte lyssna på vissa personer. Som den där tjejen här i Stockholm som blev gruppvåldtagen av ett gäng langare, men där gärningsmännen går fria, trots DNA och allt. Hennes ord verkar liksom inte lika mycket värt för att hon knarkar. Så hemskt. 

Alla: *tysta*

Kim: Det här är verkligen mörkt alltså.

Linnea: Ja, vi måste ta en mysigare bok nästa gång!

//Nästa gång läser vi ’Jag for ner till bror’ av Karin Smirnoff. Vi träffas i baren på Scandic Klara vid Hötorget 22 januari kl 18.00. Varmt välkomna!//

Inlagt januari 16, 2019 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar