I Smalånger är det mesta som vanligt

//Below Beneath’s bokcirkel har träffats igen för att diskutera romanen ’Jag for ner till bror’ av Karin Smirnoff.//

Erika: Så vad tyckte ni om boken?

Linnea: Jag tyckte den var väldigt bra! Jag kände mycket att jag vill skriva en bok. För den var så bra skriven. Jag markerade många meningar och så som jag tyckte var smarta.

Filippa: Jag tyckte den var sådär i början men sen tycker jag verkligen den tog sig när hon började jobba på hemtjänsten. Det tycker jag verkligen var så bra beskrivet när hon åkte runt. Det blev jag väldigt berörd av. Då tyckte jag den gasade lite!

Ann: Jag det kändes så fint också att det blev bra för henne. Att hon på ett naturligt sätt var så kompetent där. Det fanns mycket misslyckanden annars, men där visste hon precis vad hon skulle göra och hon gjorde det bra och blev uppskattad.

Linnea: Jag tyckte det var lite svårt att hänga med i början. Det var ju väldigt mycket relationer mellan människor, någon som var barn till nån och sen var den bror med den och så, det var lite svårt att hålla koll på ibland.

Ann: Ah det tycker jag med.

Erika: Ja men det känns också lite som essensen av en småbyggd i Norrland, alla har ju en relation till alla. Man vet allt om alla också. Det hade hon fångat bra tycker jag.

Kim: Jag tyckte nog inte det var så svårt att hänga med i relationerna…

Filippa: Det var lite svårt att hålla koll på Bror och John först, men sen släppte jag det. Sen hette alla typ Maria, Erik och så. Typ Sveriges vanligaste namn så det var lite lätt att blanda ihop.

Ann: Men tyckte ni att det kändes som en tung bok?

Filippa: Nää, jag tyckte tvärtom, att den ibland nästan kändes chick lit, ibland gick den liksom åt det hållet.

Linnea: Jag tyckte att det var mycket som var tungt i storyn, många händelser. Men den var inte skriven så att den kändes tung alls tycker jag. Det var mycket som var väldigt roligt skrivet.

Erika: Ja det var också lite känslan av boken ”det är som det är” vilket också är essensen av Norrland.

Filippa: Tyckte du att den kändes realistisk, den fiktiva orten som hon skrev om, du som är konnässör så att säga?

Erika: Jo men det tycker jag. Alla känner alla, alla vet allt men ingen säger något. Man snackar gärna sinsemellan men inte direkt med den det rör. Alla vet vem som dricker för mycket och så.

Filippa: Tyckte du också att bilden var korrekt Johanna?

Johanna: Ja, det gör jag nog. Jag kände så väl igen sättet som hon drog ihop namnen på. Att om man hette Mats Selin så blev det matsselin. Det satt liksom alltid ihop.

Jag tänkte också att det här lättsamma i boken handlar om att försöka skjuta något ifrån sig. Att det är något man lätt gör i en offerroll.

Ann: Just det, lite som ett försvar.

Jag tycker det var fascinerande att kunna skriva på det sättet. För det är ju dramatiska och tragiska händelser. Men ändå satt jag och myste och tyckte det var ganska roligt.

Kim: Jag hade nog inte alls samma uppfattning av den här boken. Jag vet inte om det var för att jag lyssnade på ljudboken, och att det var Lo Kauppi som läste den här med [precis som i förra bokcirkelboken, Kärlekens Antarktis]. Då kopplade jag ihop den med förra boken och fick ångest av det. Jag tycker den var jättebra men det var ändå mycket ångest alltså.

Filippa: Jag funderade lite på om det är en trend med så snabba vändningar. Att det liksom är en vardaglig story och sen vänder det SÅ till att pappan är en förövare. Jag tycker jag har märkt det flera gånger som ett stilistiskt grepp. Jag tyckte verkligen det funkade bra! Och att det blir en värdig beskrivning av att bli utsatt som barn. Här var det liksom plötsliga vändningar och ganska kort beskrivet. Så tänker jag att det kan va om man är liten. Att man mer ”oj vad var det som hände” och kanske inte vet vad som var rätt eller fel. Sen går livet vidare och så är det kanske långt senare som man börjar bearbeta. Det tycker jag var väldigt snyggt gjort i boken.

Linnea: Ja jag tycker också det var ganska skönt. Det var liksom inga långa beskrivningar av hur det påverkade henne och hur hon kände kring allt. Det var mer som en av alla händelser som hon upplevde.

Johanna: Ja men lite tog hon ju ändå upp hur det hade påverkat henne. Det med att hon bränner allt och har svårt för relationer. Men jag tyckte det var så skönt att hon hade det här hämndbegäret som höll henne vid liv.

Erika: Ja man hejade verkligen på henne och ville att hon skulle få upprättelse.

Kim: Ja jag levde mig verkligen in i hennes känsla och hur man hade velat hämnas efter det hon varit med om. Det var väldigt måna häftiga scener, som på slutet när det ändå blev lite upplyftande.

Filippa: Det gillade inte jag, jag tyckte inte om att man skulle göra det till ett lyckligt slut.

Erika: Det var ändå en del frågor som man inte fick svar på tycker jag…

Linnea: Ja. Jag blev lite besviken över att det här var hennes första och enda roman för jag kände verkligen att jag vill läsa mer av henne!

Ann: Men hon skriver tydligen på en uppföljare nu och det ska komma en tredje med, läste jag nu på tunnelbanan på väg hit!

//Nästa gång läser vi ‘Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt’ av Gail Honeyman. Vi träffas i baren på Scandic Klara vid Hötorget 19 februari kl 18.00. Varmt välkomna!//

Inlagt februari 3, 2019

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar