Torsten Kälvemark reflekterar över en av Karin Boye hyllad finlandssvensk klassiker

Jag läser på nytt Hagar Olssons lilla roman Träsnidaren och döden och återupptäcker en bok med många dimensioner och vida perspektiv.

På ett plan handlar den om det konstnärliga skapandets villkor. Träsnidaren Abel Myyriäinen har tröttnat på sina stereotypt snidade figurer och söker ett förnyat formspråk.

På ett annat plan är den en lovsång till ett kulturellt landskap där Hagar Olsson själv hade sina rötter: Karelen. Boken publicerades första gången 1940, strax efter vinterkriget, ungefär samtidigt som stora delar av denna provins skulle komma att avskiljas från Finland. Med ungdomsår i en luthersk prästgård på karelska näset och med en tonårstid som gymnasist i Viborg, var hon förankrad i en mångkultur som var på väg att försvinna.

Bild: karelen.se

På ett tredje plan är romanen en teologisk skrift, ett slags bekännelse till den ortodoxa kristna tradition som hon mött i de karelska byarna. Det rör sig inte om något helhjärtat omfamnande av en annorlunda dogmatik, snarare en fördomsfri lyhördhet inför en delvis annorlunda livsstil i en gränsprovins:

”En ålderdomligare och mildare tro hade utövat sitt inflytande på folklynnet, livskänslan hade fått en annan färg och en annan ton. Det var som en melodi från tidernas början, outgrundlig och ändå så enkel att man kunde få tag i den om man hade varit ett barn”.

Abel Myyriäinen kommer (liksom Hagar Olsson) från en annan bakgrund. När han vid ett tillfälle hamnar i en dramatisk situation där karelska bönder och ortodoxa munkar faller på knä är han den enda som inte följer de andras rörelser:

”Sådant gör man inte när man har den lutherska styvsintheten i blodet och uppfostrats till okänslighet inför symbolhandlingar”.

Samtidigt hade han fått en inblick i den karelska ortodoxins livsstil:

”Han förundrade sig över hur enkelt och anspråkslöst det översinnliga förband sig med det naturliga och prosaiska”.

Hagar Olsson är känslig inför symbolhandlingar. Det visar hon romanen igenom, särskilt när hon beskriver Myyriäinens resa till ett ortodoxt kloster tillsammans med en karelare som för dit sin dödssjuka dotter Sanni för att söka bot inför en undergörande ikon av Guds Moder. Det står ingenstans i romanen, men uppenbarligen handlar det om Konevitsa kloster på en ö i västra Ladoga.

Något så gripande allmänmänskligt som den begravningsritualen får man bestämt leta efter”, skrev Karin Boye i ett brev när hon läst boken

När mötet med ikonen blir resultatlöst och Sanni ändå dör blir det för romanens huvudperson ett uppvaknande. För att citera Thomas Warburtons efterskrift i nyutgåvan från 1959:

”För träsnidare Abel Myyriäinen själv kommer döden att spela rollen av en kraft som löser hans oförmåga, som ger honom nya ögon och en ny vision. Naturens slutna leende, dödens höghet och hemlighetsfulla frid har han inte tidigare upplevt. Naturligtvis är detta en gestaltning, i legendform, av ett för Hagar Olsson personligt problem i liv och konst”.

I en begravningsscen i boken skildrar hon hur den bysantinska ritualens ord i hemlighetsfulla rytmer, på en gång sorgsna och glädjefyllda, svävar ut över landskapet. ”Något så gripande allmänmänskligt som den begravningsritualen får man bestämt leta efter”, skrev Karin Boye i ett brev när hon läst boken.

Det långa citatet ur gudstjänstordningen är ingen tillfällighet. Det speglar något som Hagar Olsson återkommer till i sin civilisationskritiska bok Jag lever från 1948. Där kontrasterar hon den moderna västerländska osäkerheten inför döden mot ett annat hållningssätt:

”Den som haft lyckan att leva bland en allmoge som ännu dröjt kvar i sin gamla genuina kulturs andliga beskärm har fått uppleva med vilken enkel värdighet dessa människor mottar döden och hur självfallet den ingår som en beståndsdel i deras liv”.

”Det var en liten låga som brann oföränderlig och stilla i en människoboning. Först såg han bara den lilla lågan; så framträdde den svagt belysta helgonbilden under vilken den brann”

Hos två delvis olikartade finlandssvenska författare finns det en likartad syn på den östkristna tradition som före det andra världskrigets gränsförskjutningar hade en stark ställning i gränslanden mellan Ryssland och Finland. Hagar Olsson är den ena, Tito Colliander den andra. När jag läser en passus i Träsnidaren och döden slås jag av parallellen hos en skildring ur Tito Collianders berömda memoarsvit .

Hagar Olsson skildrar i sin roman något som Abel Myyriäinen upplevde i sin barndom: ”Det var en liten låga som brann oföränderlig och stilla i en människoboning. Först såg han bara den lilla lågan; så framträdde den svagt belysta helgonbilden under vilken den brann”. Han satt länge och bara såg på den lilla lågan med ett skimmer av lycka över sitt ansikte. ”Den lilla lågan brann oföränderlig och stilla i sin vrå, liksom tillhörde den en annan värld”.

Tito Colliander har i sin enastående memoarsvit en liknande minnesbild från sin barndom i det förrevolutionära Sankt Petersburg. Han talar där om ett möte med ”den ryska heligheten”, förkroppsligad i den gamla kvinna som han kallar Njanja:

”Det korta besöket hos henne var antagligen en av de hemligt viktiga händelserna i mitt liv. Njanja satt mellan fönstret och hörnet med ikonerna, bakom ett stort bord. På fönsterbrädan stod blommor. Framför en av ikonerna brann en liten låga i ett rött glas… Jag tycker mig minnas att jag såg länge och starkt nyfiken upp på den lilla lågan: den gjorde ett obestämbart intryck på mig.”

I båda fallen blir betraktandet av en liten brinnande låga en hemligt viktig händelse i barndomen. En tidig prägling av en känslighet för hängivenhetens symboler.

Hagar Olssons finstämda lilla roman säger mycket om en kulturs djupaste skikt, om en livstolkning som är annorlunda än den stora omgivande majoritetens. Den stämmer läsaren till eftertanke.

 

Läs mer av Torsten Kälvemark här: Tidens tecken

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar