Hon var en oskuld som offrats till gudarna,
men min vän hade redan börjat växa i hennes mage
Av Anna Thanner
Ovanför min säng hänger ett svartvitt fotografi från den numera legendariska uppsättningen av Ifigenias Bröllop, som visades på Stadsteatern 1987 i regi av Yannis Houvardas. En bearbetning av Euripides antika sorgespel skildrar hur oskulden Ifigenia, enda dotter till Agamemnon och Klytaimnestra, offras till gudarna för sin faders krigarlyckas skull. Fotografiet ovanför min säng är ett porträtt av den unga kvinnan som spelade Ifigenia. Hon har ett diadem i håret, skuggor under ögonenen och en svårläst men betagande blick. En blick som inte bara ser rakt mot kamerans lins, utan även igenom. Jag funderar ofta på vad hon tänkte på där i studion, då bilden och blicken fångades.
Den unga kvinnan på bilden är Maria Weisby och henne borde jag bjuda på den finaste champagne. Hon har nämnligen skapat min närmsta vän och gett mig möjligheten att tillbringa otaliga timmar med nästa generation mörka skuggor under ögonen (varför finns det inga kort i kioskerna som säger Tack för att du gav mig en vän?). I ett samtal med Maria häromdagen tog jag tillfället i akt och frågade henne om fotografiet som pryder min vägg.
Maria berättade att rollen som Ifigenia var hennes första efter tre år på Teaterhögskolan. Hon brukar med glimten i ögat säga att ”alla blonda skådespelerskor i riket sökte den.” Men drömrollen blev delvis en mardröm. Det är inte önskvärt att i takt med graviditetsillamående hoppa från fyra meter ner i soldaters armar och dyka i vatten. Men hon klarade det; hon klättrade runt på scenens rangliga stegar iförd en klänning som dolde en växande mage. I den magen fanns en dotter till henne och en vän till mig under konstruktion. Maria uttryckte det hela så vackert:
“Jag skulle spela en oskuld som offrats till gudarna, men Malin hade redan börjat växa i min mage.”
Ifigenias dotter Malin gjorde, tjugotvå år efter att hon gjort en likväl osynlig som kännbar debut på Stadsteaterns scen, cappuccinos till ljudet av ett aldrig sinande cafésorl på Rörstrandsgatan. En junidag jag minns sekund för sekund, föreslog hon att vi skulle bli vänner. Hon hade som det verkade fler tänder än de flesta och ett skratt som kunde charma vem som helst, inte minst mig. Jag sa givetvis att jag gärna ses i Vasaparken senare samma eftermiddag. Malin kom – samtidigt som stadsdelen började byta om från lunch och tygskor till middag och röda läppar – gående med bestämda steg, bärandes på en bunt böcker och sällskapsspel.
“Eftersom vi inte känner varandra så har jag tagit med de här, ifall att det skulle bli tyst…”
Det blev aldrig tyst och den eftermiddagen fick jag för första gången se en glimt av hennes näst intill generande ärlighet, som aldrig verkar vila. Vi behövde varken slå tärningarna eller tvinga fram trevande samtal runt Boyacioglussamlingen hon hade med sig, där vi först satt i det nyfödda sommargräset och inte långt efter vid matbordet i hennes lägenhet på Craafords väg 14. Malin hade, bara någon månad tidigare, fått ett andrahandskontrakt av en man som flyttat till Japan. Han visste inte när han skulle återvända hem och vi hoppades på aldrig för vi älskade de tjugofem kvadratmetrarna gränslöst och innerligt. Utsikten från fönstret på femte våningen var vidunderlig där den löpte över hela Stockholm och mer därtill. Där uppe kunde ingenting nå oss, ostört kunde vi börja leva och dansa till tonerna av vår nyfunna vänskap. Där hängde fotografiet från Ifigenias Bröllop och från första stund kunde jag inte slita blicken. Det var någonting med den unga kvinnan på bilden som berörde mig. Bitar föll delvis på plats när jag upplystes om att hon var Malins mamma. Om fotografiet sa Maria häromdagen:
“Jag minns att jag kände mig privat och generad av att se mitt ansikte över hela stan. Långt senare har jag lärt mig att uppskatta affischen och jag fascineras av de olika uttrycken i mina ögon. Ett skarpt genomskådande öga, och ett öppet oskuldsfullt.”
Jag tar mig friheten att föreslå att det var först när blicken speglades i hennes dotters ögon som hon förstod hur fascinerande den var, för att inte säga oemotståndlig. Bilden på den unga Ifigenia vakade över oss under de åren då vi inte hade tid att stanna upp för att livet var för omvälvande. Långa middagar upplandade med berusade tjugonågontingkroppar och sollapande, inget tak för tankarna. Tiden gick så fort då, för fort kan tyckas nu. Tid försvinner, men minnen som betyder något stannar. Jag frågade Maria om hon bär på något speciellt minne från uppsättningen av Ifigenas Bröllop. Hon svarade att föreställningen påverkade många som såg den, vid ett tillfälle svimmade en person i publiken och fick bäras ut i Achilles (som spelades av Thorsten Flinck) starka armar.
“Ett annat minne var att jag fastnade i hissen och de fick ställa in andra akten. Jag satt fast i hissen i femtio minuter. Efter det får ingen skådespelare åka hiss under föreställningar.”
Föreställningen anses nu vara legendarisk. Allt hänger ihop så fint och självklart, nästan övertydligt. För det är med Malin jag har haft några av de där timmarna då verkligheten har varit ljusår bättre än alla 2:a akter. Ögonblick då mitt eget liv känts som den mest magiska föreställning som någonsin satts upp och stunder då jag tänkt att jag inte vill vara någon annanstans än på just den här scenen, min scen. Vår historia hade säkerligen kunnat skrivas 400 år före Kristus, precis som Ifigenias Bröllop. För vänskap går som bekant aldrig ur tiden. En dag fick jag med mig fotografiet från Ifigenias Bröllop hem. Nu påminner det mig morgon som kväll om storslagen vänskap och passionerad ärlighet, två fenomen jag aktar högt. De är som med allt annat fint i livet: sällsynt.
När jag frågade Maria om föreställningen började hon med orden “Med en sovande Leon i knät ska jag försöka svara på dina frågor”. Leon är Marias barnbarn, Malins son, och jag hoppas att han ärver ärligheten som ogenerat vågar säga “Jag tog med mig böcker ifall att det skulle bli tyst” och som tar ett hårt tag om en väns arm och säger ifrån när hon utsätter sitt hjärta för skadegörelse. Jag önskar honom besitta samma förmåga att säga“Det gör ingenting, det är okej”och låter en falla i Thorsten Flinck-starka armar när vännen blir ledsen ändå. Jag hoppas att Leon hittar en vän som, precis som hans mamma, låter en sova över när Stockholm känns för stort. Som bokar tågbiljetter långt bort när Stockholm känns för litet. Jag hoppas att han hittar någon som det aldrig blir tyst med, där de lära känna varandra i Vasaparkens junigräs och i en studentlägenhet högt över molnen.
Affischen från Ifigenias Bröllop, med den unga gravida oskuldens blick i fokus, ska jag alltid låta vara nära. Som en ständig påminnelse över vad som är viktigt: ärlig och äkta vänskap. En ständig påminnelse så att jag aldrig någonsin glömmer. Så att jag för alltid minns dagarna på Craafords väg 14, då livet gick för fort. Så att jag alltid ser på livet med ett skarpt genomskådande öga och ett öppet oskuldsfullt.