Reflektion kring livet efter döden

Idag höll jag som en av tidningens Resumés Superkommunikatörer ett tal till ett hundratal andra Superkommunikatörer:

Jag tycker att det är väldigt roligt att skriva tal och nuförtiden, i denna nya tid för mig, har jag tid att göra sådant som bara är roligt.

Inte nödvändigt, inte deadlineorienterat, inte mätbart, fakturerbart, medarbetarorienterat, kundanpassat, mellanchefssmidigt, storchefsimponerande, casefilmsformaterat, budskapstränat, tidseffektivt, ROI-utvärderat. När minuter och energi i längre vägs på guldvåg ryms bara roligt i ekvationen. Därför har jag skrivit ett tal till er.

Så, superkommunikatörer är vi allihopa. När jag fick frågan om att prata med er idag funderade jag därför på vad jag kan bidra med eftersom vi alla är bra på det här med extern kommunikation, var och en på sitt sätt. Jag funderade på att många som är superkommunikatörer kanske kan sägas vara väldigt omvärldsorienterade, utåtblickande, och att det möjligtvis skulle kunna vara så att det inte hänger ihop med att vara en superkommunikatör med sig själv. Med sitt inre om man så vill. Inåtblickande. Så jag tänker därför prata mer om inåtkommunikation än om utåtkommunikation. Och lite om kopplingen däremellan.

En annan sak jag tänkte på var att eftersom vi är experter på att förpacka så blir det ofta just väldigt välförpackat, det vi säger och det vi säger om det vi gör och tänker. Blankt och klatschigt liksom. Då tänkte jag att jag borde bjuda på lite bakom-kulisserna, lite solkig sorglig sårbar mänsklighet. Sån där som vi alla har därinnanför paketeringen. Under ytan. Below Beneath.

Jag börjar där, med ett riktigt klavertramp. Det kan vi alla behöva en decembermorgon i hitechbuilding. Höra om någon annans ångestar och misstag. Självklart har jag valt ett misstag där historien slutar gott. Men jag lovar att när jag satt där på SL-bussen ut mot Sköndal och fick det där telefonsamtalet visste jag inte att det skulle sluta väl. Min ångestnivå var, redan innan samtalet kom, skenande. Det var februari, ganska exakt tre månader efter att jag sagt upp mig från VD-jobbet på Edelman, jag var på väg hem till min syster Mikaela där pappas läkare väntade med resten av familjen. Hon skulle återberätta innehållet i obduktionsprotokollet för oss. Jag var sen på grund av jobb. Ett beteende som mina familjemedlemmar efter tusentals upprepningar lärt sig att hata.

Journalisten som ringde sa; jag vet att du ska sluta. Jag sa; jag kan ej bekräfta. Hen sa; jag kommer att skriva idag, med eller utan ett uttalande. Jag bad om ett dygn, för att kunna informera kunderna som inget visste. Hen sa; jag skriver idag. Härnågonstans tappade jag greppet om all professionalitet och berättade gråtfärdig att jag var på väg in för lyssna på vad som hänt i min pappas kropp under de sex månader han tappade 70 kilo. Hen var iskall. Då ballade jag ur totalt och hävde ur mig den lysande linen “ det är inte så att jag är Fredrik Reinfeldt och du skriver för Aftonbladet. Superproffsigt. Jag hade munkavle från London. Jag bad att få ringa upp. Mina överordnade svarade inte. Jag bestämde mig, som så många gånger förut för att vara olydig, jag ringde upp journalisten och berättade varför jag valt att säga upp mig. Jag skulle gå i tillfällig pension. För man vet ju aldrig. Obduktionsprotokollet lästes upp. Vidden av smärtan min pappa hade genomlidit sitt 56e och sista år utmålades i detalj i takt med att SMSen började trilla in. Jag vände mobilen uppochned och grät.

Jag hade nu blottat min inåtkommunikation, mitt mest sköra. Kanske fick jag modet till det någon vecka tidigare då jag berättade om mitt beslut för mina medarbetare. De som gjorde beslutet svårt att fatta, de jag hade handplockat var och en, de som hade kämpat vid min sida, dag efter dag, i en tuff turnaround. Vi samlades i köket, en tidig morgon, strax innan Matthew Harrington bossen över hela Edelman och Michael Stewart ny Europapresident skulle anlända. Jag minns inte exakt hur jag uttryckte mig men jag vet att jag var väldigt nervös, det hade gått flera månader sedan jag tagit beslutet men först nu fick jag berätta. Det blev tyst och stilla, jag väntade in en reaktion, famlade i tanken, irrade med blicken. Tillslut tog Johan, vår planner till orda och sa; modigt. Sedan började han applådera, de andra följde efter. Där och då såg gav de mig gåvan att se mig som människa. Det är jag väldigt tacksam för. Jag förklarade att jag tagit beslutet inte bara för min egen skull, utan också för deras. Jag skulle inte kunna hålla sorgen stången, jag skulle inte kunna vara den chef de förtjänade och behövde. Vi hade byggt vår kultur på jävlar anamma och jag behövde få bara vara en jävla spillra ett tag. Jag behövde tid att tänka på vem jag var nu, utan min pappa att göra stolt. Vad framgång var för mig egentligen.

Min pappa symboliserade på många sätt det som många definierar som framgång. Han var en self-made man som byggt upp miljardbolaget Coromatic från scratch. Han hade sålt bolaget tre gånger och låg, när cancerbeskedet kom, i det som betraktades som finalexitsförhandlingen med en industriell köpare. Han och mamma, som varit gifta i 35 år, hade förberett nästa fas i livet med att köpa den vackra karolinergården Trollebo i Småland. Han levde stort och brydde sig om många. Hans arbetsmoral och medarbetarlojalitet var obändiga. Han var den som lärt mig hur man biter ihop, hur man spänner bågen lite till, hur man tar ett större ansvar än vad som förväntas, hur man kan kombinera ett stort hjärta och en hardcore businessapproach. Han var den som lärt mig att mål uppnår man, oavsett vad det kostar. Han var den som stakat ut vägen jag gick, måluppfyllelsen, kundernas, medarbetarnas, familjens, vännernas bästa gick i varje situation före ens eget dito.

Av allt min pappa var så skulle jag inte säga att han var en expert på inåtkommunikation.

Min egen förmåga övade jag upp när jag började jag gå i terapi vid 24 års ålder, jag hade börjat skrapa på ytan på det som blev ett långt hårt arbete med mig själv för att hitta ut ur snårskogen av omvärldens förväntningar och in i min egen kärna. Pappa, som hjälpt mig att hitta till Åsa dit jag nu gick en gång i veckan, frågade efter två eller tre veckor, jaha är du frisk nu?! Haha! Jag fortsatte det intensiva arbetet med att avkoda mig själv efter en skuldbeläggande frikyrklig uppväxtmiljö och en sjuårig destruktiv ”kärleksrelation” bland annat. Min analytiska läggning och min genuina vilja att förstå hur man gör för att må bra lämpade sig väl för terapi, det gick i mångt och mycket väldigt bra. Tills vi ett par år senare kom till svaghet. Jag stod inför uppgiften att acceptera och respektera min egen och andras svaghet. Det satt så oerhört långt inne. Jag hade kämpat så hårt för att dölja min egen skörhet att det gjorde för ont att acceptera att något annat var möjligt. Att bita ihop var det enda jag förstod.

Dagarna som ledde fram till beslutet att säga upp mig var en kamp mellan den fordrande uppfostran i att aldrig vika ned sig och den sunda egoismen eller självkärleken som jag lärt mig i terapin. Att faktiskt säga upp sig, som jag sedan gjorde, var därför en av de viktigaste sakerna jag gjort. Det var frigörelse från inhamrade principer, det var en personlig triumf.

Applåderna från mitt inre dånade och bar mig ut i världen mot en nio månaders upptäcksfärd. Det jag inte kunnat förutse var de ackompanjerande hurraropen från omvärlden, hur stort suget var att höra om någon som bröt mönstret. Att tidningen Chef ville sätta mig på framsidan några veckor efter läckan bara för att jag sagt upp mig var inte precis något jag väntade mig när jag stod ångestfylld i snålblåsten på trottoaren på Sockerbagarvägen och ringde tillbaka till journalisten för att berätta sanningen. Den väldigt banala drivkraften var, ingen skulle få tro att jag fått sparken så hårt som jag jobbat. Mitt val att vara öppen och ärlig var, där och då, inte vackrare än så.

Att ge mig själv ett pensionsår är däremot bland det finaste jag gjort. Ibland behöver man ta ett steg tillbaka för att kunna lyfta blicken och se livet i livet. Ett annat sorts Blank Spot Project om man så vill.

Jag har tidigare beskrivit min inre resa såhär:
Min resa är över, för den här gången. Den fortsätter verka växa i mig, målen jag utmålade är omfamnade. Mina förhoppningar var livsgiriga, storslagna. Jag hoppades på en kropp som klagade mindre, en hjärna som var nyfiken igen, ett hjärta med ljus i och en blick som ett barns. Drömmar en tonårings. Allt detta har jag med mig hem. Jag har jobbat hårt och jag har vunnit allt.

Till mig vill jag säga: tack du.

Till pappa vill jag säga: Jag sökte och gjorde det bästa möjliga, även när det kändes alldeles omöjligt att hitta vägen framåt. Precis som du alltid önskat. Men den här gången har jag gjort det på mitt sätt, du lärde mig konsten att bita ihop, det har tagit mig till oanade platser och kommer göra det igen. Jag är tacksam för det. Jag fick själv lära mig att inte bita ihop, en konst som tagit och tar mig till andra drömmiga platser. Om du nu ändå skulle dö, då skulle jag leva fri, leva stort, leva äkta, ta vara på gåvorna döden ger.

Till er vill jag säga; Inte heller er skörhet är svaghet. Att värna vårda bära sin skörhet rakryggat är en styrka större än andra styrkor. Jag vet det nu.

Till er vill jag säga; Se till att din paketering är din frihet, inte din fålla att upprätthålla.

Till dig vill jag säga; Låt ingen cementera vem du är, inte heller du.

Idag är min definition av framgång att vara sams med sig själv. Eller inspirerad av Simone de Beauvoirs sätt att uttrycka sig; högre än lycka är konsten att äga sin egen själ.

Vad framgång är för dig vet bara du.

Egentligen.

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar