Andreas Dahl är fotograf. Vi träffades efter att han ställt ut bilder på Höstsalongen på Fotografiska, bilder som vi skrev om här på Below Beneath för att de berörde så starkt. Fotografierna var ett slags rekonstruktioner/minnesbilder från Andreas Dahls skoltid, när mobbing och utfrysning var hans vardag. När vi började prata om Under ytan och vilka känslor som låg närmast till hands sa Andreas att han just då befann sig i ett tillstånd av likgiltighet.
Ett samtal över Skype, den 26 november 2015
av Karolina Modig
När vi pratade sist sa du att du var uppfylld av likgiltighet. Är du fortfarande det?
Till och från… Jag tror att jag är i en slutfas, på väg ut ur den kanske. Jag har känt mig likgiltig från och till under en period på två, tre månader. Det är i alla fall så länge jag tänkt och reflekterat kring det. Jag diskuterade det här med en vän häromdagen, vi försökte komma fram till hur jag mår nu. Hon sa att hon vet hur jag är när jag är på botten, att hon sett det flera gånger förut. Hon sa du vill så himla gärna samtala, komma nära inpå folk. Det är som att du vet vad du ska göra, du vet hur du ska hitta den där kärnan, men när du väl får svaren, när du väl får reflektioner som kommer tillbaka, bottnar det i en stumhet som begränsar dig och du når inte fram. Hon beskrev det som att jag inte var närvarande, att jag inte kunde ta åt mig det folk sa. Jag känner igen mig väldigt mycket i det. Jag tror alltså inte att det är något som bara har hänt nu, utan att det är något återkommande.
Kan du beskriva hur likgiltigheten känns i dig, rent fysiskt?
Det är en paradox eftersom likgiltighet per definition är att inte känna utan att vara avtrubbad. Men det som känns, tror jag, är när jag märker på min omgivning att jag kanske borde ha känt något. Då kommer andra former av känslor fram, som till exempel ångest. Det är ett avhumaniserande tillstånd kan man säga. Individer runt omkring mig är bara stoff.
Känner du likgiltighet både mot dig själv och gentemot andra?
Ja, det är både och tror jag.
Var kommer den där känslan ifrån?
Det har att göra med att jag skyddar mig själv. Det handlar om intryck, när kroppen säger att nu är det dags att stänga av, nu orkar jag inte längre. Första gången jag kände det var i grundskolan, under en tid när jag blev utfryst. Jag har ett minne från femte klass: jag minns att elever både i min klass och i klassen över hade retat och mobbat mig. Jag kände mig väldigt utfryst, det fanns ett förakt gentemot vem jag var som person och jag minns att jag gick ut och satte mig med en klasskompis i en utomhuskorridor. Det stod ett pingisbord där minns jag, vi satt under ett provisoriskt tak… Jag satte mig en bit ifrån henne, ville ha hennes uppmärksamhet, ville veta om hon också kände som de andra; om hon såg mig. Men hon såg mig inte.
Det är någon slags överlevnadsinstinkt?
Jag tror det. Den gången gick det från att jag ville ha någons uppmärksamhet till att jag absolut inte ville ha någon uppmärksamhet alls. Jag kände hopplöshet. Det var inte första gången heller. Det var som att det inte spelade någon roll längre. Likgiltighet kan ses som något ganska dramatiskt, som en sista utväg för oss individer innan vi är totalt utfrysta från våra egna känslor. Men jag tror också att det kan vara en naturlig coping.
Jag läste en artikel av Niklas Wahllöf i DN: ”Likgiltigheten är ointresserad av att peka ut den som har rätt”. Han skriver där bland annat att ”visst kan likgiltigheten innebära cynisk kyla”, men lika gärna en religiös oskuld och en intellektuell snarare än känslomässig moral. Att likgiltigheten faktiskt är ganska rationell, vilket han menar också kan vara positivt. ”Likgiltigheten startar inga krig” skriver han.
Ja, ska man dra det till dagens samhälle och politiska situation kan jag känna att det finns en norm där man gärna slår sig för bröstet för att visa att man är en empatisk människa som bryr sig. I alla fall någon som gärna vill bry sig, med betoning på vill. Vi vill så mycket och gärna också berätta om det, tydligt och klart. Det finns något slags smutskastande av människor som är rationella. Jag tänker att det är ganska tröttsamt att det finns ett krig som handlar om att känna mest: jag känner mer för de här individerna än vad du gör etc. Vem någonsin känner inte alls? Visst, det finns de som har störningar som inte gör det. Men de flesta förstår storleken på det vi upplever. Vissa är rationella, vissa är egoistiska, vissa är patriotiska och nationalistiska, och vissa är det inte. Avhumanisera individer gör vi alla. Det hade varit svårt att komma in i vår samtid annars, om man kollar på det nyhetsflöde vi skulle kunna ha, och har. Hade jag gått in med 110 knyck i det här…
Jag tror inte att man är sann mot sig själv eller mot sin omgivning om man bryr sig om andra mer än sig själv. Om jag bryr mig om mig själv och kan älska mig själv så kommer jag att kunna älska andra. Det är den gamla härliga klyschan. Men om jag också utstrålar energi, då kommer det automatiskt. Men det finns en norm mot att försöka pussla ihop det egna pusslet innan man bryr sig om andras. Där ingår också den där hetsiga tvåsamhetsnormen…
Vad upplever du att likgiltigheten får för konsekvenser, för dig och/eller för andra?
Konsekvensen kan bli så enkel som att jag slutar bry mig om min omgivning. Jag skiter i andra på stan, det är irrelevant vem som står där jag ska förbi. Men det blir också en paradox, för vem är det jag går för, vem är det egentligen jag rör mig framåt för om ingen annan i universum är väsentlig för mig? Det skulle vara mig själv då kan man tänka. Men vad är det då jag ska bevisa? Om jag går på en spårvagn och någon ska gå av samtidigt, men jag skiter i det, då får de en axel i halsen. Då har jag insett att det har gått över till ett slags maktkänsla. Jag kan vara så rationell att jag inte kan kännas vid andra, och det skapar ett övertag. Jag kan röra mig fritt, ha fritt spelrum utan att det har någon emotionell påverkan. Jag skulle kunna göra vad jag vill för att det i förlängningen inte spelar någon roll. Men med mitt sunda förnuft kan jag ändå veta att det inte funkar.
Går det att känna någon typ av glädje eller lycka i ett tillstånd av likgiltighet?
Det var just det som slog mig – vad fan är det jag känner? Grejen är att jag känner ingenting. Jag är inte glad, jag är inte ledsen. Jag har ingen ångest, vilket är befriande för det har jag haft väldigt länge. Men jag är inte glad heller. När jag ser folk, ser frysdisken i mataffären, undrar jag vad det är jag ser. I mitt huvud ser det ut som en massa klumpar överallt. Ansikten blir bara… Det finns ingen sexuell attraktion, varför ska jag göra någonting med någon annan? Det äcklar mig. Jag är väldigt avtrubbad.
Är det lättnad då som finns där? Jag tänker på det du sa om ångesten.
Ja det tror jag. Man är inte belastad.
Hur ser du på likgiltighet vs ångest?
Likgiltigheten kan dels rädda en från ångest, men den kan också trigga ångest när jag känner att jag inte är empatisk. Då ger den samvetskval. Men likgiltigheten brukar hålla det i schack.
Du verkar väldigt medveten om ditt tillstånd. Tror du att man är det generellt om man befinner sig i likgiltighet?
Jag tror att man själv vet om när man är likgiltig, det tror jag. Det kan vara undermedvetet till en början, men sedan blir det ett medvetet val som man låter fortgå. Dels av rädsla men också av bekvämlighet. Människor är ganska likgiltiga överlag idag. Vi har ett sådant akut behov av att förhålla oss till andra hela tiden. Vi pressar oss till att leva enligt schablonen, vilket egentligen inte fungerar om man inte har en otrolig trygghet, medvetenhet och närvaro i sig själv. Men det är så otroligt få som har det, så de flesta går runt och bränner ut sig. Kräver av sig själva att känna så jävla mycket för alla andra. De som inte gör det, som är känslokalla, de propsar på likgiltighet för att de är rädda. Det är så absurt.
Vilken känsla är motsatsen till likgiltighet?
Bra fråga. Närvaro, empati tror jag.