Anna Thanner om havet

Edith, havet och jag.

I en bil mellan öst- och västkust hörs sjörapporten från radion medan Sveriges landskap försvinner bakom mig lika fort som de uppenbarar sig. Alla platser som för den förbiåkande inte är mer än välvårdade fasader och oklippta gräsmattor, men som för någon annan är hemma och allt den känner till. Hela världen och det som betyder något. Jag hör sällan på radio och än mer sällan når sjörapporten mig. Men där jag sitter med blicken på regnet, som förgrenar sig på bilrutan som tårar, är sjörapporten spännande som sagorna för barnen.

“Över norra Skandinavien finns ett lågtrycksområde. Skagerack – väst eller sydväst 5-10. I eftermiddag ökande till 8- kuling 15. I natt nordväst och något avtagande. God sikt. Väst eller nordväst, 8-13. I nordligaste delen, i gränsen till Skagerrak tidvis upp mot kuling 15. Mest god sikt.”

Tankarna reser till alla platser som än inte gästas och vad som sker långt bort i nordväst i natt. Vad pratas det om dit stormarna snart når? Blir sjömannen lycklig när hon hör om mestadels god sikt eller blir hon i hemlighet besviken? Hon är, när allt kommer kring, sjöman för att få uppleva äventyren havet har lovat. Hennes hjärta slår för Edith Södergrans rader:

Sällsamma fiskar glida i djupen,

okända blommor lysa på stranden;

jag har sett rött och gult och alla andra färger, –

men det granna, granna havet är farligast att se,

det gör en törstig och vaken för väntande äventyr:

vad som har hänt i sagan, skall hända även mig!

Hur något som ena stunden är stillsamt och vänligt – men som på ett hastigt startskott kan brusa upp och transformeras till ett vilt odjur – har förmågan att lugna, är ett olöst mysterium. Havet tröstar mig mer än gårdarna utanför bilfönstret där allt är stilla och fridfullt, där inga vågor och inget vågat finns. När pulsen är hög om vardagarna på promenaderna, i avgastung luft förbi Centralstationen, är en skärgårdsveranda allt jag längtar efter. De salta fönsterrutorna och att det mellan mig och världens ände bara finns ett vidsträckt och aldrig livlöst hav. Jag är långt i från ensam om kärleken till havet; fler än jag anser att tystnaden efter ovädret när allt stillar sig och horistontens konturer som träder fram i dimman som lättar är bland det vackraste vi har. Ibland känns det som att stunderna när jag simmar i speglingar av soluppgången och hoppar hand i hand ner i ett augustiljummet hav, möjligen är meningen med mitt liv. Jag föddes för att få känna vågorna mot min hud och vindarna mot min kind när en nytjärad eka tar fart över det blå. Känslan godtas av förnuftet; jag har nära till havet, jag har vänner att möta det med och sommaren kommer trots allt alltid tillbaka.

Att samma hav är somliga människors lugn och andras största fasa får kärleken till havet att skava i tider som dessa. Samtidigt som jag andas lättare när havet är inom sikt trycks någon ner mot botten av dess hänsynslösa styrka. Hoppet om att vad som har hänt i sagan, skall hända även mig! drunkar framför oss och världen ser förtvivlat på. Men skulden är inte havets och lösningarna inte dess ansvar. De som har makten i sina händer kan sträcka ut sina armar och sjösätta båtar men inget vatten kan släcka en värld som brinner. Oavsett våg efter våg av tragedi kommer någons hjärta alltid att klappa för äventyren som havet möjliggör. En annan kommer att fortsätta framkalla bilder där havet stolt poserar i romantiskt semesterljus, utan tanke på dess faror. Men för de allra flesta är nog havet som de platser jag passerar i bilen med sjörapporten på: inte mer än något konstant som bara är och alltid har varit, men som de vet för någon annan är hemma och allt som betyder något.

anna t

Inlagt december 12, 2015 och handlar om:

Visa mig mer

Vi använder oss av cookies.

Jag accepterar